30-årsdagen

Nu, idag var det dags för min 30-årsdag. Igår tänkte jag stänga ute alla.

Jag tänkte säga till personalen på avdelningen att ingen skulle få komma på besök.

Jag siktade på att det skulle bli en ännu sämre födelsedag än förra årets.

Förra året så blev det inget firande alls och det smärtar mig. Jag var för sjuk. Men jag fick inget kuvert med handritade knasiga gubbar i och ingen utemiddag med god mat. Ingen enhet på 4.

Så igår bestämde jag mig: jag gör tvärt om än vad jag känner: jag avblockerade alla. Vågade släppa människor nära.

Skrev till alla som bor i mitt hjärta.

Men jag kände mig inte stabil nog att fira hemma. Så firandet fick ske på avdelningen. Människor kom.

Det värmde.

Människor jag bryr mig mycket om.

En medpatient kommenterade att jag var knasig som firade min 30-årsdag på psyk.

“Du ska ju parta.”

Men det kändes helt rätt. Skyddad men ändå blottad. Sjukhusets stabila väggar, personal som mer (eller mindre) genuint gratulerade mig. Det var trevligt.

Människor skrev till mig, ringde mig och det kom ett kuvert handlevererat med en handmålad sol.

Biodlaren och biodlarens kvinna stannade längst. Fantastiska människor.

Jag orkade inte jättelänge, men det blev en ypperligt väl firad 30-årsdag.

Bilden visar “blommorna” jag fick.

Enligt mig är dessa bättre än blommor. Jag har en knasig familj 🙂

Tack alla!

Livet på psyk #2

Fotograferingen ägde rum härom dagen, den är skapad tillsammans med: One perfect mess

Här är ett ställe man får vara med i så många möten. Livsöden.

Där kaosmänniskor drabbar samman. Utbyter erfarenheter. Kanske till och med knyter an.

Livet på psyk

 

Taggar , , , ,

Pappa

Jag vet att jag sällan hör av mig, jag har så svårt att kommunicera via telefon samt sms.

Vissa kommunikationssätt är enklare än andra. Jag är verkligen sämst på att höra av mig.

Jag känner mig som en riktigt oduglig dotter + (plastunge.) Men jag kan inte hjälpa det, det är så svårt att nå samt bli nådd. Rent konkret och även känslomässigt.

Vissa når fram, vissa får sig törnar. Men det enda jag kan säga är: jag gör mitt bästa. Med hjälp av scheman och påminnelser kan jag få en någorlunda struktur.

Jag bryr mig om er, även fast det inte känns så ibland. Ibland orkar jag inte höra av mig och ibland glömmer jag helt sonika.

Min hjärna fungerar inte riktigt ibland.

Men detta vill jag förmedla: på Söndag är det fars dag och jag kan inte lova att höra av mig.

Men jag skriver detta då det är det enda sättet jag kan nå ut just nu.

Jag älskar er tre, (Mamma, Pappa & L.) Min familj. Det går inte en dag utan att jag tänker på er.

Ett ursäkta är också på sin plats. Förlåt. Jag menar inte att såra.

<3

Stilleben

Ett stilleben:

fyra människor vid ett bord.

En man med tågmästarmössa (mani.)

En kvinna i rullstol, två brutna fötter.

En kvinna med en blåtira.

Och en man med tjocka svarta glasögonbågar.

Och jag: en tjej med blåa knogar, blodiga fingertoppar och rufsigt hår.

Vilka historier vi bär på.

Vart kommer sorgen ifrån?

Jag sörjer mest min egna födsel.

Sönderpillad hud.

Blodvite.

Hemskt brutal musik i öronen.

Den finns inte på de öppna plattformarna.

Hittade den i det gamla biblioteket.

Den går på repeat.

Läkare ett hotar.

Läkare två vårdar.

Det är skillnad på folk och folk.

Nu har jag fått ett skåp. Äntligen.

Lite integritet måste man få ha.

Jag kan från det tillfället inte svara för vad jag gör.

Omvälvande eller ett gammalt beteende

Livet är omvälvande.

Många tankar, många influenser.

Ritalinet har gjort att jag åter kan läsa. Därför har jag läst och läst.

Ämnena har varierat vilt, men en sak kommer åter: en kvinna som skriver starkt om sina åsikter. En blogg. Hon och jag tycker mycket olika, men det är oerhört intressant att få en inblick hur en annan människa fungerar. Det är spännande att vältra sig i åsikter som är för en själv, helt främmande. Jag har analyserat henne och konstaterar att jag vill säga henne något.

Frågan är: vad?

Det återstår att se.

Jag fick även boken om DBT, av Peter. Det var fint. Jag har gått igenom 2/3 av den och försöker hitta fel. Allt ifrån att jag saknar moral, till att behöva bli någon annan.

Jag håller på med ett beteende som förknippas med mycket skam. Det har nu gått över en gräns, så jag måste ta itu med det.

Många förståsigpåare har slagit sina kloka huvuden ihop och gett sina ”goda råd”. Vissa har genuint försökt att hjälpa, men med litet/inget resultat.

Beteendet är att jag biter på fingrarna. Inte som många gör: runt nagelbanden, utan på huden. Långt ned.

När jag var barn, så sträckte sig trasigheten och blodigheten ned ända till handflatan. Nu är skadan inte lika stor, men det expanderar dagligen. Och såren blir djupare och djupare.

Kvinnan i pälsen gav mig expertråd, men jag tror ej att de kommer fungera för mig. I och med att detta har blivit en del av mig så går det inte att slita bort beteendet. Enligt henne så skulle jag bara bryta det, genom att leva i realiteten, ej i lusten.

Beteendet uppkom när jag slutade suga på tummen, alltså: ett långvarigt ”missbruk”. Och vi har provat allt.

Jag konsulterade doktorn och hon kom med andra råd. Ett vilket påminner om en strategi jag hade när jag var barn.

Detta kändes fånigt, men jag beslutade mig för att prova. Detta bryter lite mot realitetsprincipen, för att jag ändå får njutningen. Men detta är ett så kallat kryphål, då detta kanske är ett konstruktivt sätt då jag får lusten/kicken, utan att få blodiga händer. Man skulle kunna likna det vid en form av självtillfredsställelse.

Jag tänker åter konsultera kvinnan i pälsen och se vad hon tycker om mitt snygga kryphål som jag åter fick av doktorn.

Ändamålet helgar väl ändå medlen? Det får vi se, det enda jag vill är ju ändå att inte ha blodiga händer.


Taggar , , , ,

Den nya bilfärden

Nu sitter jag i en bil, vid ett rödljus och lyssnar på riktigt dålig musik.

Det fina är att jag har någon fantastisk bredvid mig.

Det spelar ingen roll, vad man gör eller vart man är.

Det är trevligt ändå.

Drömmar och framtid diskuteras, rena planer.

En vän sade: “låt livet ha sin gång”. Och jag står och jobbar med tålamodet.