Supen

supen_fyllan_ol

En rulltrappa som leder in till den stora staden. Neonljus och stadstrafik.

Hur kan det vara så mycket bilar på natten? De flesta är väl taxibilar utgår jag ifrån, jag kontrollerar inte tesen.

Jag vandrar upp på gatan, alldeles lummig. Lemmarna antar jag att jag har kontroll på. Men utifrån ser det inte ut så.

Polisen åker förbi och jag känner mig skyldig för det brott jag begått. Vilket det nu är? Jag skärper till lemmarna för att inte verka misstänkt. Diskret ställer jag ned ölen på gatan. Den är slut. Plötsligt får jag en tredje persons vinkel på det hela: att jag gick på gatan och drack öl för mig själv.

Men jag är helt enkelt alltid den skyldiga. Detta är faktum i mitt huvud.

De åker vidare och jag andas ut. Jag ville inte tala med polisen.

Jag är ordentligt drucken. Med glansiga ögon och sluddrigt tyst tal för mig själv.

Det är inte vidare kallt. Men ändå så huttrar jag.

Mina steg väljer att färdas mot det blåa neonljuset. Som en mal dras jag mot det.

Även fast jag helst skulle vilja kravla ned till tunnelbanan.

Men någonting säger åt mig att jag ska ditåt. Jag har inget val än att lyda.

Längs med gatan vandrar jag så rakt jag kan. Mina ögon möter en annan persons ögon, jag blir dömd. Domen vilar tungt i dennes ögon. Jag skäms. Så att det gör ont. Skarprättaren.

Kanske jag skulle låtit polisen ha tagit mig. Dragits till deras blåa lampor istället. Så jag kan få passa in i rollen som jag inte får plats i.

Länge har jag sett mig själv som en brottsling. Men jag har aldrig gjort något direkt brottsligt. Men skulden jag bär på får mig att dricka. Det vet jag. Tungt kriminell. Orden vilar på tungan.

Festen jag var på var det någon som uppmanade mig att svälja ned något piller och jag är inte den som är den. Pillret var blått och vackert på det vis bara ett piller kan vara. Mannen uppmanar mig att ta med mig ölen. ”Ta med dig den.” Detta är inget jag skulle gjort på eget bevåg.

Mot ljuset, de blåa neonskyltarna. De fascinerar mig på ett bisarrt vis. Jag har närmat mig dem och står och stirrar. Vad de gör reklam för vet jag ej, det är alldeles för suddigt i mina ögon.

Malen i mig njuter. Att stå i ansiktet som strålar rakt på mitt ansikte. Ett möte med guden under berusning. Att tro på ljuset.

Eller bara ett fylledelirium. Att tycka sig hitta något större i en trolös värld. Som i nyktert tillstånd springs förbi.

Men mellantinget då?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *