Tag Archives: ångest

Livet på psyk

 

Taggar , , , ,

Omvälvande eller ett gammalt beteende

Livet är omvälvande.

Många tankar, många influenser.

Ritalinet har gjort att jag åter kan läsa. Därför har jag läst och läst.

Ämnena har varierat vilt, men en sak kommer åter: en kvinna som skriver starkt om sina åsikter. En blogg. Hon och jag tycker mycket olika, men det är oerhört intressant att få en inblick hur en annan människa fungerar. Det är spännande att vältra sig i åsikter som är för en själv, helt främmande. Jag har analyserat henne och konstaterar att jag vill säga henne något.

Frågan är: vad?

Det återstår att se.

Jag fick även boken om DBT, av Peter. Det var fint. Jag har gått igenom 2/3 av den och försöker hitta fel. Allt ifrån att jag saknar moral, till att behöva bli någon annan.

Jag håller på med ett beteende som förknippas med mycket skam. Det har nu gått över en gräns, så jag måste ta itu med det.

Många förståsigpåare har slagit sina kloka huvuden ihop och gett sina ”goda råd”. Vissa har genuint försökt att hjälpa, men med litet/inget resultat.

Beteendet är att jag biter på fingrarna. Inte som många gör: runt nagelbanden, utan på huden. Långt ned.

När jag var barn, så sträckte sig trasigheten och blodigheten ned ända till handflatan. Nu är skadan inte lika stor, men det expanderar dagligen. Och såren blir djupare och djupare.

Kvinnan i pälsen gav mig expertråd, men jag tror ej att de kommer fungera för mig. I och med att detta har blivit en del av mig så går det inte att slita bort beteendet. Enligt henne så skulle jag bara bryta det, genom att leva i realiteten, ej i lusten.

Beteendet uppkom när jag slutade suga på tummen, alltså: ett långvarigt ”missbruk”. Och vi har provat allt.

Jag konsulterade doktorn och hon kom med andra råd. Ett vilket påminner om en strategi jag hade när jag var barn.

Detta kändes fånigt, men jag beslutade mig för att prova. Detta bryter lite mot realitetsprincipen, för att jag ändå får njutningen. Men detta är ett så kallat kryphål, då detta kanske är ett konstruktivt sätt då jag får lusten/kicken, utan att få blodiga händer. Man skulle kunna likna det vid en form av självtillfredsställelse.

Jag tänker åter konsultera kvinnan i pälsen och se vad hon tycker om mitt snygga kryphål som jag åter fick av doktorn.

Ändamålet helgar väl ändå medlen? Det får vi se, det enda jag vill är ju ändå att inte ha blodiga händer.


Taggar , , , ,

Hennes panikångestattack

Jag läste upp en text för henne, hon började gråta. Hon hetsade upp sig, så till vida att hon fick en panikångestattack. Jag tänkte: ”helvete, jag var den utlösande faktorn, nu måste jag lösa denna situation.”

Och det gjorde jag.

Först höll jag om henne när hon grät.
Hon – ”Jag snorar på dig”
Jag: – ”Det skiter jag i.”

Men jag märkte att det började eskalera,
Kraftigt tog jag tag i hennes ben. Tittade henne i ögonen, sade: ”låt inte paniken ta över.”

Hon: – ”Det har den!”
Jag: – ”Nej då, titta mig bara i ögonen och ta ett djupt andetag genom näsan, ut genom munnen.”

Hårt höll jag i henne.

Vi andades ihop.

Jag stirrade ut paniken som befann sig i hennes ögon.

Vi stirrade varandra i ögonen, men det enda jag kunde se var paniken i dess rätta skepnad, ett monster.

Hon bekämpade monstret, och på kanske en halv minut så hade hon vunnit.
Med min tafatta hjälp.

Taggar , , , ,

Nycklar

Jag har bestämt mig, tror jag. Jag kan inte fly. Igen.

En motgång kan inte få mig att rusa till sjukhus.

På något vis måste jag axla ansvaret och se lösningar. Jag säger inte att det kommer bli enkelt, inte heller att sjukhus är fel. Men just nu, är sjukhus för mig, en flykt från ansvar.

