Nostalgi och farfar

Men idag,
lyser solen.
Alltet bara andas harmoni,
och jag ser hur vackert livet kan kännas.
Med en uppäten middag och solsken i hjärtat.
Snusen ligger och bränner under läppen,
jag tittar upp på hustaken och min önskan att kunna andas

är uppfylld.

Jag hoppas bara att det får stanna.
en stund.

Det Förflutna och Jaget som ständigt jagar mig,
har tagit avstånd.
Det är inte helt borta, men bara att Det har bokstavligt talat gett mig andrum.

Jag vet inte hur länge det kommer hålla i, men jag lever nu,
och nu känns det helt fantastiskt.

Någon eldar.
Jag tänker på farfar,
på hans röst.

På svunna lyckliga tider,
när jag var liten och slapp det oändliga kaoset.

Nu sitter jag här, och mer objektivt än annars, funderar på vad det är som skrämmer mig.

Skrämmer mig så oändligt, så att jag knappt minns.

Det börjar blåsa,
men det är kanske bara en dröm.

Livet ska vara mer än uthärdligt.
Jo, så är det, men det jag inte vet, är hur man lever.