Om beroende

Beroendepersonligheten är där, jag har inte missbrukat på 13 månader. Det känns bra, men “beroende-tänket” är fortfarande där märker jag. Men just piller och alkohol är ett avslutat kapitel: är lite kaxig och visualiserar att: “om jag skulle ha en benzotablett framför mig skulle jag inte ta den.” Och jag kan nog tro att det är så. Men man måste vara realistisk och se vilka områden missbruket rör.

Det är svårt, och vissa dagar märker jag inte av det medan det är en blodig kamp andra dagar.

Många beteenden måste ändras och jag får behandling: DBT, men det känns inte tillräckligt. Men det kanske kommer?

Jag har lärt känna en fantastisk människa som också kämpar med samma sjukdom. Vi kan se, och supporta varandra. Jag ser mig tydligt i honom.

Men jag ser mycket i mig själv som ofärdigt och det kanske aldrig blir “klart”? Men jag önskar bara ett drägligt liv, där inte allt är en kamp.

Eller flykt.

Inga mardrömmar som jagar en, ingen självskadeproblematik, Beroendeproblematik och ej heller obalans.

Balans. Balans är jag ute efter.

Otåligheten förstör. Jag har så mycket att vinna på om jag bara kunde uppbåda ett uns tålamod. Jag har “gått back” mycket på otålighet. Allt från att agera för hårt i relationer till att stressa upp människor i kassan på affären.

Mycket knas ställer otålighet till med.

Misstag görs lätt i hets. Jag hatar att hetsa.

Jag sov inte natten till igår. Alls. Inte en minut. Det kändes inte så hemskt då, men på dagen så orkade inte min kropp hela vägen.

Jag hade ett video-samtal och såg mig själv. Ojojoj. Det var inte kul. Det var bedrövligt. Med smink så såg jag ut som ett jävla spöke.

När inte ens piffandet som är så trevligt inte räcker? Jag dömde ut mig rätt brutalt.

Men hela natten så satt jag med DBT-boken. Och det blev ju konstruktivt. Det var nog därför sömnbristen inte kändes så hemsk.

Farhågan var dock: hypomani. Jag höll mig hemma som säkerhetsåtgärd, minimera risker. Tvätta och dona hemma. Men natten som var, sov jag rätt så ovaggad. Skönt och mycket lättad.

Det blev ett långt inlägg men skönt att ventilera lite. Tack för ert tålamod, ni som tagit er igenom hela stycket.

Som en levande dosett

En levande dosett var det någon som sade.

Det känns lite så ibland.

Lasta i. Lasta på.

Byta, öka, minska eller sluta.

En jävla process. Alltid.

Nu fick jag ett erbjudande att få en medicin mot ångesten, som aldrig verkar ge sig: 11e dagen idag (med hög ångest.) Men det var ett dilemma: jag var då tvungen att sänka min Cymbalta med 30 mg. Och Cymbaltan äter jag mot ångest.

Så… vad göra? Sänka långverkande ångestmedicin mot att byta till en mer kortverkande?

Jag sade nej till det. Nu har vi ju ändå kört in på det spåret att öka Cymbaltan.

Men jag är så trött på människor som påstår att all ångest går att hantera. Det är inte så. En ångestepisod som varar i 11 dagar, är inte att leka med.

Jag har gjort allt. Alla sätt har jag försökt med.

Det enda jag undrar dock, är: hur länge till ska jag leva på att bara stå ut?

Statistik

Tänk att ångesten kan växa så kraftig så den tar vissa av oss? Det är helt vansinnigt.

Självmordsstatistiken bara ökar och ingen gör något?

Ångest som gör att man nästan stryker med?

Fy fan.

Jag har inte nära till det just nu, men jag tänker på hur kraftig ångesten kan växa sig.

Vidrigt.

Nyår 2017

Nu är det nytt år… Och det enda jag kan komma på som jag gillar med det är maten. Så här kommer min nyårsuppdatering. Mat:

Jojo, in och ut (eller är jag immun?)

Herregud, jag blir så trött. In och ut på sjukhus. Det tär. På alla, men mest mig.

Det blir inte bra.

Nu har jag haft mardrömmar, det är så illa som när jag var barn.

Monster och elakingar. Kaos.

