Dimman

dimman_surrealism2006

Jag ser solen gå upp men jag känner inte värmen. Jag borde njuta av lugnet denna plats inger. Men det gör jag inte, jag känner betongen bakom mig. Hur ytan smeker mig över ryggen. Jag har visst suttit här hela natten. Det här är min plats, min tillhörighet. Man har riktigt god utsikt här, och vägen som går under mig är vacker. Jag har alltid haft en förkärlek för höjder.

Jag funderar på hur jag kunnat sitta här utan att jag känt tiden gå. Kanske har jag stannat upp i tiden? Men att världen fortsatt sin egen tidräkning utan att jag har det? Jag känner mig mycket stel i kroppen, jag har suttit på helspänn hela natten som om någon jagat mig. Då sträcker jag på mig och min kropp slappnar faktiskt av en aning. Men tankarna spinner fortfarande, de släpper sällan taget.

Då och då kommer det en bil under mig och de blinkar med ljuslyktorna. Men det rör mig inte i ryggen.

Men jag måste ändå vidare, för att rastlösheten fyller mig. Jag måste bort. Visst är det en flykt, men det är en flykt som fungerar för mig. Tyvärr, så orkar man inte fly för evigt. Att ständigt fly tär på en och jag känner mig sliten och liten. Min påstådda ork, som en gång var så stark, finns inte längre.

Jag måste vidare, det känns i kroppen men den lyder mig inte. Jag plockar ihop mina få saker jag bär med mig. Sakta samlar jag styrka och lutar mig långsamt bort från den lagom kyliga betongen. Men jag orkar inte ta mig upp. Då lutar jag mig tillbaka och känner efter, sorterar, reflekterar.

Min kropp protesterar nog mot allt jag gör mot den, jag plågar den hårt. Jag torterar den med min ständiga flykt, mitt resande dag och natt utan varken sömn eller mat. Och jag njuter av det, ända in i själen.

Men alla är rädda och har sina egna sätt att fly, medvetet eller omedvetet. Och tänk hur människan dömer! Men det är samma drivkraft vi alla har i oss, det primära, råa.

Människorna jag hade som jag kallade vänner och familj, kallade mig egoistisk. Det är nog ytterst överensstämmande med verkligheten, jag är egoistisk. Det är därför de inte finns i mitt liv längre.

Livet består av valet hur man vill leva.

Nej, jag trycker bort minnena med flit och fokuserar om.

Jag räknar mina revben och när jag kommer till tre, så tvingar jag min kropp att lyda, jag reser mig från den trygga betongväggen och tar med mina tillhörigheter. Jag börjar gå, men det känns hemskt att lämna denna trygga plats, jag slänger en snabb blick tillbaka för att jag vill skapa en perfekt minnesbild. En av få. Jag säger adjö och på skeva ben går jag så snabbt de bär mig. Ty jag vet att om jag dröjer så kommer jag att fastna, i betongväggen. Slukas och bli till sten.

Värmen är borta, nu fryser jag och jag darrar som ett löv. Men jag vet inte om skakningarna beror på kölden eller rädslan och jag kan heller inte erinra när jag åt mat senast. Även det är en del i min flykt… Men jag vet inte, jag orkar inte tänka, orkar inte minnas, jag vill inte det heller. Det vardagliga livet är inget för mig. Jag klarar det inte. ”Det spelar ingen roll.” Hör jag mig själv säga.

Men det gör ju det, egentligen.

Jag ser på världen runtomkring och allt ser så trasigt ut. Som om granarna och de stora skyskraporna skulle falla sönder i tusen bitar, bara man andades på dem. Då tar jag ett djupt andetag bara för att testa, men jag låter bli. För man vet aldrig.

Kanske det redan har gått sönder, det kanske har fallit samman? Fast jag står ensam kvar? Blod, och skinnflådda människor passerar snabbt framför mina ögon. Det luktar brandrök och jag går i cirklar.

Världen har gått under.

