Omvälvande eller ett gammalt beteende

Livet är omvälvande.

Många tankar, många influenser.

Ritalinet har gjort att jag åter kan läsa. Därför har jag läst och läst.

Ämnena har varierat vilt, men en sak kommer åter: en kvinna som skriver starkt om sina åsikter. En blogg. Hon och jag tycker mycket olika, men det är oerhört intressant att få en inblick hur en annan människa fungerar. Det är spännande att vältra sig i åsikter som är för en själv, helt främmande. Jag har analyserat henne och konstaterar att jag vill säga henne något.

Frågan är: vad?

Det återstår att se.

Jag fick även boken om DBT, av Peter. Det var fint. Jag har gått igenom 2/3 av den och försöker hitta fel. Allt ifrån att jag saknar moral, till att behöva bli någon annan.

Jag håller på med ett beteende som förknippas med mycket skam. Det har nu gått över en gräns, så jag måste ta itu med det.

Många förståsigpåare har slagit sina kloka huvuden ihop och gett sina ”goda råd”. Vissa har genuint försökt att hjälpa, men med litet/inget resultat.

Beteendet är att jag biter på fingrarna. Inte som många gör: runt nagelbanden, utan på huden. Långt ned.

När jag var barn, så sträckte sig trasigheten och blodigheten ned ända till handflatan. Nu är skadan inte lika stor, men det expanderar dagligen. Och såren blir djupare och djupare.

Kvinnan i pälsen gav mig expertråd, men jag tror ej att de kommer fungera för mig. I och med att detta har blivit en del av mig så går det inte att slita bort beteendet. Enligt henne så skulle jag bara bryta det, genom att leva i realiteten, ej i lusten.

Beteendet uppkom när jag slutade suga på tummen, alltså: ett långvarigt ”missbruk”. Och vi har provat allt.

Jag konsulterade doktorn och hon kom med andra råd. Ett vilket påminner om en strategi jag hade när jag var barn.

Detta kändes fånigt, men jag beslutade mig för att prova. Detta bryter lite mot realitetsprincipen, för att jag ändå får njutningen. Men detta är ett så kallat kryphål, då detta kanske är ett konstruktivt sätt då jag får lusten/kicken, utan att få blodiga händer. Man skulle kunna likna det vid en form av självtillfredsställelse.

Jag tänker åter konsultera kvinnan i pälsen och se vad hon tycker om mitt snygga kryphål som jag åter fick av doktorn.

Ändamålet helgar väl ändå medlen? Det får vi se, det enda jag vill är ju ändå att inte ha blodiga händer.


Taggar , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *