Jag kvävs                         andnöden är ett faktum                            långsamt känner jag att luftstrupen                      snörps åt.

Jag måste hålla i pärmen för annars så lättar jag.                    Fylld av helium

snart flyger jag.                            Är det där eller läraren?                   Eller jag?

Gränser blir otydliga och jag kan inte ta emot någon information.
Hur skulle jag kunna det?

Ingenting är allting.               Alltet är ingenting.           Nästan som i universum.

Ingen vet” säger han.                              Och jag anstränger mig för att lyssna.

Men jag tappar fokus.                Då allt spårar ur.

Men det enda jag hör är: ”men det är inte så det fungerar i praktiken.”
Vilken katastrof.

Då han sträckte ut armen så var den inte hans egen.

Dessa tankar står i vägen                                               väldigt i vägen i klassrum.

Och för vad jag vill och innerst önskar.
Om jag hade haft skjorta så kanske det hade gått bättre?

Oftast så vill jag läsa nästa kapitel.        Nu finner jag nästa kapitel helt ointressant.

Jag orkar inte.    

Boxningsmatchen blir mer uthärdlig med substanser i kroppen. Och för tillfället det enda min hjärna kan bibehålla fokus på.

Jag vill bara bort, jag vill flyga.                                                    Det enda som drar.

Samma djävla paragrafryttare!

Samma tragglande

Samma hån.                                          Samma äckel.

Jag spinner på högvarv, men inget är konstant.

Liksom en marathonlöpare som får spela schack!

Kan vi få gå nu?