Kassörskan frågar mig hur jag mår, och i chock svarar jag ”bra.” Jag tittar på henne med luddig blick men har ingen aning om hur jag kommit hit. Hon noterade att jag inte såg så kry ut och hon brydde sig. Men jag blir inte tacksam utav hennes vänlighet, jag blir rasande. Biter ihop käkarna, och funderar på vilket sätt hon har valt att leva. Eller hur hon kommer att dö. Jag tittar på det svarta rullbandet och försöker tyda vad jag har handlat, det ligger en mängd oformliga klumpar men jag förstår inte vad det är. Men det är normalt att ta hand om det man har inhandlat i affären i plastpåsar, så det är det jag gör. Med omsorg plockar jag upp mina varor och stoppar de i en plastpåse, medan jag noga studerar dem och funderar.

Jag vet inte om jag drömde om kaoset eller om det är detta som är drömmen? Jag kanske står där i glasskärvor och lågor och drömmer om hur en vanlig dag skulle kunna se ut i en fungerande, vacker värld?

Eller så står jag faktiskt i butiken och drömde om kaoset. Jag kan helt ärligt säga att jag inte vet. Jag går mot utgången och kassatjejen säger något med det är så mycket dimma så hennes röst dränks och jag bryr mig inte heller, ”hon ska vara tyst för hon har inte rätt att prata med dig” tänker jag.

En man i uniform kommer fram, och han ser nästan rädd ut, ”konstigt, dessa oformliga varor gör mig kriminell” konstaterar jag.

– Hur står det till här? Är du sjuk? Tar du några mediciner? Frågar han.

Hans radio sprakar till. Och det ljudet skrämmer mig, det är ljudet som får mig att vilja springa, för livet.

Jag tänker inte slösa min dyrbara tid med att svara honom, och dimman tätnar så hans konturer blir otydliga. Jag tar sats men proceduren blir kort och jag sitter fast i ett järngrepp. Jag är totalt skräckslagen och på något sätt frammanar jag all styrka jag har i min slitna kropp, tar mig loss och slår allt vad jag har. Slaget träffar honom ganska dåligt vid örat, och jag hinner tänka: ”det står nu mellan honom och mig.” Han var nu satt ur balans så jag slår igen, denna gång blir det en klockren träff och han faller.

Ilskan växer och allt börjar flöda ur mig, och första sparken kom. Jag börjar måla en mycket vacker tavla medan han försöker resa sig upp i pauserna mellan träffarna. ”Detta kommer att överträffa den vackraste konst” och andra grandiosa tankar rör sig förbi.

När tavlan nästan är klar så tittar jag på vad jag har i min vänsterhand, detta är värt att nämnas, jag är högerhänt. Föremålet i min hand är en helt vanlig pensel, jag stannar upp för en sekund och betraktar den, den är av god kvalitet, fina borst. Så nu tar jag och målar detaljerna.

Jag noterar nu att dimman lättar och skapar mycket bättre sikt än tidigare. Då blottas den vänliga kassörskan, hon gråter och sitter hopkurad på golvet. Jag tittar på henne frågandes: ”gillar du min tavla? Ett mästerverk säg?” Med ett leende. Nu är det hon som är skräckslagen, och jag är lugn.

Då tittar jag ned och ser mannen i uniform. Hans bröst är helt söndertrasat, strimlat. Det verkar som om ett vilt djur har anfallit honom. Han kvider. Hur kan han vara vid liv med dessa skador? Hur valde han detta till sist?

Jag känner den svala ytan mot min rygg och plötsligt ser jag att mina kläder är täckta av färg. Jag känner efter med vänsterhanden på ytan bredvid mig och det är ytterst märkligt vad jag hittar. Det ligger en kniv bredvid mig.

Solen tittar fram, och jag börjar skratta. Här ska jag stanna. Jag är nu äntligen helt avslappnad och rastlösheten är borta för tillfället och jag somnar invid betongväggen bredvid mina kriminella klumpar.

Taggar ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *