Förändringen i mig

Vi sitter i den numera vita sängen, den har en gång varit beige, bambufärgad.

Jag tittar på honom och letar djupt, i hans ögon.

Men vad är det jag letar efter? Jag vet inte.

Kanske försöker jag förstå, men vad det är jag försöker förstå vet jag inte heller.

Tidigare har jag aldrig känt någon på detta vis. Hela hans kropp känns.
Och hela jag fylls, fylls av någon typ av värme.

Blickar säger allt säger de visa. Och att se denna blick i honom, i detta nu, skapar en enorm våg av förvåning i mig. Hur kan sådan kontrast existera på en och samma planet?

Sängen har dock målats vit. Detta är kanske värt att lägga tyngd vid.
Jag känner att jag är skev.
Du måste vara otroligt korkad om du vill smita från detta ögonblick.

Men det vi hittat är vackert, vi pratar och han får en blick och biter ihop kraftigt. Från djupet av sitt känsloregister säger han att han är rädd.

Min tanke blir att detta är inte något han brukar tala om eller säga högt. Eller ens känna in, i sig själv. Kanske för att inte vilja identifiera sig som någonting man inte är.

Från soffan och sitt logiska perspektiv talar han om stora känslor, men då är det enbart logik. Lite som jag själv gör. Därför känns det som om han ger mig en riktigt fin present när han låter mig gå in i källaren, in i det kalla. Där hittar jag en liten pojke som är inte är gammal, han är ledsen och tittar på mig med nästan förebrående ögon. Jag har aldrig sett så nyanserade ögon. Jag vet inte mer än att ge honom en kram och jag vill viska: det finns värme. Men han berättar om skuggor och inga människor. Han står själv i ensamheten trots att jag är med.

Du är här, jag vill bryta förtrollningen försiktigt annars känns det som om det kommer bli mycket fel. Vi måste långsamt färdas tillbaka till nuet, snarare tassa försiktigt.

När vi färdats tillbaka till så ger han mig ett försiktigt leende och jag känner att han snabbt har blivit en person som trasslat in sig i mitt bröst.