Kaffekoppen

                                                                             kaffekoppen_angest                                                                               

2010-09-21

& våra sömnsamtal mitt i natten, då man knappt vet vad man heter. Eller om man drömmer.

Jag vill sluta känna,

                              fast ändå inte.

Livet gör mig så ont.

                             Rykande färskt bröd på morgonen.

Dofter påminner om svunnen tid.

                            Jag är ingen-särskild idag.

Man kan inte fylla vakuum.

                           Jag slits i bitar och mina spillror sprids i vinden. Som en kremering av en levande.
Fast av känslor.

Jag löses upp och ett hysteriskt skratt hörs på avstånd.

Hur kan så många fler verkligheter finnas i ett och samma hjärta?

                           Snusfläckar på lakanen. Varför kan man inte bara få finnas?

I Australien finns min stjärna,                                            du får sluta stjäla saker av mig.

Men du kommer tillsammans med lugnet.

Jag trodde din mössa var ditt hår. Hon var lysande,

                                                                                 och jag blev kallad uggletjejen.

Allt går i slow motion, en pappersmugg flyger, fylld av kaffe.

Jag slår på väggen, vad som helst för att slippa för en stund, men inte vet jag vad väggen har gjort för fel.

Jag ser pojken med de bruna ögonen kämpa för livet.

En kvinna berättade om sin svåra situation och sade till mig att en läkare hade formulerat sig: Vi vill inte väcka honom till smärta.”

Jag undrar om det är hans eller mina känslor och rädslor jag känner?

Det rinner kaffe över hela väggen men hissen kommer inte, kan man kortsluta en hiss med en kopp kaffe?

De dåliga dagarna så känns ångesten till och med i väggarna, och det är samma sjukdom allt genomsyras av.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *