Jag tittar ned på mina egna händer men ser att de inte är mina.
Detta är icke mina egna handlingar.
Ni kan inte hålla mig svarande för detta.
Till kyrkogården gick jag, kanske jag hoppades på att finna någon.

Men fann ingen.
Enbart mörker, men jag, hoppfull trots mitt inre mörker letar.

Jag tycker mig se att det fattas något, jag fyller tomrummet
med stenar och löv.
Jag greppar det som finns tillhanda.

Med panik i ryggen, som slickar en som eld, sitter jag tafatt och söker finna tröst.
Sökandes efter en ny eldsjäl.

Men tystnaden hänger tungt över den enbart, självuppslukande natten.
Hon sitter på knä, ömsom gråtandes, ömsom förföljd samt buren av en tyngd.
Eller någon form av skräck.

Men hittar tillbaka gör jag ej. Kyrkogården ter sig större än vad den egentligen är.
Det återkommande Vilse är här. Som jagar en, med stor och glädjefylld lusta.
Jag hoppades att finna någon, någon med svar.

Men hatet gapade tomt emot mig.
Förvirringen rådde min kropp, hjärna och själ.

En undran om vem som gör detta, eller vad människan måste utsättas för?

Himlen och helvetet var nära. Hon stod naken, både inför Gud och inför Satan och tvingades sona sina synder.
Skärskåda sig själv med sitt mest kritiska öga. Med deras blickar som föll på hennes kropp.
Hon var skräckslagen och ensam. Tron fanns någonstans djupt i mig, men vad skulle jag tro på?

Det uggleflickan förstod den kvällen, var att det finns inget hopp. Inget att tro på.

Trots detta var allt verkligt, samtidigt som hon visste att det inte var verkligt på riktigt.

Med vetskapen att händelseförloppet bara är en hallucination skapad av mediciner, så var färgerna, känslorna och dofter

na så enormt verkliga. Vad ska man tro på?

Om man kan ta på något betyder det att det är verkligt då?