Tag Archives: depression

Livet på psyk

 

Taggar , , , ,

I smyg

Jag ser mina armar, bandagerade. Stora kompresser som döljer rispor.

Ledsenheten sprider sig, att jag har fallit åter i självskadebeteende. Desperationen lyser bakom ögonen.

Med en röst som inte riktigt bär. 

Tårar som rinner försiktigt (i smyg) utan att egentligen veta hur.

Taggar , , ,

Samarbete

Nu vill jag skriva ut mig. Det är nog inte tillbörligt. Snälla överläkaren och jag kom överens om att jag borde kanske över helgen.

Varför ville jag skriva ut mig? Jo. För att få skära mig ifred.

Inte bra.

Det är inte tillbörligt.

Någon satte sig ned och talade med mig. Jag insåg, att jag motsätter mig vård. Undermedvetet.

Jag försämras.

Hur skall jag då göra för att inte motsätta mig? Hur gör jag för att samarbeta?

Jo, känna.

Känna in alla känslor: sorg, saknad och ensamhet. Alla oregerliga känslor man inte vill kännas vid.

Annars kan inte legitim vård ges, om de inte får en chans.

Det är inte enkelt, men det går. Och det måste göras.

Jag kan inte använda mig av de destruktiva hanteringssätten. De för mig inte framåt.

Taggar , ,

Första permissionen på egen hand

Första gången ensam. Nu kör vi permission på egen hand. Ensam. Tryggheten från avdelningen, samtidigt som frihetens ansvar.

Det är lite läskigt. Att bli lämnad åt sina egna tankar.

Lämna mig inte åt vargarna! Det är det enda jag känner.

Ensam, ensam står jag osäkert.

Jag har inte fixat att vara helt själv ännu. Länge.

Känslan av att att alltid vara fel, oavsett vart man är.

Ångest, ensamhet samt att inte veta vart man ska befinna sig.

Det är svårt.

Taggar , , , ,

Fram och tillbaka

fram_och_tillbaka_angest_inlaggning

Nu har jag skrivit ut mig. På grund av en i personalstaben. Det är fel. Jag är inte redo att stå på egna ben ännu.

I morse, hemma när jag vaknade kände jag väldigt mycket destruktiva känslor.

Så jag ringde min mottagning. Jag var inte jättesugen på att ta mig in till St:Görans för att sedan bli skjutsad till Danderyd. 

Kvinnan i andra ändan löste situationen bra, genom att ringa till avdelningen. De hade plats. Allt gick mycket smärtfritt till.

Det enda problemet var transporten av mig: att Norra akutteamet hade inte tid förrän 11.45. Men jag fick inte komma in efter 13.00 enligt avdelningen. Det var bäddat för att gå åt helvete. Dels, logistikmässigt och dels 2,5-3 h av att göra ingenting. Vilket var superfarligt för mig.

Så… Jag ringde min mor. Hon gav mig pengar till taxi. 

Nu ligger jag på avdelningen, med svettningar och ångest.

Fina läkaren såg mig innan jag hade fått ett rum, när jag låg med huvudet på bordet, och frågade: ”hur är det?” Hon bryr sig faktiskt.

Hon avbröt det hon gjorde och gav mig en Truxal, för att lindra ångesten. Den hjälpte marginellt, men nu tar jag det lilla jag får. 

Så… Jag har fått en säng, blivit visiterad och blivit medicinerad.

Nu väntar jag bara på lunch och läkarbedömning så jag får mina sladdar.

Det enda jag hoppas på är att personen inte arbetar i helgen.

Taggar , , , , ,

Långsamt strävar jag fram

langsamt_stravar_jag_fram_psykisk_ohalsa

Fortfarande inlagd, det blir bättre. Men ångesten är så kraftig. Jag vet inte hur jag ska distrahera eller överleva. Men långsamt strävar jag fram.

Jag lades in den 2:a December. Tre dagar nu, men det behövs fler. Jag är fortfarande en osäkerhet för mig själv. 

Ätandet har jag börjat att komma tillrätta med. Det går framåt i alla fall.

Skriker inte lika högt.

Prata, prata, prata. Det är hemligheten.

Hitta rätt personer att prata med, men hur ska man då veta vilka som är rätt att prata med?

Det känns, vilka som gör det för pengarna och vilka som gör det för att hjälpa.

När man får låna en bok av en i personalen så vet man att den personen bryr sig på riktigt. 

Jag står fortfarande och stampar. Det handlar om vilken väg jag ska gå, jag står i startgroparna.

Taggar , , , ,

Att byta liv

att_byta_liv_psykisk_ohalsa

Att byta liv, efter min älskade katts Musses bortgång gick jag ned mig. Jag sov, skrek och grät. Efter tre dagar började jag missbruka bensodiazepiner, i mängder.

Nyligen kom Musse till mig i sömnen och talade till mig. Talade mig tillrätta.

Det handlar om rädsla.

Jag kommer fortfarande vara fruktansvärt rädd för vissa ting. Men man kan inte vara rädd för allt.

Man kan inte vara rädd för framtiden.

Nu har jag hittat några lärare som lett mig till ett nyare jag. Människor som lärt mig saker jag inte kunnat lära mig på 28 år.

Att stå upp för sig själv.

Även fast man mår skit.

