Category Archives: Funderingar

Pappa

Jag vet att jag sällan hör av mig, jag har så svårt att kommunicera via telefon samt sms.

Vissa kommunikationssätt är enklare än andra. Jag är verkligen sämst på att höra av mig.

Jag känner mig som en riktigt oduglig dotter + (plastunge.) Men jag kan inte hjälpa det, det är så svårt att nå samt bli nådd. Rent konkret och även känslomässigt.

Vissa når fram, vissa får sig törnar. Men det enda jag kan säga är: jag gör mitt bästa. Med hjälp av scheman och påminnelser kan jag få en någorlunda struktur.

Jag bryr mig om er, även fast det inte känns så ibland. Ibland orkar jag inte höra av mig och ibland glömmer jag helt sonika.

Min hjärna fungerar inte riktigt ibland.

Men detta vill jag förmedla: på Söndag är det fars dag och jag kan inte lova att höra av mig.

Men jag skriver detta då det är det enda sättet jag kan nå ut just nu.

Jag älskar er tre, (Mamma, Pappa & L.) Min familj. Det går inte en dag utan att jag tänker på er.

Ett ursäkta är också på sin plats. Förlåt. Jag menar inte att såra.

<3

Stilleben

Ett stilleben:

fyra människor vid ett bord.

En man med tågmästarmössa (mani.)

En kvinna i rullstol, två brutna fötter.

En kvinna med en blåtira.

Och en man med tjocka svarta glasögonbågar.

Och jag: en tjej med blåa knogar, blodiga fingertoppar och rufsigt hår.

Vilka historier vi bär på.

Vart kommer sorgen ifrån?

Jag sörjer mest min egna födsel.

Sönderpillad hud.

Blodvite.

Hemskt brutal musik i öronen.

Den finns inte på de öppna plattformarna.

Hittade den i det gamla biblioteket.

Den går på repeat.

Läkare ett hotar.

Läkare två vårdar.

Det är skillnad på folk och folk.

Nu har jag fått ett skåp. Äntligen.

Lite integritet måste man få ha.

Jag kan från det tillfället inte svara för vad jag gör.

Omvälvande eller ett gammalt beteende

Livet är omvälvande.

Många tankar, många influenser.

Ritalinet har gjort att jag åter kan läsa. Därför har jag läst och läst.

Ämnena har varierat vilt, men en sak kommer åter: en kvinna som skriver starkt om sina åsikter. En blogg. Hon och jag tycker mycket olika, men det är oerhört intressant att få en inblick hur en annan människa fungerar. Det är spännande att vältra sig i åsikter som är för en själv, helt främmande. Jag har analyserat henne och konstaterar att jag vill säga henne något.

Frågan är: vad?

Det återstår att se.

Jag fick även boken om DBT, av Peter. Det var fint. Jag har gått igenom 2/3 av den och försöker hitta fel. Allt ifrån att jag saknar moral, till att behöva bli någon annan.

Jag håller på med ett beteende som förknippas med mycket skam. Det har nu gått över en gräns, så jag måste ta itu med det.

Många förståsigpåare har slagit sina kloka huvuden ihop och gett sina ”goda råd”. Vissa har genuint försökt att hjälpa, men med litet/inget resultat.

Beteendet är att jag biter på fingrarna. Inte som många gör: runt nagelbanden, utan på huden. Långt ned.

När jag var barn, så sträckte sig trasigheten och blodigheten ned ända till handflatan. Nu är skadan inte lika stor, men det expanderar dagligen. Och såren blir djupare och djupare.

Kvinnan i pälsen gav mig expertråd, men jag tror ej att de kommer fungera för mig. I och med att detta har blivit en del av mig så går det inte att slita bort beteendet. Enligt henne så skulle jag bara bryta det, genom att leva i realiteten, ej i lusten.

Beteendet uppkom när jag slutade suga på tummen, alltså: ett långvarigt ”missbruk”. Och vi har provat allt.

Jag konsulterade doktorn och hon kom med andra råd. Ett vilket påminner om en strategi jag hade när jag var barn.

Detta kändes fånigt, men jag beslutade mig för att prova. Detta bryter lite mot realitetsprincipen, för att jag ändå får njutningen. Men detta är ett så kallat kryphål, då detta kanske är ett konstruktivt sätt då jag får lusten/kicken, utan att få blodiga händer. Man skulle kunna likna det vid en form av självtillfredsställelse.

Jag tänker åter konsultera kvinnan i pälsen och se vad hon tycker om mitt snygga kryphål som jag åter fick av doktorn.

Ändamålet helgar väl ändå medlen? Det får vi se, det enda jag vill är ju ändå att inte ha blodiga händer.


Taggar , , , ,

Det skenande tåget

Jag stirrar ödesmättat på min telefon.

Vad den ska avslöja vet jag ej.

Ångest river i bröstet, när personalen kommer och distribuerar medicin.

Ingen frågar om den oändliga tomheten.

Det kliar i benen.

Tankar på taxichauffören, om välgärningar, gentemot varandra.

Överdos. Igen. Som ett skenande tåg kom handlingarna, inga tankar på konsekvenser.

Orättvisa.

Att jag ser så samlad ut.

Livsuppdatering 3

Nu är det så att jag har börjat med ett nytt hanteringssätt. Det kan låta hur ytligt som helst, men det är naglar. Att fixa naglar.

Det är terapi för mig.

Katterna mår bra och min bästis är bäst.

Den nyfunna vännen är en sådan jag kommer ha för livet.

När jag mår dåligt får blommorna lida.

Men jag kämpar på med dem. Och har lyckats behålla balkongen och fönsterbrädorna i skick.

Igår led jag. Något så fruktansvärt, inläggning var i hasorna, tankar på om jag skrev ut mig för tidigt. Den nyfunna vännen kom upp igår, jag mötte honom vid stationen.

Nu sitter vi alldeles för tidigt på min gröna balkong, röker elcigg och dricker kaffe.

 

Ibland får man andas.

Misstro

Jag funderar på att läggas in på annan ort. Sjönk ifrån trevlig harmoni, till kaos. Härligt.

Han säger: ”det går över.”

Jag tror honom inte.

Verktygslådan

Det handlar inte om ett hanteringssätt, det handlar om flera. Jag önskade att alla de destruktiva sätten skulle kunna omvandlas till en ”go-to”- grej. Men bästa vännen fick mig att förstå att det inte är så enkelt.

Det handlar nog snarare om ett komplext nätverk av saker och hanteringssätt. Att bygga upp sin så kallade verktygslåda.

Min största belastning är för närvarande stress. Stress som leder till ångest och ångest som leder till stress.

Får jag bukt på den inre stressen så får jag kanske bukt på mina destruktiva beteenden.

Taggar ,

Ibland

Ibland är det svårt att vara.