Han var vacker när han grät

2009-09-18

Någonting har gått sönder för länge, längesedan.

Vill du ha kaffe?
Nej, det smakar ingenting längre.

Tårarna rinner utav all ångest, sorg och ilska:
nej vrede.

Av alla människors okunnighet.
Hur blinda de är.

Kanske ännu mer hur oförstående och blind jag själv är.

– Vill du ha kaffe?

Vreden vänds mot mig själv.
Gör detta mig till en hycklare?

Eller gör jag som alla andra? Flyr?

Skräcken att möta sig själv,
konsten att möta sig själv.

För ett kort ögonblick kunde jag möta skräcken,
stirrade den rakt i ögonen och blankt vägrade vara rädd.
För ett ögonblick.

Med tårfyllda ögon konstaterar jag att det är fruktansvärt lätt att falla i glömska.

– Vill du ha kaffe?

(Jag vill inte känna mig som en belastning.)

Tårarna vägrar sluta rinna, är det dessa som skall rena mig?

Men jag svor, att aldrig glömma din röst. Att åter repetera den då och då,
i mina tankar och minnen av dina ord.
Eden är hållen.

Jag ser hösten mycket tydligare nu, och vad är kunskap?

– Men hur börjar man?
– Du måste hitta dina egna svar, på ditt eget sätt. Jag tror på dig.

Men hur lyckas man med att trotsa sig själv?
(Måste man det?)

Jag vill inte fly.

-Kan jag hjälpa dig?

Jag tror att modet finns vid ett köksbord, tillsammans med en del av sig själv man har i en vän.

– Vill du ha kaffe?
– Ja, tack gärna. Vi börjar där.

Akta dig för mördarsniglar, men rädda snäckor.

Taggar

2 Tankar om “Han var vacker när han grät

  1. Stefan skriver:

    Så fint du skriver. Man känner igen sig själv på ett sätt det är skönt att inte förstå.
    ”Jag tror att modet finns vid ett köksbord, tillsammans med en del av mig själv man har i en vän.”
    Så himla vackert skrivet. Du är en inspiration för andra som känner det du känner. Du är inte ensam.
    /Stefan

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *