Aritmetik

Med Imovansmak i munnen och med tankar på aritmetik och hur lite man vet.

Analys: man blir duktigt ostadig på benen, men det tänker nog inte busschauffören på.

Benen är sega som fullblod och det är väl också tanken med det hela.

Azerbajdzjan. Det är tankar, tamponger och besvärligheter i fickan. Och de mystiska känslor som är en kokande brygd.

Kitteln är tung och riktigt gammaldags, vet ej vem som har bestämt sig för att ställa dit den.

En frapino är alltid ett störningsmoment och ett rån. De jävlarna. Limmade böcker och snurrkaffe.

En medicin tar sönder en bit av ditt verktyg, hjälper kanske ett annat.

Frapinon smakar pengar. Det var dåligt brända 51 kr.

Hur lite man vet, igår sysselsatte jag mig för en stund, att försöka konvertera riksdaler till dagens valuta. Det var en mycket svår uppgift. Inte ens när stora stygga riksbanken inte vet, då är det klurigt.

Jag började då räkna själv men konstaterade att det var för många daler och riksdaler man kunde välja mellan.

Men konklusionen var att inte spelade någon roll, då riksdalern och det svenska riksmyntet blev synonymer med varandra där på 1800-talet någon gång.

Åter till de dåligt brända 51 kronorna. Jag sätter mig på det lilla vältrafikerade fiket och studerar folket.

En 7-åring som kör lite barhäng, har stängt av sina öron för sin mor, men ej mormor. En riktigt cool kille.

Mamman med dåligt självförtroende pratar med tjejen som jobbar. Båda besitter en känsla att det är fel att breda ut sig.

Haha, tänkte jag. Här har man ockuperat de två största fåtöljerna och jag skäms inte ens över det.

Jag filosoferar en stund och går sedan därifrån. På ett ytterligare fik så ser jag ett ansikte jag känner igen. Det var norskan. En kvinna som en månad tidigare, kom till mig på en busstation som en räddare i nöden. Den dagen kunde jag knappt ta mig ut. Och så möttes vi. Hon fick mig att skratta och le, 90 år var hon. Talade mycket och kärleksfullt, som om jag var någon som hon genuint brydde sig om. Jag tänkte lite moloket att, efter vi hade sagt adjö: vill universum att vi ska mötas igen, så gör vi det. Och där stod hon med sina vänner. Jag samlar mod och tar kontakt. Jag förklarar att jag hade tänkt mycket på henne, hon sken upp och tyckte att hon skulle bjuda mig på en fika. Jag får hennes telefonnummer och börjar nästan tro på änglar.

Att en dag som var så dålig kunde räddas av varma, raka och sådana ord som man inte förväntar sig av en dam på 90 år.

Just nu så sitter jag mycket bekvämt i en hängfåtölj, lite avskiljt från vimlet.

Det är tre svarta fåtöljer uppställda bredvid varandra i en halvmåne med lagom stort avstånd så man känner att man får vara ifred. Jag sitter i mitten med två män på vardera kant. Riktigt propra. Den ena sitter och ser ut att göra någonting mycket viktigt på sin iPad och den andra försöker etablera kontakt på sin silvriga telefon. Allvarligt ser det ut att vara. Snabbt möttes våra ögon och han bestämde sig för att gå.

Taggar , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *