Om konst och läkning

En man som målar sina konstverk med en pensel som består av enbart två hårstrån av häst.

Hans enträgenhet att skapa enorma konstverk, är helt fantastisk. Han berättade att det tar åtta timmar att producera ett resultat på ca 5×5 cm.

Nyligen så provade jag att måla på detta vis, och detta drev mig till vansinne. Konsekvensen eller resultatet kan man också kalla det, blev stora ringar med den största pensel jag hittade, letandes, i min frustration.

Mannen studerar samtidigt fakta om det han målar, men tar också minnen och fantasi med i sitt återspeglande av verkligheten.

Sedan när verket är klart så tolkar jag det att han konstaterar han att verket alltid har existerat. Den tolkningen hoppas jag är sann, då jag tycker den är mycket vacker. Med andra ord, så samlar han data och minnen och fantasi och låter det växa fram och ihop till en verklighet, som alltid har funnits.

Fantasin är viktig att ta med, den är lika mycket del av ens egna sanning som fakta är.

Verken är fruktansvärt detaljerade och stora. Han målade ett barn.

Ett barn som tvingas bli en produkt av omgivningen och inte få hinna bli ett barn. Att fråntagas alla möjligheter att bli sitt autentiska jag. Att bygga upp såpass mycket ilska så ingen möjlighet till förlåtelse finnes.

Jag frågar mig, lite ställd: har förlåtelse och skuld med varandra att göra?

Den inre förlåtelsen är kanske en naturlig del som förhoppningsvis kommer i läkeprocessen. Men detta barn fick aldrig någon chans till tillstymmelse av läkeprocess.

Hur lång tid tar egentligen en läkeprocess? När börjar den och när är man hel igen?