Hen avslutade texten : ”men du kommer alltid vara vår lilla flicka.”

Det resonerade i mig. Jag känner flodvågen och föraktet i hens ord.

S:s armar talar en stark och svår berättelse.

Jag ser min egna kropp.

Den talar samma.

Samma språk.

Ett uttryck, som lämnar spår. Markeringar som lämnar vissa stumma. Vissa stirrar.

Men alla med lite vett: förstår, att det är modigheten som syns.

Sniglar

Hans ansikte blev en mask.

Som en levande dosett

En levande dosett var det någon som sade.

Det känns lite så ibland.

Lasta i. Lasta på.

Byta, öka, minska eller sluta.

En jävla process. Alltid.

Nu fick jag ett erbjudande att få en medicin mot ångesten, som aldrig verkar ge sig: 11e dagen idag (med hög ångest.) Men det var ett dilemma: jag var då tvungen att sänka min Cymbalta med 30 mg. Och Cymbaltan äter jag mot ångest.

Så… vad göra? Sänka långverkande ångestmedicin mot att byta till en mer kortverkande?

Jag sade nej till det. Nu har vi ju ändå kört in på det spåret att öka Cymbaltan.

Men jag är så trött på människor som påstår att all ångest går att hantera. Det är inte så. En ångestepisod som varar i 11 dagar, är inte att leka med.

Jag har gjort allt. Alla sätt har jag försökt med.

Det enda jag undrar dock, är: hur länge till ska jag leva på att bara stå ut?