Tobak

tobak_obskyra_mannenBild: Peter Klint

Han blåste röken rakt i ansiktet på honom, man såg tydligt att mannen inte uppskattade denna handling. Han var mycket full och var frikostig med sin kritik mot oss runt bordet.

Han talade om auktioner och andra fynd han hade gjort i sitt liv. Nästan skrytsamt.

På något obskyrt sätt.

Han var mycket burdus. Klumpig nästan.

Han ville byta plats, mannen som blev blåst cigarettrök på. Men den obskyre mannen höll oss kvar.

Någonting var magnetiskt med honom. Paradoxalt.

Hans mullrande skratt spreds i röken.

En obekväm energi, och flera viljor som inte vill.

Vi konverserar artigt med honom och det är svårt att höra. Höra vad var och en säger. Energin som utstrålas, tar över och stör ljudet. Ljudvågorna.

Maten kommer in och vi tackar på förhand. Han har beställt in kött. Och bearnaise.

Han smaskar, helt ohämmat, men maten smakar nog godare när man äter på det viset.

Maten som nu intas, skapar en tystnad. Att äta med andakt. Tystnaden spränger nästan oss inifrån.
Och ljudet från tuggande.

Ingen får för sig att säga någonting. Kan det vara så att samtliga frenetiskt letar efter meningsfulla saker att säga, men inte hittar något?

Vad kan sägas som är meningsfullt med munnen full?

Mannen har fått en paus ifrån röken. Men efter intagen måltid så skall cigaretter åter tändas. Lystenhet.

Och nyfunnen mättnad.

Servitören ler när han dukar av, han tittar inte direkt dömande på alla ölglas, men han poängterar med sina ögon, att det var lite väl mycket drucket.

Konversationen är avslutad och notan skall betalas.

Alla vrider på sig, när mannen vill stå för hela summan: ”det är ju bara pengar.” Säger han. Han var en sådan som gärna ville påskina att han var extravagant, när han egentligen inte är det. Att vara någon annan, det var hans konstlade sätt som gjorde situationen ännu mer obekväm.

Tystnad, skulle man låta honom hållas? Låta honom ha kvar sig själsliga bild av sig själv, eller skulle man krossa den?

Han var obskyr, burdus och otrevlig. Och händelsen att man hamnade vid samma bord, skulle jag gärna undvikt. Men att krossa hans bild av sig själv låter jag någon annan göra.

En frågande blick till mitt sällskap, hur de tolkade situationen.

De väljer att också släppa notan till honom.

Jag tackar artigt för mig, tackar för kaffet, tackar för maten och kan inte hjälpa att jag känner att jag kryper för honom.

Mannen svarar inte men går härifrån med egot intakt. Och det enda jag såg var en ryggtavla, raglande och en mycket ensam man.

Mitt egna ego får jag kämpa med.

Taggar ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *