En skum text hur mitt egna inbördeskrig ser ut.

Jag har en saga att berätta. Hjärnan det var ett kaxigt fanstyg. Den gillade att domdera och bestämma. Man skulle kunna säga att den var en riktig översittare.

Kroppen den var en sådan som oftast bara hängde med, den var inte någon man direkt lade märke till i första taget. Men hade du frågat kroppen vad den tyckte om sig själv och de andra så hade den svarat neutralt: ”jo’rå.”

Men själen var av den försiktiga sorten, tyst och tillbakadragen var den. Den gjorde inte mycket väsen av sig.

Hjärnan var då oftast den som bestämde: allt mellan om kroppen får äta eller kissa till om själen får känna eller inte.

Kroppen är dock rätt så tjurig av sig, den protesterar om den tycker något är fel, men hjärnan hävdar att den har sista ordet. Men säger kroppen nej så är det nej.

Själen är mycket medgörlig och den frågar alltid hjärnan snällt men får tyvärr i princip alltid nej till alla förfrågningar den har. Och själen är snabb att ge sig. Den kan inte hävda sig alls. Men i det tysta så blir den ledsen och nedtryckt.

Hjärnan kunde inte bry sig mindre.
Den drivs helt och hållet av sina egna begär, och sin egen tro på vad som är bäst för denna varelse den besitter. För den vet alltid bäst. Inte skulle den nedlåta sig till att lyssna på den lilla fega eller det där tjuriga som kallas för kroppen.

Jo, de är ganska så oförskämda mot varandra. Men det är bara kroppen och hjärnan som går in i fight. Stackars själen står i ett hörn och tittar på.

En kropp kan ställa till med rätt mycket dumheter om behoven inte tillgodoses.
Listan kan göras lång.

Då är det klart att hjärnan blir ännu surare och argare, för den förstår inte att den själv är orsaken till att kroppen protesterar.
Hjärnan blir bara ännu argare, ser ni vart det leder? Jo, hårdare tyglar, mer protester, hårdare tyglar och mer protester.

Själen försöker ibland gå in som medlare men är tyvärr ett väldigt tyst och ineffektivt organ.

Ingenting gott kommer från detta inbördeskrig.