Närakuten. 

Jag har ont. 

Tjejen tog först inte mitt leg: jag tänkte: ”helvete nu blir jag avvisad.” Sedan såg jag armarna. De var ärrade. Jag tänkte genast att hon skulle förstå självskada.

Hon avvisade mig inte.

Hon tog inte mitt leg, för att hon lyssnade. 

Hon frågade till och med om jag hade ätit frukost. 

Vafan? 

Att man blir förvånad att människor bryr sig. 

Jag är så van att bli avvisad när man ber om hjälp så jag var helt förberedd. 

Men hon tog sedan mitt leg, efter frågor om jag får hjälp annars. 

Vilken fin människa. 

Nu sitter jag i väntrummet och är stressad, då jag ska upp på avdelningen om en timme. 

Men då får man problemlösa: om det drar ut på tiden.

Anna som försvann informerade mig om att denna produkt finns: en Fidget Cube.

Lösningen.

Men den låter så fasligt. Så jag kan inte bruka den i dess fulla potential här på närakuten. 

Tänker att folk redan har sårbarheter här: dumt att lägga på mer stress genom repeterade klickljud.

Jaja, jag får hålla i den och leka med de tysta områdena.

Hoppas allt är helt i kroppen.