Lunch

Skitungar i tonåren skriker, på bussen jag sitter på.

Jag kan inte känna annat än lycka.

Tårar börjar komma. 

Jag är fri.

Låret och handen påminner om min tid på psyk. 

Hur jag började känna mig fångad. 

Från trygghet, till fångenskap. 

Bussen skumpar och jag känner varenda rörelse.

Snart ska jag luncha, i frihet.

2 Kommentarer
  1. Emil
    Emil says:

    Det är inte förens den tas ifrån en som man på riktigt värderar friheten och inser hur mycket som kan tas ifrån en med några få papper, tid man aldrig kan få tillbaka.

    Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.