Tag Archives: äckel

Papper

papper_angest

Odjuret som kom in på avdelningen.

Ett monstrum.

Han väste.

Spottade och fräste.

Vanskapt.

Jag blir inte rädd.

Inte orolig.

Papper.

Papper skrämmer mig.

Stressar mig som om ett monstrum skulle kliva fram.

Ibland behöver jag hjälp.

Hjälp att besegra monstrumet.

Papperna ligger och spottar och fräser, med dolda handlingar bakom sig.

Papper.

Taggar , , ,

Tomheten

tomheten_doden_dod

Att födas in i ljuset,

jag föds in i det svarta.

Ingentinget. Jag känner att jag behöver kräkas.

In i tomheten.

Bara att blunda,

skrämmer mig.

En bit av döden.

Taggar ,

Sängen

sangen_angest_trauma

Jag klarar inte av hur sängen ser ut när den är rörig. Det får mig att känna sådan ångest.
Jag måste städa upp den.

Att rätta till kuddarna ger mig ro i själen.

Att se den ostädad väcker mycket känslor och jag vet att det har med övergreppen att göra.

Jag kallar sängen, i huvudet, för grova ting. För grova än att jag kan mynta dem.

Jag antar att det är ett försvar. Sängen är så viktig i ett hem.

Nu har jag köpt en ny säng och hoppas att känslorna ska förändras, men jag tror inte det. Känslorna förblir nog.

Men jag önskar jag kunde få låta stökigheten vara för en stund. Men det måste vara perfekt för att jag ska må bra i själen.

Tänk hur de negativa associationerna spinner iväg.

Att försöka hinna fånga dem.

Taggar , ,

Det övre jag

det_ovre_jag

Mitt övre jag börjar förakta mig mer och mer.

Säger fruktansvärda ting.

Tittar nedlåtande på mig i spegeln.

Äckel. Under ytan.

Jag är elak mot mig själv. Den iakttar mina snedsteg och hånar.

Men jag noterar inte hur det blir värre och värre.
Översittaren.

Men man måste försöka att tycka om sig själv.

Detta måste vändas på.

Nu är det allvar.

Det känns som under pistolhot.

Tvång.

Men det måste göras.

Jag har inget val.

Taggar , ,

Den sociala kutymen

Den_sociala_ kutymen_skonhetsideal

Jag känner mig ful, att se sig själv i en bilruta. Och bli arg.

Vansinnig.
På sig själv.

På att finnas.

Att vara en känsla.

Att tänka en tanke.

Vad är preferenserna?
Vart sätter man stopp?

Och när slutar man slå på sig själv?

Idealet.

 

 

Taggar , , ,

Känna doften av krig

kanna_doften_av_krig

Jag vaknade till vinandet från raketer.

Helikoptrar och rädsla. Skräck kände jag. Terror och katastrofen var här.

Med bara fötter på golv fullt med insekter.

Någon tar beslutet att bestämma över om vi får leva eller dö.

En man kommer och häller kallt en het kopp svart kaffe på henne. Förnedrar henne.

Hon har inte förstått beslutet men det har jag. Hon leker i misären, förnöjt, med insekterna som om det vore hennes vänner. Jag kan inte hantera detta och brister, men jag kan inte låta min syster se mitt sammanfall, så jag går därifrån.

Det spelar ingen roll hur många skrik som kommer ut ur min mun, hon kommer ändå aldrig komma tillbaka. Men min syster är död. Och detta är oåterkalleligt. Det är ljud jag inte känner igen. Det är ljud som bara kan skapas av krig.

Tårar bara trillar ned, forsar, och att försöka beskriva detta med ord känns omöjligt. Ingenting kan poängtera kylan, tröttheten och tomheten, tillräckligt.

Ljuden jag utstöter låter inte som mina. De kommer någon annanstans ifrån och jag undrar vem det är som låter.

Taggar , ,

Jag visste inte vad jag bjudit in

sang_jag_visste_inte

Jag vaknade skräckslagen i min säng. Jag visste jag inte vad jag bjudit in.

Min kropp är låst, förstelnad. Demonen är ovanför mig och ett stryptag som närmar sig.

Tystnad. En frånvänd rygg.
Jag har aldrig känt mig så ensam.

Varelsen satt ovanpå mig och jag var frusen av skräck.
Ett blekt ansikte som jag inte vet om det är mitt eller varelsens.

Jag har just stirrat något värre än döden rakt i ansiktet,
där, behövde jag och bad om hjälp.

Men fick ingen.

Varelsen är nu borta, den har gått sin väg, men bilden sitter kvar på hornhinnan och jag vågar inte blunda. Fortfarande paralyserad av skräck.