Men jag tänker oftast proaktivt och ville hitta en lösning. Destruktiva tankar (och impulser) är där, men nu började jag med att surfa in på en hemsida.

Jag behövde en nattlampa. Bli barn igen. Vara liten.

Låta sig själv vara liten. Jag letade. Många nattlampor fanns, men ingen kändes bra. Alla var sådana man kunde ställa bredvid sängen, jag ville ha något att krama på och gömma sig under täcket med. En kompis.

Efter att ha gått igenom många sidor och googlingar så såg jag honom: kaninen.

Med en nattlampa i sig. I magen. Magen på honom lös.

Wow. Honom skulle jag ha. Han var dock dyr. Letade efter bästa pris och slog till.

Eskil heter han. Det visade sig att han också kunde spela lite fina lunga ljud.

Med underbar söthet och en närvaro man inte skulle kunna föreställa sig i ett gosedjur.

Först natten på sjukhus med Eskil blev bra. En mardröm började gro, men tror Eskil visste det och väckte mig 😉

Nu är jag pigg och inte alls lika ångestfylld.

Men immunitet mot både sjukhus och hem är inte bra. Vad gör jag?

Hur som helst har jag nu Eskil.

Som tröst.

Jul #3

Jul nummer tre med bloggen, tänk vad tiden går. Idag blev de ett rätt så kort firande. Men orken är inte vad den en gång var. Det var till och med som så att jag var tvungen att gå undan och gå och lägga mig på en säng.

Jag somnade. En timme sömn fick jag. Det var inte så att jag sovit sämre än annars, men socialt samspel tär på mig.

Nu har jag en familj som bryr sig och som sade att det inte spelade någon roll på vilka villkor som vi var där på. Bara det att vi sågs. Det var värdefullt.

Efter sömn, så fikade vi lite med hemmabakta lussebullar.

En ny jul, nya traditioner: Katt och Katt fick sina presenter på morgonen. De gladdes.

Samma gamla värme strålade i bröstet: som när man var barn.

Varje trasig jul efter en uppsprucken familj återhämtades i år.

Död efter död- känslan lättade en aning. Eller ganska mycket. Borta rentutav.

Glada katter och glad familj.

Hoppas ni andra fått en värdig jul!

(Vi kör julpalm i år.) 🙂

 

 

Vardagspoeten

Man måste hitta början för att hitta slutet.

Myntat av vardagspoeten

Sacharias

30-årsdagen

Nu, idag var det dags för min 30-årsdag. Igår tänkte jag stänga ute alla.

Jag tänkte säga till personalen på avdelningen att ingen skulle få komma på besök.

Jag siktade på att det skulle bli en ännu sämre födelsedag än förra årets.

Förra året så blev det inget firande alls och det smärtar mig. Jag var för sjuk. Men jag fick inget kuvert med handritade knasiga gubbar i och ingen utemiddag med god mat. Ingen enhet på 4.

Så igår bestämde jag mig: jag gör tvärt om än vad jag känner: jag avblockerade alla. Vågade släppa människor nära.

Skrev till alla som bor i mitt hjärta.

Men jag kände mig inte stabil nog att fira hemma. Så firandet fick ske på avdelningen. Människor kom.

Det värmde.

Människor jag bryr mig mycket om.

En medpatient kommenterade att jag var knasig som firade min 30-årsdag på psyk.

“Du ska ju parta.”

Men det kändes helt rätt. Skyddad men ändå blottad. Sjukhusets stabila väggar, personal som mer (eller mindre) genuint gratulerade mig. Det var trevligt.

Människor skrev till mig, ringde mig och det kom ett kuvert handlevererat med en handmålad sol.

Biodlaren och biodlarens kvinna stannade längst. Fantastiska människor.

Jag orkade inte jättelänge, men det blev en ypperligt väl firad 30-årsdag.

Bilden visar “blommorna” jag fick.

Enligt mig är dessa bättre än blommor. Jag har en knasig familj 🙂

Tack alla!

Livet på psyk #2

Fotograferingen ägde rum härom dagen, den är skapad tillsammans med: One perfect mess

Här är ett ställe man får vara med i så många möten. Livsöden.

Där kaosmänniskor drabbar samman. Utbyter erfarenheter. Kanske till och med knyter an.