Det var skönt att komma hem, men det är mycket nu. Impulser som inte känns som mina egna och alla möjliga katastroftankar. Jag saknar W. Han verkar ha blockerat mig, jag öppnade upp, gjorde mitt allt för att hjälpa honom. Men det räckte visst inte. Så jag har passat bollen: jag har skrivit, så de jag får svar av, blir en mer regelbunden kontakt.

Jag håller även på att bli förkyld, suck, orkar inte fysisk sjukdom ovanpå psykisk.

Kossan på sjukhuset fick en ytterligare dimension av konstverk: den fick ett äpple på huvudet. Lite kul tyckte jag.

En mycket sympatisk läkare gjorde goda reflektioner, och gav mig goda idéer.

Ängeln i vitt, chefen, hittade på oortodoxa lösningar. Som var otroligt bra. Jag fick egeninläggning samt lite andra förändringar. Jag har hört att man har en studie på gång i Skåne, där man skall ge patienter fri egeninläggning. Kan bli intressant att se om det blir mer eller mindre inläggningar då? Jag skulle tro mindre.

Rent psykologiskt, kan jag enbart applicera det på mig: nu när jag vet att jag får/kan komma in på en enklare basis, så är det nog mindre troligt att jag kommer nyttja detta.

Så det gynnas ju alla av.

Sedan kan jag “landa” otroligt snabbt ibland, men ibland inte. Det märker man först när jag är på plats.

Men kruxet är att jag måste tas på allvar: när jag ber om hjälp. Annars försämras situationen avsevärt.

Jag jobbar stenhårt med mina DBT-färdigheter. Och det ger. Det gör verkligen det. Snart kommer också traumabehandling, då vänder det nog.