Med lemmar som värker av adrenalin och en puls som nästan gör att hjärtat stannar, känner jag att jag vill fly. Gömma mig under täcket som ett skrämt litet barn.

Jag försöker att lugna ned mig själv men det går inte något vidare. Pulsen håller sig hög och jag vet inte vad jag ska göra. Jag blir arg och ledsen. Men känner ändå skuld, för vad vet jag däremot inte.

Ensamheten i tvåsamhet är fruktansvärd.

Själv, står jag där mitt i skräcken och behöver tröst. Jag vill slänga skuld i ansiktet på honom också, hårt, för att jag inte får den plats som är min. Men väljer att inte göra det.

Jag stänger in mig. Låser den själsliga dörren och har inte för avsikt att öppna. Bitterheten kokar som en motbjudande brygd.

Men när skräcken vändes till ilska så kändes det bättre. Ilska är något jag känner igen mig i. Ilskan har en speciell plats i mig då jag länge definierat mig själv som arg.

Efter kulmen av detta enorma stresspåslag som transformerades till det bekanta: ilska, så lägger det sig.

Men vreden kokar lugnande och jag somnar om i gryningen.

Taggar , , , ,

Den skriande munnen

Han skriker vansinnigt, gör att jag inte får ligga stilla.
Det var inte i ilska, utan i galenskap och frustration.

Ett obscent iakttagande.

Allt för nära och jag ber honom att lämna mer plats.
den_skriande_munnen

En öppen mun och uppspärrade ögon.

Sömnen infinner sig icke.
Vitt ljussken trasslar sig in bakom den mörkläggande gardinen.

Det spelar ingen roll hur mycket man försöker.
Klockan närmar sig två.

Jag ser honom i detalj, nere på molekylnivå.
Fula stora tänder. Läppar som dras tillbaka och ett stort svart svalg.

Kort skäggstubb ligger som gräs runt munnen.
Kvällsrädslan kommer.

Och jag är inte ensam.

Taggar , ,

Tobak

tobak_obskyra_mannenBild: Peter Klint

Han blåste röken rakt i ansiktet på honom, man såg tydligt att mannen inte uppskattade denna handling. Han var mycket full och var frikostig med sin kritik mot oss runt bordet.

Han talade om auktioner och andra fynd han hade gjort i sitt liv. Nästan skrytsamt.

På något obskyrt sätt.

Han var mycket burdus. Klumpig nästan.

Han ville byta plats, mannen som blev blåst cigarettrök på. Men den obskyre mannen höll oss kvar.

Någonting var magnetiskt med honom. Paradoxalt.

Hans mullrande skratt spreds i röken.

En obekväm energi, och flera viljor som inte vill.

Vi konverserar artigt med honom och det är svårt att höra. Höra vad var och en säger. Energin som utstrålas, tar över och stör ljudet. Ljudvågorna.

Maten kommer in och vi tackar på förhand. Han har beställt in kött. Och bearnaise.

Han smaskar, helt ohämmat, men maten smakar nog godare när man äter på det viset.

Maten som nu intas, skapar en tystnad. Att äta med andakt. Tystnaden spränger nästan oss inifrån.
Och ljudet från tuggande.

Ingen får för sig att säga någonting. Kan det vara så att samtliga frenetiskt letar efter meningsfulla saker att säga, men inte hittar något?

Vad kan sägas som är meningsfullt med munnen full?

Mannen har fått en paus ifrån röken. Men efter intagen måltid så skall cigaretter åter tändas. Lystenhet.

Och nyfunnen mättnad.

Servitören ler när han dukar av, han tittar inte direkt dömande på alla ölglas, men han poängterar med sina ögon, att det var lite väl mycket drucket.

Konversationen är avslutad och notan skall betalas.

Alla vrider på sig, när mannen vill stå för hela summan: ”det är ju bara pengar.” Säger han. Han var en sådan som gärna ville påskina att han var extravagant, när han egentligen inte är det. Att vara någon annan, det var hans konstlade sätt som gjorde situationen ännu mer obekväm.

Tystnad, skulle man låta honom hållas? Låta honom ha kvar sig själsliga bild av sig själv, eller skulle man krossa den?

Han var obskyr, burdus och otrevlig. Och händelsen att man hamnade vid samma bord, skulle jag gärna undvikt. Men att krossa hans bild av sig själv låter jag någon annan göra.

En frågande blick till mitt sällskap, hur de tolkade situationen.

De väljer att också släppa notan till honom.

Jag tackar artigt för mig, tackar för kaffet, tackar för maten och kan inte hjälpa att jag känner att jag kryper för honom.

Mannen svarar inte men går härifrån med egot intakt. Och det enda jag såg var en ryggtavla, raglande och en mycket ensam man.

Mitt egna ego får jag kämpa med.

Taggar ,