En helt annan värld

Jag tittar på människorna, verkligen tittar. Och ser skillnad på folk och folk. Det ska man inte göra.

Jag ser att vissa lever i en helt annan värld än vad jag gör.

Men önskar jag att jag var delaktig i den världen?  Nja, på mitt sätt.

Jag kan inte konformera mig. Men jag kan sträva framåt.

Bussens vaggande söver vissa, får vissa att må illa. För tillfället så kvittar det för mig.

Med tankar på kärlek och känslan av att känna sig buren.

En känsla av att inte behöva kriga jämt.

Den så vanliga irritationen infinner sig. Men på något vis så kan jag reglera den, och känner jag att bara jag får min cigarill när vi kommer fram är jag nöjd.

Människor förblir människor.

Musiken hjälper och jag känner mig snygg och åtråvärd.

Att den andra permissionen skulle kännas så här bra.

Jag kanske slipper hostpitalisering.

Vad är det då som bär mig? Det kan jag inte svara på. Men det känns som om allt faller på plats.

Dofter påminner. Jag blir lyrisk.

Saker min psykoterapeut (kvinnan i pälsen) har sagt: har jag tagit till mig.

Positiva saker. Att känna allt fullt ut,  inte stänga ned, stänga in.

Vad det än är.  Känner jag ångesten förstärker jag den. Känner vart den sitter. Hur den känns.

Glädje, då gäller samma sak.

Och det jag noterar är att allt sitter på ungefär samma ställe. Men det känns på olika sätt.

Men sakerna bor på samma ställe.

Allt handlar om att centrera sig, att öva.

Åter, öva på att åka buss, öva på att vara lugn, öva på att vara säker.

Efter timmen på bussen är jag riktigt röksugen. Människorna förblir, men det lägger sig till ro.

Snart får jag min cigarill.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.