Inlägg

Papper

papper_angest

Odjuret som kom in på avdelningen.

Ett monstrum.

Han väste.

Spottade och fräste.

Vanskapt.

Jag blir inte rädd.

Inte orolig.

Papper.

Papper skrämmer mig.

Stressar mig som om ett monstrum skulle kliva fram.

Ibland behöver jag hjälp.

Hjälp att besegra monstrumet.

Papperna ligger och spottar och fräser, med dolda handlingar bakom sig.

Papper.

Tomheten

tomheten_doden_dod

Att födas in i ljuset,

jag föds in i det svarta.

Ingentinget. Jag känner att jag behöver kräkas.

In i tomheten.

Bara att blunda,

skrämmer mig.

En bit av döden.

Sängen

sangen_angest_trauma

Jag klarar inte av hur sängen ser ut när den är rörig. Det får mig att känna sådan ångest.
Jag måste städa upp den.

Att rätta till kuddarna ger mig ro i själen.

Att se den ostädad väcker mycket känslor och jag vet att det har med övergreppen att göra.

Jag kallar sängen, i huvudet, för grova ting. För grova än att jag kan mynta dem.

Jag antar att det är ett försvar. Sängen är så viktig i ett hem.

Nu har jag köpt en ny säng och hoppas att känslorna ska förändras, men jag tror inte det. Känslorna förblir nog.

Men jag önskar jag kunde få låta stökigheten vara för en stund. Men det måste vara perfekt för att jag ska må bra i själen.

Tänk hur de negativa associationerna spinner iväg.

Att försöka hinna fånga dem.

Det övre jag

det_ovre_jag

Mitt övre jag börjar förakta mig mer och mer.

Säger fruktansvärda ting.

Tittar nedlåtande på mig i spegeln.

Äckel. Under ytan.

Jag är elak mot mig själv. Den iakttar mina snedsteg och hånar.

Men jag noterar inte hur det blir värre och värre.
Översittaren.

Men man måste försöka att tycka om sig själv.

Detta måste vändas på.

Nu är det allvar.

Det känns som under pistolhot.

Tvång.

Men det måste göras.

Jag har inget val.

Den sociala kutymen

Den_sociala_ kutymen_skonhetsideal

Jag känner mig ful, att se sig själv i en bilruta. Och bli arg.

Vansinnig.
På sig själv.

På att finnas.

Att vara en känsla.

Att tänka en tanke.

Vad är preferenserna?
Vart sätter man stopp?

Och när slutar man slå på sig själv?

Idealet.

 

 

Känna doften av krig

kanna_doften_av_krig

Jag vaknade till vinandet från raketer.

Helikoptrar och rädsla. Skräck kände jag. Terror och katastrofen var här.

Med bara fötter på golv fullt med insekter.

Någon tar beslutet att bestämma över om vi får leva eller dö.

En man kommer och häller kallt en het kopp svart kaffe på henne. Förnedrar henne.

Hon har inte förstått beslutet men det har jag. Hon leker i misären, förnöjt, med insekterna som om det vore hennes vänner. Jag kan inte hantera detta och brister, men jag kan inte låta min syster se mitt sammanfall, så jag går därifrån.

Det spelar ingen roll hur många skrik som kommer ut ur min mun, hon kommer ändå aldrig komma tillbaka. Men min syster är död. Och detta är oåterkalleligt. Det är ljud jag inte känner igen. Det är ljud som bara kan skapas av krig.

Tårar bara trillar ned, forsar, och att försöka beskriva detta med ord känns omöjligt. Ingenting kan poängtera kylan, tröttheten och tomheten, tillräckligt.

Ljuden jag utstöter låter inte som mina. De kommer någon annanstans ifrån och jag undrar vem det är som låter.