Det är mycket som händer.

Nya människor och många är upphittade på avdelningen.

Det kommer ofta mycket intressant folk dit.

Men det dåliga måendet består.

Jag fick en sommar med Lamictal. Den hjälpte i några månader för några år sedan men sedan avtog effekten.

Det fick mig att känna att allt pekar fuck you till mig. 

”Haha, det här är det du missar.” Ungefär.

Medicinjusteringar är fruktansvärt att göra. Det är rent slitgöra. 

Insättningssymptom och biverkningar. I hopp om vad? 

När jag var 18 raserades mitt liv. Min själsfrände och farfar avled. Genast satte jag mig vid spåret.

På något sätt har jag överlevt alla överdoser och självmordsförsök. Hur kan man fråga sig? 

Jag slutade räkna överdoserna. Men mer än 40-45 gånger är det. Min högra arm är sönderstucken av nålar när sjukvårdspersonalen räddat mitt liv flera gånger.

Hoppas det vänder. Nu var min senaste överdos i December 2016. Det är länge.

Men jag saknar att ligga uppkopplad med slangar och kablar. 

Jag saknar medicinakuten och IVA.

Det är som att födas på nytt. Att känna att man lever.

Jag laddar min telefon vid sängen och jag känner kablaget mot mig. Jag önskar att det var EKG:ets slangar jag känner. 

Hjärtövervakning och personal som sitter vak.

För att jag var en sådan högrisk-patient.

En man avled en gång bredvid mig på medicinavdelningen. Jag tänkte: ”det kunde varit jag.”

På gott och ont.

Läkaren: ”vi avslutar behandling.”

De frågar om jag är ok.

Vad ska man svara när man känt anden försvinna ut ur sin fysiska form?

Jag mår inget bra, och jag har ingen som kan lyssna och förstå ordentligt.

Men det kan ju ingen, ingen kan sätta sig in i hur en annan människa känner.

Den ensamheten är det som har drivit mig till överdoserna. 

Ensamheten när min bästis drog efter 10 år.

Ensamheten när de som jobbar med psykiatri inte lyssnar, trots att de får betalt för det. 

Jag vill kanske leva, men det är fan inget roligt att göra det. 

Ofta säger jag: ”jag orkar inte.”

Det är mer i de orden än vad ögat eller örat först ser eller hör. 

Det är en livsleda som inte är av denna värld i dessa ord.

Inte handlar det om en trötthet som i att man behöver sömn eller dylikt: utan att man behöver hjälp.

Men nu orkar jag inte ens sträcka ut handen efter den. 

Två människor jag älskade har dött. Den ena av sjukdom, trots att hon kämpade för livet och den andra av självmord.

Tragiken bara sprider sig.

Men det kommer in nytt folk och jag hoppas jag kan få förtroende för dem.

Men det kommer nu ta tid. Jag ör en förändrad människa: till det sämre. 

Med ett nytt smeknamn träder jag nu av den förtroliga scenen för nu. 

Royal G