Category Archives: Fiktivt

Sminket

Hoppet falnar,

hoppet ökar

hoppas ingen ser mig, jag får inte plats.

Smärta. Att inte vilja ta plats.

Kalla händer.

Men ändå.

Kolan är seg.

Kvicksanden gör att jag sjunker.

Harens dödsskri lever vidare i mina öron.

Jag kan inte döda.

Jag kan inte leva med ljudet.

Väntan.sminket

Men tröjan är varm.

Matthet.

I färg.

Det tröstar.

Fabrikören står och väntar, väntar på vad?

Med glasartade ögon, och en bortvänd blick.

Stirrar jag honom i ansiktet.

Vad är?

Det luktar.

Av rostat bröd.

Ingenting är som vanligt.

Kaoset kommer närmare, närmare än tidigare.

Ett flytande, flytande av gränser.

Smink, kraftigt smink. Gömma sig, visa inte ditt ansikte. Dölj det så gott du kan. Visa aldrig ditt jag.

Masker, i spets.

Sexuella anspelningar, frivilliga eller ofrivilliga?

Anmälningar.

Dömande.

Var går gränserna?

Haren som skriker.

Följer mig, döden följer mig.

Döden som skrämmer.

Fruktansvärd närvaro.

Det kan ske så fort.

Ett överraskningsmoment, men vaksamhet räddar en.

Isolering dödar en.

Önskan. Önskan att allt ska bli bra.

Allt på en gång.

Desperation, att leva.

Att överleva och att leva är två vitt skilda ting.

Vem styr?

vem_styr_angest_tro

Ormarna slingrar sig,

kalla.

Vackra.

Men illamåendet sprider sig, illamåendet över dofter.

Dofter blir odörer.

 

Tröjan jag bär på är befläckad med blod.


Skönhet blir fulhet. Fulhet blir skönhet.

De säger att allt ligger i betraktarens ögon.

Mina ögon neutraliseras.

Ser ingenting.

Vem styr, styr över vad som är vad?

Taggar , ,

Statens slav

statens_slav_surrealism

Åter den vätan som sköljer över mig,

böljande.

Frågar som ställs.

Röda naglar.

Lampan som lyser i mörkret,

är det en indikation för hopp?

Grön vätska rinner ur öppningar.

Vad är livet?

Vad är substanserna?

Kemi.

Ett sköljande, över en.

Kommande tankar, som inte finns ännu.

Tobaksdosor.

Statens slav.

Ett lidande,

nätter.

Nätter förstör.

Vakenhet.

Ett sammelsurium, av känslor.

Av drömmar.

Vad är verkligt?

Röda naglar.

Sköljande vågor.

Frågor som ställs.

Inga svar.

Tomhet, men ändå hopp.

Taggar , ,

Ondskan i människan

ondskan_i_manniskan

Likt en reptil.

Blinkande.

Smala pupiller och strålande ondska.

En doft av elakhet.

För varje steg hon tog, släpptes det ett moln av insekter runt henne.

Hon fylldes av obehag.

Lervällingen hon går i, gör att hennes steg blir tyngre och tyngre.

Hon känner hur det doftar.

Närvaron är påträngande. Men ingen syns.

Taggar ,

Häxan

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Kvinnan kom promenerande, hon såg först ung ut, men när hon kom närmare så visade det sig att hon var riktigt gammal. Hon gick väldigt snabbt i förhållande till hennes ålder.

Detta tedde sig mycket märkligt, jag fick en surrealistisk känsla och funderade en stund om hon var en häxa.

En fiktiv karaktär. Hon var inte ful, men hon hade ett underligt utseende. Intressant. Och hjärnan spinner iväg, tankarna för mig till sagor, fast i vardagen.

Transformationen inträder. Hennes vackra spira antar form och hennes krökta rygg skjuter spikar.

Skuldrorna är täckta ett naturligt pansar.

Hon kommer fram till sin bil och den blir en karavan av hästar. En hord som dundrar fram. Förstör allt i sin väg. Och hon rider i full galopp i ett glittrande skratt, fyllt av inbillning. Skrattet är vackert skrämmande och hon bär sin spira med stolthet. Hon leder horden disciplinärt. Den följer minsta vink. Som i ett anfall mot ingenting.

Mina fantasier skenar framåt i en rasande galopp. Tänk vad man kan få av en enkel resa till matvaruaffären.

Vardagsmagi.

