Gv

Ni kan kalla mig Gv.

Han tilltalade mig, ett rop: rop från fjärran.

En ung man: skör men stark.

Gv!

Ja?

Är du där?

Ja.

Diskussioner om mitt forna jag, hans nu.

Gv.

Jag gillar det.

Här är jag.

Mitt nya jag. Lite friare.

Gv.

Vad säger dessa ögon?

Jag undrar nämligen själv. Tog denna selfie, och påstår att man ser sjukdomen i ögonen. Detta är kanske fel? Dramatik? Men jag vet inte jag. Det blir något poetiskt i det hela.

Var är hon? Tryggheten? Tryggheten i vitt? Jag söker henne frenetiskt. Hon är ej här.

Där hon brukar vara.

Jag behöver henne. Men sanning vågar jag ej tala.

Flickan i glasbubblan ler åt mig.

Dansar.

Den ljusa violinisten.

Sniglar

Hans ansikte blev en mask.

Terapi och jord

DBT:n strävar framåt: det kommer tunga saker, riktigt tunga känslor.

Vissa dagar finns inte för mig. De försvinner, men vart tar de vägen?

Kan jag bedriva terapi om jag knappt minns veckorna?

Blommor lindrar. Mina blommor äter jord. Var tvungen att lägga på mer jord där det försvunnit.

Terapi i en annan form.

På bilden leker vi, jag satte upp Ampelliljans blad då de var i vägen.

Blev himla trevligt.

Om beroende

Beroendepersonligheten är där, jag har inte missbrukat på 13 månader. Det känns bra, men “beroende-tänket” är fortfarande där märker jag. Men just piller och alkohol är ett avslutat kapitel: är lite kaxig och visualiserar att: “om jag skulle ha en benzotablett framför mig skulle jag inte ta den.” Och jag kan nog tro att det är så. Men man måste vara realistisk och se vilka områden missbruket rör.

Det är svårt, och vissa dagar märker jag inte av det medan det är en blodig kamp andra dagar.

Många beteenden måste ändras och jag får behandling: DBT, men det känns inte tillräckligt. Men det kanske kommer?

Jag har lärt känna en fantastisk människa som också kämpar med samma sjukdom. Vi kan se, och supporta varandra. Jag ser mig tydligt i honom.

Men jag ser mycket i mig själv som ofärdigt och det kanske aldrig blir “klart”? Men jag önskar bara ett drägligt liv, där inte allt är en kamp.

Eller flykt.

Inga mardrömmar som jagar en, ingen självskadeproblematik, Beroendeproblematik och ej heller obalans.

Balans. Balans är jag ute efter.

Otåligheten förstör. Jag har så mycket att vinna på om jag bara kunde uppbåda ett uns tålamod. Jag har “gått back” mycket på otålighet. Allt från att agera för hårt i relationer till att stressa upp människor i kassan på affären.

Mycket knas ställer otålighet till med.

Misstag görs lätt i hets. Jag hatar att hetsa.

Jag sov inte natten till igår. Alls. Inte en minut. Det kändes inte så hemskt då, men på dagen så orkade inte min kropp hela vägen.

Jag hade ett video-samtal och såg mig själv. Ojojoj. Det var inte kul. Det var bedrövligt. Med smink så såg jag ut som ett jävla spöke.

När inte ens piffandet som är så trevligt inte räcker? Jag dömde ut mig rätt brutalt.

Men hela natten så satt jag med DBT-boken. Och det blev ju konstruktivt. Det var nog därför sömnbristen inte kändes så hemsk.

Farhågan var dock: hypomani. Jag höll mig hemma som säkerhetsåtgärd, minimera risker. Tvätta och dona hemma. Men natten som var, sov jag rätt så ovaggad. Skönt och mycket lättad.

Det blev ett långt inlägg men skönt att ventilera lite. Tack för ert tålamod, ni som tagit er igenom hela stycket.

Som en levande dosett

En levande dosett var det någon som sade.

Det känns lite så ibland.

Lasta i. Lasta på.

Byta, öka, minska eller sluta.

En jävla process. Alltid.

Nu fick jag ett erbjudande att få en medicin mot ångesten, som aldrig verkar ge sig: 11e dagen idag (med hög ångest.) Men det var ett dilemma: jag var då tvungen att sänka min Cymbalta med 30 mg. Och Cymbaltan äter jag mot ångest.

Så… vad göra? Sänka långverkande ångestmedicin mot att byta till en mer kortverkande?

Jag sade nej till det. Nu har vi ju ändå kört in på det spåret att öka Cymbaltan.

Men jag är så trött på människor som påstår att all ångest går att hantera. Det är inte så. En ångestepisod som varar i 11 dagar, är inte att leka med.

Jag har gjort allt. Alla sätt har jag försökt med.

Det enda jag undrar dock, är: hur länge till ska jag leva på att bara stå ut?

Statistik

Tänk att ångesten kan växa så kraftig så den tar vissa av oss? Det är helt vansinnigt.

Självmordsstatistiken bara ökar och ingen gör något?

Ångest som gör att man nästan stryker med?

Fy fan.

Jag har inte nära till det just nu, men jag tänker på hur kraftig ångesten kan växa sig.

Vidrigt.

Nyår 2017

Nu är det nytt år… Och det enda jag kan komma på som jag gillar med det är maten. Så här kommer min nyårsuppdatering. Mat: