Väntan,

all denna väntan.

Frustrationen.

Djupa andetag.

Det är så att jag inte står ut.

En agitation.

Allt går för långsamt.
Det känns som om hjärnan försöker ta sig upp till mani men inte lyckas, p g a eller tack vare medicinering.

Men försöker gör den.

Väntan driver mig till vansinne.

Nu under ett par dagar, har jag minskat min medicinering på eget bevåg, och det känns som om jag kom ut ur en dimma.

Tjockleken på hinnan tunnades ut, lättade, och det var skönt.

Nu vet jag inte hur konstruktivt det är i längden men för nu, så tänker jag att jag får njuta av det så länge det varar.

Kanske jag känner mig hemma. Kanske det är bekant.
Oavsett, så får det vara så.
För nu.
Så länge det håller.

Jag vet inte om jag vill tillbaka till den tjocka hinnan. Det känns som att ligga i livmodern, utan omvärlden. Skyddad men inte aktiv i livet.

Skyddad av extra hud.