Supen

supen_fyllan_ol

En rulltrappa som leder in till den stora staden. Neonljus och stadstrafik.

Hur kan det vara så mycket bilar på natten? De flesta är väl taxibilar utgår jag ifrån, jag kontrollerar inte tesen.

Jag vandrar upp på gatan, alldeles lummig. Lemmarna antar jag att jag har kontroll på. Men utifrån ser det inte ut så.

Polisen åker förbi och jag känner mig skyldig för det brott jag begått. Vilket det nu är? Jag skärper till lemmarna för att inte verka misstänkt. Diskret ställer jag ned ölen på gatan. Den är slut. Plötsligt får jag en tredje persons vinkel på det hela: att jag gick på gatan och drack öl för mig själv.

Men jag är helt enkelt alltid den skyldiga. Detta är faktum i mitt huvud.

De åker vidare och jag andas ut. Jag ville inte tala med polisen.

Jag är ordentligt drucken. Med glansiga ögon och sluddrigt tyst tal för mig själv.

Det är inte vidare kallt. Men ändå så huttrar jag.

Mina steg väljer att färdas mot det blåa neonljuset. Som en mal dras jag mot det.

Även fast jag helst skulle vilja kravla ned till tunnelbanan.

Men någonting säger åt mig att jag ska ditåt. Jag har inget val än att lyda.

Längs med gatan vandrar jag så rakt jag kan. Mina ögon möter en annan persons ögon, jag blir dömd. Domen vilar tungt i dennes ögon. Jag skäms. Så att det gör ont. Skarprättaren.

Kanske jag skulle låtit polisen ha tagit mig. Dragits till deras blåa lampor istället. Så jag kan få passa in i rollen som jag inte får plats i.

Länge har jag sett mig själv som en brottsling. Men jag har aldrig gjort något direkt brottsligt. Men skulden jag bär på får mig att dricka. Det vet jag. Tungt kriminell. Orden vilar på tungan.

Festen jag var på var det någon som uppmanade mig att svälja ned något piller och jag är inte den som är den. Pillret var blått och vackert på det vis bara ett piller kan vara. Mannen uppmanar mig att ta med mig ölen. ”Ta med dig den.” Detta är inget jag skulle gjort på eget bevåg.

Mot ljuset, de blåa neonskyltarna. De fascinerar mig på ett bisarrt vis. Jag har närmat mig dem och står och stirrar. Vad de gör reklam för vet jag ej, det är alldeles för suddigt i mina ögon.

Malen i mig njuter. Att stå i ansiktet som strålar rakt på mitt ansikte. Ett möte med guden under berusning. Att tro på ljuset.

Eller bara ett fylledelirium. Att tycka sig hitta något större i en trolös värld. Som i nyktert tillstånd springs förbi.

Men mellantinget då?

Tobak

tobak_obskyra_mannenBild: Peter Klint

Han blåste röken rakt i ansiktet på honom, man såg tydligt att mannen inte uppskattade denna handling. Han var mycket full och var frikostig med sin kritik mot oss runt bordet.

Han talade om auktioner och andra fynd han hade gjort i sitt liv. Nästan skrytsamt.

På något obskyrt sätt.

Han var mycket burdus. Klumpig nästan.

Han ville byta plats, mannen som blev blåst cigarettrök på. Men den obskyre mannen höll oss kvar.

Någonting var magnetiskt med honom. Paradoxalt.

Hans mullrande skratt spreds i röken.

En obekväm energi, och flera viljor som inte vill.

Vi konverserar artigt med honom och det är svårt att höra. Höra vad var och en säger. Energin som utstrålas, tar över och stör ljudet. Ljudvågorna.

Maten kommer in och vi tackar på förhand. Han har beställt in kött. Och bearnaise.

Han smaskar, helt ohämmat, men maten smakar nog godare när man äter på det viset.

Maten som nu intas, skapar en tystnad. Att äta med andakt. Tystnaden spränger nästan oss inifrån.
Och ljudet från tuggande.

Ingen får för sig att säga någonting. Kan det vara så att samtliga frenetiskt letar efter meningsfulla saker att säga, men inte hittar något?

Vad kan sägas som är meningsfullt med munnen full?

Mannen har fått en paus ifrån röken. Men efter intagen måltid så skall cigaretter åter tändas. Lystenhet.

Och nyfunnen mättnad.

Servitören ler när han dukar av, han tittar inte direkt dömande på alla ölglas, men han poängterar med sina ögon, att det var lite väl mycket drucket.

Konversationen är avslutad och notan skall betalas.

Alla vrider på sig, när mannen vill stå för hela summan: ”det är ju bara pengar.” Säger han. Han var en sådan som gärna ville påskina att han var extravagant, när han egentligen inte är det. Att vara någon annan, det var hans konstlade sätt som gjorde situationen ännu mer obekväm.

Tystnad, skulle man låta honom hållas? Låta honom ha kvar sig själsliga bild av sig själv, eller skulle man krossa den?

Han var obskyr, burdus och otrevlig. Och händelsen att man hamnade vid samma bord, skulle jag gärna undvikt. Men att krossa hans bild av sig själv låter jag någon annan göra.

En frågande blick till mitt sällskap, hur de tolkade situationen.

De väljer att också släppa notan till honom.

Jag tackar artigt för mig, tackar för kaffet, tackar för maten och kan inte hjälpa att jag känner att jag kryper för honom.

Mannen svarar inte men går härifrån med egot intakt. Och det enda jag såg var en ryggtavla, raglande och en mycket ensam man.

Mitt egna ego får jag kämpa med.

Taggar ,

Krig och krigföring

krigforing

Minnen av att ha förlorat allt.
Att bara se min mun skrika.
Mina ögon rinna.

Illamående och skärmytslingar.

Blodspillan.

Desperation, hunger, ilska.

Känslor som borde vara intensiva verkar vara kalla och logiska.

Skott hördes i skogen och skapar kaotiska målningar på mina hornhinnor.

Förlust.

Se mig ligga och blöda.

Fotografier från förr. 

Ljud

Han ligger i sängen, blev väckt av dunkandet. Ilskan i honom växer, frustrationen. Han blir bara argare och argare.

Hans lägenhet är dunkelt upplyst av mycket svagt, varmt ljus.

Huset han bor i är ett trevåningshus, på nedre botten. Misskötseln av verandan är grov, ty orken tryter.

Han går långsamt och metodiskt upp för att hämta sin pistol som han omsorgsfullt har bäddat in i en vacker gammal metallåda av militär art. Han låser långsamt upp och tar vapnet i handen.

Han känner sig trygg när han håller sin kalla tunga pistol i handen. Ilskan till trots så är han lugn.

Men ilskan är av en kokande, molande sort.ljud surrealism

Mannen försökte att fokusera på annat, avleda ilskan på olika vis. Han vankar fram och tillbaka mellan de olika rummen.

Sommarvärmen forcerar fram svettpärlor i pannan och under armarna på honom.

Dunkandet genomtränger allt.
Genom biblioteket, salongen, och matsalen. Han lyssnar intensivt, var kommer det ifrån?

Beslutet är taget.

Han går och lägger sig i sängen igen och försöker hålla emot. Hålla i för glatta livet. Och pistolen håller han i till knogarna vitnar.

Käkbenen spänner han om och om igen. Ögonen är fokuserade på taket.

Han fokuserar på hur han andas. In och ut, och simulerar en mycket lugn andning. Men andningen är enbart på låtsas. Han är spänd och vet inte hur han ska bli av med anspänningen som plågar honom.

Han får för sig att det är grannen ovanför men är inte helt säker på att det är han som väsnas. Svetten lackar och han är inte säker på om orsaken är stress eller hetta.

Är dunkandet på riktigt, eller befinner ljuden sig i hans hjärna?

Dofterna av sommaren tränger igenom hans frustration och han får njuta för en sekund.

Men beslutet är redan taget.

Han riktar pistolen mot dunkandet och fyrar av.

Taggar ,

Sju års olycka eller lycka

Sju års olycka, eller lycka

Metalliskt är lila tyg.

Pärlorna glänser med en fadd smak.

Masken som existerar för att skydda mig, kväver mig.
Stickande.

Ondskan och livet ligger ned och jag sparkar på det.

Gnager bakom ögonlocken.
Krossade speglar.

Kedjorna sjunker in i mjuk och varm levande hud.

Den skyddar mig.
Oändliga trappor. Trasigt är trasigt samtidigt grönt är grönt.

Huden slits loss och blottar ben.

Skratt och damm sprids i rummet.
Jag ler. Ler åt ondskan.

Ett öppet fönster blänker i solen och att vägra att sätta sig ned.

Taggar , ,