Rödlöken

rodloken_dissociation

Det är mina armar som rör sig.

Det är jag, intalar jag mig.

De rör sig mekaniskt.

Kniven tar sig igenom rödlöken, glider igenom strukturen.

Jag ser allting mycket tydligt.

Men det märkliga: det är inte jag.

Den delar på sig, och jag ser lagren.
Så tydligt!

De rör sig som de har ett eget liv.
Som om de tar egna initiativ.

Jag måste vakta tankarna så jag inte gör illa mig själv.

Men rödlöken framträder och jag bryter ned den i bitar.
Små, små bitar.

Studerar.
Vaktar.

Taggar

2 Tankar om “Rödlöken

  1. evakerstin skriver:

    Alltså Gunilla, du skriver så bra dikter men jag undrar så, om det är så dåligt du mår.
    Kram till dig
    /Leva-Kerstin
    http://www.steeperz.com

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *