Category Archives: Emotionell instabil personlighetsstörning

St Görans

15 Mars.

Detta är en text som blickar tillbaka. Dag efter dag, åkte jag och min bästa vän in till st Görans. Av olika skäl åkte vi hem, gång på gång.

Denna bild är tagen i väntrummet, och porträtterar essensen av väntan.

Väntan på hjälp.

Taggar , , , ,

Ny dag

En ny jävla dag. Skator kraxar utanför.

Många timmar framför, inga bakom.

Jag är arg. Hotfull. Mest mot mig själv.

Trumhinnor

Med musiken spränger jag mina trumhinnor.

Med tänder biter jag mina händer blodiga.

Vreden jag känner, tas ut på mig själv.

Implosion på implosion.

Med kyla straffar jag mig själv.

I smyg

Jag ser mina armar, bandagerade. Stora kompresser som döljer rispor.

Ledsenheten sprider sig, att jag har fallit åter i självskadebeteende. Desperationen lyser bakom ögonen.

Med en röst som inte riktigt bär. 

Tårar som rinner försiktigt (i smyg) utan att egentligen veta hur.

Taggar , , ,

Avdelningen

Stabilitet?

Nej det kan jag inte påstå. Men skönt att slippa avdelningen.

Hemma.

Äntligen hemma…

Men ändå är jag rädd.

Med destruktiv musik i öronen och någon typ av lamhet, hånar mitt liv mig.

Fåglarna sjunger, solen lyser och jag borde tycka att det är vackert när våren ger ett tecken.

Men det tycker jag inte.

Det smakar konstigt i min mun.

Det enda fokus jag har just nu, är destruktiva saker.

 

Samarbete

Nu vill jag skriva ut mig. Det är nog inte tillbörligt. Snälla överläkaren och jag kom överens om att jag borde kanske över helgen.

Varför ville jag skriva ut mig? Jo. För att få skära mig ifred.

Inte bra.

Det är inte tillbörligt.

Någon satte sig ned och talade med mig. Jag insåg, att jag motsätter mig vård. Undermedvetet.

Jag försämras.

Hur skall jag då göra för att inte motsätta mig? Hur gör jag för att samarbeta?

Jo, känna.

Känna in alla känslor: sorg, saknad och ensamhet. Alla oregerliga känslor man inte vill kännas vid.

Annars kan inte legitim vård ges, om de inte får en chans.

Det är inte enkelt, men det går. Och det måste göras.

Jag kan inte använda mig av de destruktiva hanteringssätten. De för mig inte framåt.

Taggar , ,

Visiret eller bubblan

Jag vet inte vad jag ska göra.

Jo, hålla ut.

Bida tiden.

Hålla ut och försöka använda mig av goda strategier.

Men det känns som skitsnack. De goda strategierna.

De känns som bagateller.

De destruktiva är mycket mer lockande.

Att hålla ut.

Men jag har för kraftig ångest.

Nivån är för hög.

Det känns som om man håller på att dö.

Att koncentrera sig är helt omöjligt.

Taggar

Ska det vara så?

Nej.

Nu vet jag faktiskt ingenting.

Ett krypande.

Larmet går.

”Oj då, nu måste de avbryta frukosten,” tänker jag sarkastisk och drygt.

Det finns ingen att kommunicera med.

Jag hjälpte en annan patient igår. Han hade somnat i en mycket obekväm ställning och det var tydligt att han behövde sömn.

Personalen hade tidigare varit på honom, men inte hjälpt honom.

Då får patienterna rycka in.

Vi som verkar göra ett bättre jobb än dem.

Jag ska få ta mina permissioner lite som jag vill.

Jag avlägsnade mig fort från avdelningen, i vredesmod, eller snarare i frustration. De hade missat att ge mig mina mediciner.

Men jag stannade kvar för att få dem, vid 10.30 när de skall intagas 08.00

Inte bra. Jag blir tokig utan medicin.

 

Taggar , ,

Avbrott

Permissionen avbröts. Jag klarade det inte. Jag klarade inte av att vara själv. Det känns lite patetiskt. Men det är inget att lägga värdering i.

Se om det går bättre nästa gång. De talar om korttidsboende samt boendestöd, det senare låter som en bra idé, det tidigare vet jag inte om det är sådan bra idé.

Det jag vet är att jag inte orkar, orkar med livet.

 

Första permissionen på egen hand

Första gången ensam. Nu kör vi permission på egen hand. Ensam. Tryggheten från avdelningen, samtidigt som frihetens ansvar.

Det är lite läskigt. Att bli lämnad åt sina egna tankar.

Lämna mig inte åt vargarna! Det är det enda jag känner.

Ensam, ensam står jag osäkert.

Jag har inte fixat att vara helt själv ännu. Länge.

Känslan av att att alltid vara fel, oavsett vart man är.

Ångest, ensamhet samt att inte veta vart man ska befinna sig.

Det är svårt.

Taggar , , , ,