Jag har fått en följeslagare. En vän. En lojal vän.

På pälsiga tassar går hon bredvid mig, lite stressad, men hon lugnar sig snabbt.

Med tydligt ledarskap och vänlighet kommer man långt.

Jag vet vad hon har i sig, hon är en sådan bra hund.

Vid första mötet försökte hon skrämma mig men sådant pysslar inte jag med: hundar är jag inte rädd för. Jag är rädd för folk.

Hon litar på mig och jag på henne. Jag ser vad hon blir rädd för: och jag förstår hur jag kan exponera henne för det så hon inte behöver vara rädd längre.

Passivitetsträning ska vi pyssla mycket med som motvikt efter all aktivering.

Vi ska sätta oss och chilla någonstans och bara betrakta: inte agera. Kanske ta en glass ihop (hundglass för henne förstås.)

Sedan ska hon få höra både svenska och engelska, engelska är hemspråket men hon ska bli flerspråkig.

Kärleken till denna hund är stor, och jag är så lycklig att ha henne i mitt liv.