Jag vill inte se vad jag har handlat för mycket eller inse att banken inte är villig att ge mig det lån jag behöver för att flytta från en lägenhet jag inte trivs i. Jag vill inte möta de problem som kräver omedelbar problemlösning.

När de stora motgångarna dök upp igår, tänkte hjärnan slentrianmässigt: ”man kanske skulle dö?”

Katastrofalt att hjärnan har det som första alternativ. När man tittar på det objektivt.

Men jag har ett val. Jag insåg igår efter mycket funderande samt en resa till sjukhuset, där jag satt i entréhallen och gjorde ingenting att jag måste stanna upp.

Jag tittade på min ångest och alla problem. Jag tittade på tanken: ”man kanske skulle dö?” Och insikten var: ”Nej.” Nej till att fly. En trotsighet infann sig, i positiv bemärkelse.

Att allt kan lösas. Hur? Det är dolt i dimma, men det måste gå.

Tålamod. Det är nog en nyckel.

Att vänta ut tiden. Så kommer lösningar.

 

Taggar , , ,

December månad

Det är första gången jag flippat på riktigt, de två senaste veckorna, eller månaden, har varit ett virrvarr.

Men två veckor vet jag, är borta ur mitt minne.

Att bli LPT:ad var något av det bästa som har hänt mig.

Jag hade tydligen tagit ut mina aggressioner på döda ting.

Att inte veta vad som hänt, skrämmer mig.

Hemmet var vandaliserat.

Allt var en stor röra.

Jag skrek på människor.

Det var kaos.

Det är inte konstigt att det är svårt att ta till sig vad man har gjort.

Förvisso var jag under påverkan av någon okänd substans men det är fortfarande jag som måste axla ansvaret.

Ångest över minnesbortfall, över ekonomi och allt möjligt. Katastroftankar.

Vad händer nu?

Taggar , , ,

Fram och tillbaka

fram_och_tillbaka_angest_inlaggning

Nu har jag skrivit ut mig. På grund av en i personalstaben. Det är fel. Jag är inte redo att stå på egna ben ännu.

I morse, hemma när jag vaknade kände jag väldigt mycket destruktiva känslor.

Så jag ringde min mottagning. Jag var inte jättesugen på att ta mig in till St:Görans för att sedan bli skjutsad till Danderyd. 

Kvinnan i andra ändan löste situationen bra, genom att ringa till avdelningen. De hade plats. Allt gick mycket smärtfritt till.

Det enda problemet var transporten av mig: att Norra akutteamet hade inte tid förrän 11.45. Men jag fick inte komma in efter 13.00 enligt avdelningen. Det var bäddat för att gå åt helvete. Dels, logistikmässigt och dels 2,5-3 h av att göra ingenting. Vilket var superfarligt för mig.

Så… Jag ringde min mor. Hon gav mig pengar till taxi. 

Nu ligger jag på avdelningen, med svettningar och ångest.

Fina läkaren såg mig innan jag hade fått ett rum, när jag låg med huvudet på bordet, och frågade: ”hur är det?” Hon bryr sig faktiskt.

Hon avbröt det hon gjorde och gav mig en Truxal, för att lindra ångesten. Den hjälpte marginellt, men nu tar jag det lilla jag får. 

Så… Jag har fått en säng, blivit visiterad och blivit medicinerad.

Nu väntar jag bara på lunch och läkarbedömning så jag får mina sladdar.

Det enda jag hoppas på är att personen inte arbetar i helgen.

Taggar , , , , ,

Långsamt strävar jag fram

langsamt_stravar_jag_fram_psykisk_ohalsa

Fortfarande inlagd, det blir bättre. Men ångesten är så kraftig. Jag vet inte hur jag ska distrahera eller överleva. Men långsamt strävar jag fram.

Jag lades in den 2:a December. Tre dagar nu, men det behövs fler. Jag är fortfarande en osäkerhet för mig själv. 

Ätandet har jag börjat att komma tillrätta med. Det går framåt i alla fall.

Skriker inte lika högt.

Prata, prata, prata. Det är hemligheten.

Hitta rätt personer att prata med, men hur ska man då veta vilka som är rätt att prata med?

Det känns, vilka som gör det för pengarna och vilka som gör det för att hjälpa.

När man får låna en bok av en i personalen så vet man att den personen bryr sig på riktigt. 

Jag står fortfarande och stampar. Det handlar om vilken väg jag ska gå, jag står i startgroparna.

Taggar , , , ,

Att byta liv

att_byta_liv_psykisk_ohalsa

Att byta liv, efter min älskade katts Musses bortgång gick jag ned mig. Jag sov, skrek och grät. Efter tre dagar började jag missbruka bensodiazepiner, i mängder.

Nyligen kom Musse till mig i sömnen och talade till mig. Talade mig tillrätta.

Det handlar om rädsla.

Jag kommer fortfarande vara fruktansvärt rädd för vissa ting. Men man kan inte vara rädd för allt.

Man kan inte vara rädd för framtiden.

Nu har jag hittat några lärare som lett mig till ett nyare jag. Människor som lärt mig saker jag inte kunnat lära mig på 28 år.

Att stå upp för sig själv.

Även fast man mår skit.

Styrka.

Att byta liv.

Att byta inställning. Gå emot rädslan.

Rädslan för att må bra. Detta är säkert en realitet som kan tyckas märklig? Men det är nog många som kämpar med detta.

För vad har man att vänta sig på andra sidan?

Det är en skrämmande tanke att lämna allt det invanda. Lämna allt vad det dåliga måendet har med att göra.

”Stampar någon på mig, stampar jag 100 ggr tillbaka.” Men vad händer när man stampar på sig själv då?

Då måste man vända på det, bemöta sig själv med vänlighet. Extrem vänlighet. Vrid och vänd på en situation som en Rubriks Kub.

Du har pondus, men du använder den inte, du har det i dig. Använd det.”

Nu måste jag avancera, måste framåt.

Men ångesten är för stark. Jag tappar bollen hela tiden. Så fort jag går framåt, så går det två steg tillbaka.

 

Taggar , , , ,

Psykisk ohälsa tar inte semester

psykisk_ohalsa_tar_inte_semester

Grattis på födelsedagen!

Nu sitter man på St Görans, i väntan på läkarbedömning. På födelsedagen. Tänk att ångesten aldrig ger sig. Det kan vara en av de sämre födelsedagar jag haft.

PAM (psykiatrisk ambulans) skjutsade in mig, de var vänliga och följde med mig tills jag var ordentligt avlämnad. Doften av rökrummet når mina näsborrar.

I klasar sitter det folk. En person sitter på golvet.

En av tjejerna hejar på mig.

Det bjuds på pepparkakor och kaffe.

En galet tatuerad kille tar emot en pepparkaka.

De iakttar mig och jag dem.

Jag får en stol att sitta på så jag slår mig ned, då orken tryter.

Personalen är varm och vänlig.

Jag får gå till ett rum där jag får tala, tala om hur jag faktiskt mår.

En inkännande person som faktiskt lyssnar.

Sedan får jag en brits och två filtar under huvudet. Eget rum. Jag lägger mig och tittar på det runda fönstret, en man kupar sina händer för att kolla in. Han ser läskig ut.

Men jag blir inte rädd. Här är en trygg plats.

Jag tittar tillbaka och långsamt tar han ned händerna, vänder sig åt sidan och går vidare.

Mannen som tog hand om mig från första början tittar till mig då och då. Jag har förklarat att det föreligger risk att jag kommer slå mig själv, då detta är sanning, kommer han in lite titt som tätt.

Man kan inte sticka under stol med att de är riktigt seriösa här.

Ljud, det enda jag kan fokusera på är ljud. En kvinna blir arg för att hon får fel mediciner. Jättearg.

Det är avskalat och jag är lämnad åt vargarna. Vargarna är mina känslor, och paniken över att de ska sluka mig hel infinner sig.

Kargt landskap och kallt.

Långsamt strök vargarna omkring, bara för att anfalla nu. Rädd. Jag står mitt i fighten.

Fighten för mitt liv.

Jag transporterades från St Görans till Danderyd. Samma gamla avdelning.

In och ut åker jag. Det är tröttsamt.

 

Taggar , , , , , , ,