Jul #3

Jul nummer tre med bloggen, tänk vad tiden går. Idag blev de ett rätt så kort firande. Men orken är inte vad den en gång var. Det var till och med som så att jag var tvungen att gå undan och gå och lägga mig på en säng.

Jag somnade. En timme sömn fick jag. Det var inte så att jag sovit sämre än annars, men socialt samspel tär på mig.

Nu har jag en familj som bryr sig och som sade att det inte spelade någon roll på vilka villkor som vi var där på. Bara det att vi sågs. Det var värdefullt.

Efter sömn, så fikade vi lite med hemmabakta lussebullar.

En ny jul, nya traditioner: Katt och Katt fick sina presenter på morgonen. De gladdes.

Samma gamla värme strålade i bröstet: som när man var barn.

Varje trasig jul efter en uppsprucken familj återhämtades i år.

Död efter död- känslan lättade en aning. Eller ganska mycket. Borta rentutav.

Glada katter och glad familj.

Hoppas ni andra fått en värdig jul!

(Vi kör julpalm i år.) 🙂

 

 

Vardagspoeten

Man måste hitta början för att hitta slutet.

Myntat av vardagspoeten

Sacharias

30-årsdagen

Nu, idag var det dags för min 30-årsdag. Igår tänkte jag stänga ute alla.

Jag tänkte säga till personalen på avdelningen att ingen skulle få komma på besök.

Jag siktade på att det skulle bli en ännu sämre födelsedag än förra årets.

Förra året så blev det inget firande alls och det smärtar mig. Jag var för sjuk. Men jag fick inget kuvert med handritade knasiga gubbar i och ingen utemiddag med god mat. Ingen enhet på 4.

Så igår bestämde jag mig: jag gör tvärt om än vad jag känner: jag avblockerade alla. Vågade släppa människor nära.

Skrev till alla som bor i mitt hjärta.

Men jag kände mig inte stabil nog att fira hemma. Så firandet fick ske på avdelningen. Människor kom.

Det värmde.

Människor jag bryr mig mycket om.

En medpatient kommenterade att jag var knasig som firade min 30-årsdag på psyk.

“Du ska ju parta.”

Men det kändes helt rätt. Skyddad men ändå blottad. Sjukhusets stabila väggar, personal som mer (eller mindre) genuint gratulerade mig. Det var trevligt.

Människor skrev till mig, ringde mig och det kom ett kuvert handlevererat med en handmålad sol.

Biodlaren och biodlarens kvinna stannade längst. Fantastiska människor.

Jag orkade inte jättelänge, men det blev en ypperligt väl firad 30-årsdag.

Bilden visar “blommorna” jag fick.

Enligt mig är dessa bättre än blommor. Jag har en knasig familj 🙂

Tack alla!

Livet på psyk #2

Fotograferingen ägde rum härom dagen, den är skapad tillsammans med: One perfect mess

Här är ett ställe man får vara med i så många möten. Livsöden.

Där kaosmänniskor drabbar samman. Utbyter erfarenheter. Kanske till och med knyter an.

Pappa

Jag vet att jag sällan hör av mig, jag har så svårt att kommunicera via telefon samt sms.

Jag vet att jag sällan hör av mig, jag har så svårt att kommunicera via telefon samt sms.

Vissa kommunikationssätt är enklare än andra. Jag är verkligen sämst på att höra av mig.

Jag känner mig som en riktigt oduglig dotter + (plastunge.) Men jag kan inte hjälpa det, det är så svårt att nå samt bli nådd. Rent konkret och även känslomässigt.

Vissa når fram, vissa får sig törnar. Men det enda jag kan säga är: jag gör mitt bästa. Med hjälp av scheman och påminnelser kan jag få en någorlunda struktur.

Jag bryr mig om er, även fast det inte känns så ibland. Ibland orkar jag inte höra av mig och ibland glömmer jag helt sonika.

Min hjärna fungerar inte riktigt ibland.

Men detta vill jag förmedla: på Söndag är det fars dag och jag kan inte lova att höra av mig.

Men jag skriver detta då det är det enda sättet jag kan nå ut just nu.

Jag älskar er tre, (Mamma, Pappa & L.) Min familj. Det går inte en dag utan att jag tänker på er.

Ett ursäkta är också på sin plats. Förlåt. Jag menar inte att såra.

<3

Stilleben

Ett stilleben:

fyra människor vid ett bord.

En man med tågmästarmössa (mani.)

En kvinna i rullstol, två brutna fötter.

En kvinna med en blåtira.

Och en man med tjocka svarta glasögonbågar.

Och jag: en tjej med blåa knogar, blodiga fingertoppar och rufsigt hår.

Vilka historier vi bär på.

Vart kommer sorgen ifrån?

Jag sörjer mest min egna födsel.

Sönderpillad hud.

Blodvite.

Sönderpillad hud.

Blodvite.

Hemskt brutal musik i öronen.

Den finns inte på de öppna plattformarna.

Hittade den i det gamla biblioteket.

Den går på repeat.

Läkare ett hotar.

Läkare två vårdar.

Det är skillnad på folk och folk.

Nu har jag fått ett skåp. Äntligen.

Lite integritet måste man få ha.

Jag kan från det tillfället inte svara för vad jag gör.