Styrka.

Att byta liv.

Att byta inställning. Gå emot rädslan.

Rädslan för att må bra. Detta är säkert en realitet som kan tyckas märklig? Men det är nog många som kämpar med detta.

För vad har man att vänta sig på andra sidan?

Det är en skrämmande tanke att lämna allt det invanda. Lämna allt vad det dåliga måendet har med att göra.

”Stampar någon på mig, stampar jag 100 ggr tillbaka.” Men vad händer när man stampar på sig själv då?

Då måste man vända på det, bemöta sig själv med vänlighet. Extrem vänlighet. Vrid och vänd på en situation som en Rubriks Kub.

Du har pondus, men du använder den inte, du har det i dig. Använd det.”

Nu måste jag avancera, måste framåt.

Men ångesten är för stark. Jag tappar bollen hela tiden. Så fort jag går framåt, så går det två steg tillbaka.

 

Taggar , , , ,

Psykisk ohälsa tar inte semester

psykisk_ohalsa_tar_inte_semester

Grattis på födelsedagen!

Nu sitter man på St Görans, i väntan på läkarbedömning. På födelsedagen. Tänk att ångesten aldrig ger sig. Det kan vara en av de sämre födelsedagar jag haft.

PAM (psykiatrisk ambulans) skjutsade in mig, de var vänliga och följde med mig tills jag var ordentligt avlämnad. Doften av rökrummet når mina näsborrar.

I klasar sitter det folk. En person sitter på golvet.

En av tjejerna hejar på mig.

Det bjuds på pepparkakor och kaffe.

En galet tatuerad kille tar emot en pepparkaka.

De iakttar mig och jag dem.

Jag får en stol att sitta på så jag slår mig ned, då orken tryter.

Personalen är varm och vänlig.

Jag får gå till ett rum där jag får tala, tala om hur jag faktiskt mår.

En inkännande person som faktiskt lyssnar.

Sedan får jag en brits och två filtar under huvudet. Eget rum. Jag lägger mig och tittar på det runda fönstret, en man kupar sina händer för att kolla in. Han ser läskig ut.

Men jag blir inte rädd. Här är en trygg plats.

Jag tittar tillbaka och långsamt tar han ned händerna, vänder sig åt sidan och går vidare.

Mannen som tog hand om mig från första början tittar till mig då och då. Jag har förklarat att det föreligger risk att jag kommer slå mig själv, då detta är sanning, kommer han in lite titt som tätt.

Man kan inte sticka under stol med att de är riktigt seriösa här.

Ljud, det enda jag kan fokusera på är ljud. En kvinna blir arg för att hon får fel mediciner. Jättearg.

Det är avskalat och jag är lämnad åt vargarna. Vargarna är mina känslor, och paniken över att de ska sluka mig hel infinner sig.

Kargt landskap och kallt.

Långsamt strök vargarna omkring, bara för att anfalla nu. Rädd. Jag står mitt i fighten.

Fighten för mitt liv.

Jag transporterades från St Görans till Danderyd. Samma gamla avdelning.

In och ut åker jag. Det är tröttsamt.

 

Taggar , , , , , , ,

Vad är vägen?

vad_ar_vagen_beroende

Att bli hörd.

Ett nytt beroende.

Att hänga upp sig på hjälp som inte finns,

greppa efter ting som är för långt borta.

Ersätta beroende med beroende, när styrkan finnes.

Min älskade sade: ”du har alltid styrkan”. Och det skar i själen. Värmde. Stärkte.

Även fast man är som svagast, finns kraften.

En syntetisk empati, en önskan om att bli hörd.

Beroende.

Krislösning.

Vad är den långsiktiga lösningen?

Att ersätta beroende med beroende är inte så konstruktivt, att hänga upp sig på andra oempatiska människor som inte ger hjälpen man så innerligt behöver.

När man har styrkan långt inne i sig själv.

Du ÄR stark. Alltid.

Du kan reglera dig själv, på två sekunder.

Inga genvägar, Vägar.

Rätt väg. Hur hittar jag dit igen?

Lösning.

Det är hjärnan som hamnar i gamla spår, och detta går att bryta. Men det är inte enkelt. Men det går.

Ta tillbaka makten.

Ta tillbaka makten över dig själv. Över ångesten.

Jag kommer nog alltid leva med ångesten men så länge den är hanterbar är det acceptabelt.

Byta beroenden som man byter trosor, är inte hållbart. Även till trots att det ena beroendet kanske inte är lika destruktivt som det andra.

Man jag klarar mig själv.

Styrkan finns.

Men frågan kvarstår: vad är den riktiga långsiktiga lösningen?

Taggar , , , ,

Villfarelser

villfarelser_depression_angest

Jag håller på att dö.

Andningen blir fragmenterad, själen gör ont.

Jag är sjuk, har PMS och alla de andra sårbarheterna.

Jag håller på att dö.

Men det är bara hjärnan som lurar dig.

Hjärnan simulerar, hetsar upp sig.

När man vet att räddningen finns.

Infinner sig tryggheten.

Man har den säkerheten.

Villfarelser.

Hjärnan far med villfarelser.

För en bakom ljuset.

Beroende.

Beroende av vad?

Trygghet.

Vetskap att lindring finns.

Nära.

Taggar , , ,