Dimman

dimman_surrealism2006

Jag ser solen gå upp men jag känner inte värmen. Jag borde njuta av lugnet denna plats inger. Men det gör jag inte, jag känner betongen bakom mig. Hur ytan smeker mig över ryggen. Jag har visst suttit här hela natten. Det här är min plats, min tillhörighet. Man har riktigt god utsikt här, och vägen som går under mig är vacker. Jag har alltid haft en förkärlek för höjder.

Jag funderar på hur jag kunnat sitta här utan att jag känt tiden gå. Kanske har jag stannat upp i tiden? Men att världen fortsatt sin egen tidräkning utan att jag har det? Jag känner mig mycket stel i kroppen, jag har suttit på helspänn hela natten som om någon jagat mig. Då sträcker jag på mig och min kropp slappnar faktiskt av en aning. Men tankarna spinner fortfarande, de släpper sällan taget.

Då och då kommer det en bil under mig och de blinkar med ljuslyktorna. Men det rör mig inte i ryggen.

Men jag måste ändå vidare, för att rastlösheten fyller mig. Jag måste bort. Visst är det en flykt, men det är en flykt som fungerar för mig. Tyvärr, så orkar man inte fly för evigt. Att ständigt fly tär på en och jag känner mig sliten och liten. Min påstådda ork, som en gång var så stark, finns inte längre.

Jag måste vidare, det känns i kroppen men den lyder mig inte. Jag plockar ihop mina få saker jag bär med mig. Sakta samlar jag styrka och lutar mig långsamt bort från den lagom kyliga betongen. Men jag orkar inte ta mig upp. Då lutar jag mig tillbaka och känner efter, sorterar, reflekterar.

Min kropp protesterar nog mot allt jag gör mot den, jag plågar den hårt. Jag torterar den med min ständiga flykt, mitt resande dag och natt utan varken sömn eller mat. Och jag njuter av det, ända in i själen.

Men alla är rädda och har sina egna sätt att fly, medvetet eller omedvetet. Och tänk hur människan dömer! Men det är samma drivkraft vi alla har i oss, det primära, råa.

Människorna jag hade som jag kallade vänner och familj, kallade mig egoistisk. Det är nog ytterst överensstämmande med verkligheten, jag är egoistisk. Det är därför de inte finns i mitt liv längre.

Livet består av valet hur man vill leva.

Nej, jag trycker bort minnena med flit och fokuserar om.

Jag räknar mina revben och när jag kommer till tre, så tvingar jag min kropp att lyda, jag reser mig från den trygga betongväggen och tar med mina tillhörigheter. Jag börjar gå, men det känns hemskt att lämna denna trygga plats, jag slänger en snabb blick tillbaka för att jag vill skapa en perfekt minnesbild. En av få. Jag säger adjö och på skeva ben går jag så snabbt de bär mig. Ty jag vet att om jag dröjer så kommer jag att fastna, i betongväggen. Slukas och bli till sten.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *