Tag Archives: bipolär

Världen i min hand

Så här känns det för mig, när jag är manisk/hypoman. Som om man har världen i sin hand. Allt är litet jämfört med mitt grandiosa tänkande.

Oron i dagsläget, om hypomani är på väg. Det är läskigt och lockande.

Taggar , ,

Dagen jag åkte fort

Dagen jag åkte fort.

Jag,

i en bil.

På en bil.

Med en människa, farlig människa.

Fort,

fort.

En äventyrslusta, en vanföreställning om frihet.

Vinden far ilsket i håret.

Aggressivitet.

En så kallad kärlek.

Passion.

Passion för livet.

För varandra.

Ingen indikering på att sakta ned.

Polisen kommer med händerna på pistolerna.

Taggar , , ,

St Görans

15 Mars.

Detta är en text som blickar tillbaka. Dag efter dag, åkte jag och min bästa vän in till st Görans. Av olika skäl åkte vi hem, gång på gång.

Denna bild är tagen i väntrummet, och porträtterar essensen av väntan.

Väntan på hjälp.

Taggar , , , ,

Samarbete

Nu vill jag skriva ut mig. Det är nog inte tillbörligt. Snälla överläkaren och jag kom överens om att jag borde kanske över helgen.

Varför ville jag skriva ut mig? Jo. För att få skära mig ifred.

Inte bra.

Det är inte tillbörligt.

Någon satte sig ned och talade med mig. Jag insåg, att jag motsätter mig vård. Undermedvetet.

Jag försämras.

Hur skall jag då göra för att inte motsätta mig? Hur gör jag för att samarbeta?

Jo, känna.

Känna in alla känslor: sorg, saknad och ensamhet. Alla oregerliga känslor man inte vill kännas vid.

Annars kan inte legitim vård ges, om de inte får en chans.

Det är inte enkelt, men det går. Och det måste göras.

Jag kan inte använda mig av de destruktiva hanteringssätten. De för mig inte framåt.

Taggar , ,

Långsamt strävar jag fram

langsamt_stravar_jag_fram_psykisk_ohalsa

Fortfarande inlagd, det blir bättre. Men ångesten är så kraftig. Jag vet inte hur jag ska distrahera eller överleva. Men långsamt strävar jag fram.

Jag lades in den 2:a December. Tre dagar nu, men det behövs fler. Jag är fortfarande en osäkerhet för mig själv. 

Ätandet har jag börjat att komma tillrätta med. Det går framåt i alla fall.

Skriker inte lika högt.

Prata, prata, prata. Det är hemligheten.

Hitta rätt personer att prata med, men hur ska man då veta vilka som är rätt att prata med?

Det känns, vilka som gör det för pengarna och vilka som gör det för att hjälpa.

När man får låna en bok av en i personalen så vet man att den personen bryr sig på riktigt. 

Jag står fortfarande och stampar. Det handlar om vilken väg jag ska gå, jag står i startgroparna.

Taggar , , , ,

Att byta liv

att_byta_liv_psykisk_ohalsa

Att byta liv, efter min älskade katts Musses bortgång gick jag ned mig. Jag sov, skrek och grät. Efter tre dagar började jag missbruka bensodiazepiner, i mängder.

Nyligen kom Musse till mig i sömnen och talade till mig. Talade mig tillrätta.

Det handlar om rädsla.

Jag kommer fortfarande vara fruktansvärt rädd för vissa ting. Men man kan inte vara rädd för allt.

Man kan inte vara rädd för framtiden.

Nu har jag hittat några lärare som lett mig till ett nyare jag. Människor som lärt mig saker jag inte kunnat lära mig på 28 år.

Att stå upp för sig själv.

Även fast man mår skit.

Styrka.

Att byta liv.

Att byta inställning. Gå emot rädslan.

Rädslan för att må bra. Detta är säkert en realitet som kan tyckas märklig? Men det är nog många som kämpar med detta.

För vad har man att vänta sig på andra sidan?

Det är en skrämmande tanke att lämna allt det invanda. Lämna allt vad det dåliga måendet har med att göra.

”Stampar någon på mig, stampar jag 100 ggr tillbaka.” Men vad händer när man stampar på sig själv då?

Då måste man vända på det, bemöta sig själv med vänlighet. Extrem vänlighet. Vrid och vänd på en situation som en Rubriks Kub.

Du har pondus, men du använder den inte, du har det i dig. Använd det.”

Nu måste jag avancera, måste framåt.

Men ångesten är för stark. Jag tappar bollen hela tiden. Så fort jag går framåt, så går det två steg tillbaka.

 

Taggar , , , ,

Psykisk ohälsa tar inte semester

psykisk_ohalsa_tar_inte_semester

Grattis på födelsedagen!

Nu sitter man på St Görans, i väntan på läkarbedömning. På födelsedagen. Tänk att ångesten aldrig ger sig. Det kan vara en av de sämre födelsedagar jag haft.

PAM (psykiatrisk ambulans) skjutsade in mig, de var vänliga och följde med mig tills jag var ordentligt avlämnad. Doften av rökrummet når mina näsborrar.

I klasar sitter det folk. En person sitter på golvet.

En av tjejerna hejar på mig.

Det bjuds på pepparkakor och kaffe.

En galet tatuerad kille tar emot en pepparkaka.

De iakttar mig och jag dem.

Jag får en stol att sitta på så jag slår mig ned, då orken tryter.

Personalen är varm och vänlig.

Jag får gå till ett rum där jag får tala, tala om hur jag faktiskt mår.

En inkännande person som faktiskt lyssnar.

Sedan får jag en brits och två filtar under huvudet. Eget rum. Jag lägger mig och tittar på det runda fönstret, en man kupar sina händer för att kolla in. Han ser läskig ut.

Men jag blir inte rädd. Här är en trygg plats.

Jag tittar tillbaka och långsamt tar han ned händerna, vänder sig åt sidan och går vidare.

Mannen som tog hand om mig från första början tittar till mig då och då. Jag har förklarat att det föreligger risk att jag kommer slå mig själv, då detta är sanning, kommer han in lite titt som tätt.

Man kan inte sticka under stol med att de är riktigt seriösa här.

Ljud, det enda jag kan fokusera på är ljud. En kvinna blir arg för att hon får fel mediciner. Jättearg.

Det är avskalat och jag är lämnad åt vargarna. Vargarna är mina känslor, och paniken över att de ska sluka mig hel infinner sig.

Kargt landskap och kallt.

Långsamt strök vargarna omkring, bara för att anfalla nu. Rädd. Jag står mitt i fighten.

Fighten för mitt liv.

Jag transporterades från St Görans till Danderyd. Samma gamla avdelning.

In och ut åker jag. Det är tröttsamt.

 

Taggar , , , , , , ,

Litium

litium_psykisk_ohalsa

Uppe i varv.

Litium.

Litiumet hjälper, men det sjunker i blodet. Varför vet de inte, detta är tydligen ovanligt.

Min och den vackra sjuksysterns önskan är att öka Litiumet, men detta måste givetvis godkännas av läkare.

Man skall ligga mellan 0,5-0,8. Mitt låg på 0,3 och sjunker.

Det märks.

Hypomani och ryggvärk på grund av i princip noll sömn. Jag har legat och spänt mig. Fel.

Att beskriva känslan är nästintill omöjligt, men allt går för långsamt. Irritation, frustration.

En önskan efter lugn. Nu bävar jag för inläggning ”tack vare” den sista inläggningen.

Jag vill bara bli stabiliserad. Det tror jag Litium kan göra. Men att vänta på det bekräftande läkarsamtalet är outhärdligt.

Taggar , , , ,

30 September

30 September

Nu är man inlagd, igen.

Till och med hot om LPT. Lagen om psykiatrisk tvångsvård.

Om jag skulle vägra.

Jag är tydligen på väg upp i mani.

Shoppat, dansat.

Dagen igår var en dag av lågenergi, men sedan slog det till: dans, hemmafest ensam.

Jag blir vansinnig när de tvingar mig in. Jag kräks av chocken.

Men så småningom inser jag att de kanske har rätt.

Allt går för långsamt.

Läkaren sade: ”det är en helt annan du, jag ser framför mig idag, jämfört med det jag tidigare sett.”

Allt går för långsamt, fingrarna, pennan, pappret och tangenterna. De hinner inte med.

Väntan, väntan är olidlig.

Hur spenderar man energin som vill ut då jag besitter mer än jag någonsin kan förbruka.

Den rationella sidan säger: ”de kanske har rätt.”

Tankarna går så fort och hoppar och studsar, precis som kroppen.

Vid mani, tror jag att jag är snabbast, starkast och bäst i hela världen.

Det är då jag inte medvetet gör illa mig själv. Men jag kan ta skada/tar skada av mitt vårdslösa beteende.

En sak som att se sig för, exempelvis i trafiken. Glas går sönder för jag är vårdslös.

De har rätt.

Taggar , , ,

Mannen i hissen

mannen_i_hissen_insikt

Idag stod jag i hissen som vanligt, men sedan började det blinka: ”akuttransport.” Jag blir lite orolig, och undrar vad som händer.

In kommer en man med rosslingar, och stånkande ljud jag aldrig hört förr.

Personalen beställde akuthiss, och jag råkade hamna i den. De var stressade, det såg man på dem.

Jag insåg snabbt situationen och ville inte se denna man avlida. Jag skulle inte klara av det.

Ljuden han utstötte, har jag aldrig hört förr. Jag avlägsnade mig snabbt ut ur hissen. Visste inte vilken våning jag hamnat på, men jag klev ut ur hissen och väntade in nästa som var på väg ned. Jag var förvirrad, på grund av ångest.

Men skrämmande var det, att ha döden så nära inpå.

Jag tryckte på knappen till nästa hiss, och tog mig ned i kulvertarna där jag känner mig trygg.

Universum vill säga mig något. Och det gör det på ett brutalt sätt. På många vis. Men det är ting jag behöver höra, samt se.

Jag kan inte vara slentrianmässig eller nonchalant med mina överdoser. Jag kan inte fortsätta att bagatellisera dem.

Universum har flera gånger sagt: ”detta kan vara du.”

Genom händelser, genom personal, samtal.

Jag är skrämd. På ett positivt sätt.

Något måste förändras.

Någonting har förändrats.

Taggar , , ,