En hallucination är vad jag begriper något som slår ur systemen totalt. Något i kemin som slår till. Jag har dock däremot aldrig hallucinerat, enbart dissocierat.

Resten vad man nu ska kalla det, är som en störig granne. Detta är förstås också kemi i hjärnan, men det enda man vill är att den ska gå hem för att man hellre vill fokusera på något annat. (=X) Ett konstant malande.

I ett samtal med en människa kommer tankarna och petar en på axeln: ”Ursäkta!”
Tankarna är inte alltid artiga, detta är ett exempel.
”Får jag en sekund?”
Nej.
”Lyssna då!”
Det är klart man blir trött.

Flyttar sig.

Siffror och andra termer rör sig oroligt.

Jag ignorerar det.
Försöker återföra koncentrationen på samtalet.

Men ibland lyssnar jag på termerna och siffrorna. Men då kan det hända att de vägrar ge sig. De börjar cirkulera om och om igen.

Vad är det jag tänker? Vad vill mitt inre ha sagt med dessa mystiska uttryck?

Ibland är det som om jag har sovit, är alldeles luddig, eller inte sovit alls.
Orolig, är inte hundra på om jag har åkt dit jag ska eller om jag redan åkt och är där.
Eller vart jag skulle.

Även om jag varit där innan, så kan jag inte känna igen mig och veta vart jag ska.

Men jag lär mig själv nya ord hela tiden, då jag nuförtiden tar reda på vad de betyder.
Ett exempel som jag kan ta upp, var ett fint uttryck som jag inte hört förut.
Jag vaknade med ordet expropriera i huvudet som ett god morgon från mig själv.

Är det då så konstigt med mitt personliga fuskbygge och vetskapen att jag går vilse då och då?