Det fungerade inte med stackars Magda, hon fick åka hem till katthemmet igen.

De sade att likaså som människor kan bli hospitaliserade kan katter bli institutionaliserade på katthem om de varit där för länge. Det var tråkigt.

Hon blommade upp igen väl på katthemmet. Hemma hos mig blev hon introvert.

Istället så satte jag mig ned i en av burarna, kvinnan lyfte ned en liten kattsäng på golvet. Långsamt kliver en liten svartvit pojke ut ur sängen. Han sträcker på sig när han tittar på mig.

Jag sträcker fram handen och han stryker sig mot den. Beslutet var trevande på grund av att en annan större katt hävdade sig på (i början) ett trevligt sätt. Men jag ville sitta en stund, vilket var klokt, annars hade det blivit fel.

Den stora katten började mobba den lilla killen. Fräsa och var allmänt otrevlig. Jag tänkte genast: ”han borde vara ensamkatt.”

Beslutet blev då enkelt: lilla killen.

Nu har vi en till familjemedlem. Bastard. På sina 3,5 kg trampar han numer lite halvkaxigt på vårt golv. Han har hittat hem.

Våren kommer och snart sommaren, planteringen har börjat. Jag har startat en blomsterblogg: www.gunillasvaxthus.se

Myllan jag leker med doftar, doftar barndom. Jag får fina flashbacks av det stora huset och mina träd och växter i barndomshemmet.

Dagen jag fick vara med och gräva upp en stor buske, och slå med spett.

Potatis är en hjärteväxt för mig, den ger så mycket. Så tacksam och vacker.

Potatis är nu satt, och börjar komma upp en aning.

Med hopp i hjärtat, ny behandling samt en ny vän kliver jag lite halvkaxigt framåt.