Tag Archives: destruktivitet

Verktygslådan

Det handlar inte om ett hanteringssätt, det handlar om flera. Jag önskade att alla de destruktiva sätten skulle kunna omvandlas till en ”go-to”- grej. Men bästa vännen fick mig att förstå att det inte är så enkelt.

Det handlar nog snarare om ett komplext nätverk av saker och hanteringssätt. Att bygga upp sin så kallade verktygslåda.

Min största belastning är för närvarande stress. Stress som leder till ångest och ångest som leder till stress.

Får jag bukt på den inre stressen så får jag kanske bukt på mina destruktiva beteenden.

Taggar ,

Dagen jag åkte fort

Dagen jag åkte fort.

Jag,

i en bil.

På en bil.

Med en människa, farlig människa.

Fort,

fort.

En äventyrslusta, en vanföreställning om frihet.

Vinden far ilsket i håret.

Aggressivitet.

En så kallad kärlek.

Passion.

Passion för livet.

För varandra.

Ingen indikering på att sakta ned.

Polisen kommer med händerna på pistolerna.

Taggar , , ,

St Görans

15 Mars.

Detta är en text som blickar tillbaka. Dag efter dag, åkte jag och min bästa vän in till st Görans. Av olika skäl åkte vi hem, gång på gång.

Denna bild är tagen i väntrummet, och porträtterar essensen av väntan.

Väntan på hjälp.

Taggar , , , ,

I smyg

Jag ser mina armar, bandagerade. Stora kompresser som döljer rispor.

Ledsenheten sprider sig, att jag har fallit åter i självskadebeteende. Desperationen lyser bakom ögonen.

Med en röst som inte riktigt bär. 

Tårar som rinner försiktigt (i smyg) utan att egentligen veta hur.

Taggar , , ,

Visiret eller bubblan

Jag vet inte vad jag ska göra.

Jo, hålla ut.

Bida tiden.

Hålla ut och försöka använda mig av goda strategier.

Men det känns som skitsnack. De goda strategierna.

De känns som bagateller.

De destruktiva är mycket mer lockande.

Att hålla ut.

Men jag har för kraftig ångest.

Nivån är för hög.

Det känns som om man håller på att dö.

Att koncentrera sig är helt omöjligt.

Taggar

Förflyttning p g a sexuella trakasserier inom vården

Det är skillnad på att vara inlåst och låsas in.

Under LPT:n kände jag inte en enda gång att jag var inlåst.

Men det var när LPT:n och flytten till öppenvården skedde som inlåsningen KÄNDES.

Det är skillnad i beteendet på personalen som gör det tror jag.

Jag var tvungen att byta avdelning då jag polisanmält en kille här för närmanden. JAG. Inte han. Är inte det lite snedvridet? Bara för att han inte ska känna sig obekväm.

Jag sade till en av männen som jobbade på den andra avdelningen: ”det är som med Nelson Mandela.”

Är det så illa?”

Ja.”
Då jag just fått reda på att jag hade 0, vilket innebär noll utgång.

Fängelse.

Okänslig personal. Inkompetent personal. Om man får generalisera. Vissa av dem verkade vettiga, men som så ofta tar idiotin över.

Läkaren, vilken jag hade kommit överens muntligt om UMP = ut med personal, ljög eller glömde ändra 0:an.

Det var den värsta natten på länge. Vi får se vad som händer nästa gång han jobbar. Då blir det spännande.

Jag kommer ej gå med på förflyttning igen.

 

Taggar , , ,

Fram och tillbaka

fram_och_tillbaka_angest_inlaggning

Nu har jag skrivit ut mig. På grund av en i personalstaben. Det är fel. Jag är inte redo att stå på egna ben ännu.

I morse, hemma när jag vaknade kände jag väldigt mycket destruktiva känslor.

Så jag ringde min mottagning. Jag var inte jättesugen på att ta mig in till St:Görans för att sedan bli skjutsad till Danderyd. 

Kvinnan i andra ändan löste situationen bra, genom att ringa till avdelningen. De hade plats. Allt gick mycket smärtfritt till.

Det enda problemet var transporten av mig: att Norra akutteamet hade inte tid förrän 11.45. Men jag fick inte komma in efter 13.00 enligt avdelningen. Det var bäddat för att gå åt helvete. Dels, logistikmässigt och dels 2,5-3 h av att göra ingenting. Vilket var superfarligt för mig.

Så… Jag ringde min mor. Hon gav mig pengar till taxi. 

Nu ligger jag på avdelningen, med svettningar och ångest.

Fina läkaren såg mig innan jag hade fått ett rum, när jag låg med huvudet på bordet, och frågade: ”hur är det?” Hon bryr sig faktiskt.

Hon avbröt det hon gjorde och gav mig en Truxal, för att lindra ångesten. Den hjälpte marginellt, men nu tar jag det lilla jag får. 

Så… Jag har fått en säng, blivit visiterad och blivit medicinerad.

Nu väntar jag bara på lunch och läkarbedömning så jag får mina sladdar.

Det enda jag hoppas på är att personen inte arbetar i helgen.

Taggar , , , , ,

Psykisk ohälsa tar inte semester

psykisk_ohalsa_tar_inte_semester

Grattis på födelsedagen!

Nu sitter man på St Görans, i väntan på läkarbedömning. På födelsedagen. Tänk att ångesten aldrig ger sig. Det kan vara en av de sämre födelsedagar jag haft.

PAM (psykiatrisk ambulans) skjutsade in mig, de var vänliga och följde med mig tills jag var ordentligt avlämnad. Doften av rökrummet når mina näsborrar.

I klasar sitter det folk. En person sitter på golvet.

En av tjejerna hejar på mig.

Det bjuds på pepparkakor och kaffe.

En galet tatuerad kille tar emot en pepparkaka.

De iakttar mig och jag dem.

Jag får en stol att sitta på så jag slår mig ned, då orken tryter.

Personalen är varm och vänlig.

Jag får gå till ett rum där jag får tala, tala om hur jag faktiskt mår.

En inkännande person som faktiskt lyssnar.

Sedan får jag en brits och två filtar under huvudet. Eget rum. Jag lägger mig och tittar på det runda fönstret, en man kupar sina händer för att kolla in. Han ser läskig ut.

Men jag blir inte rädd. Här är en trygg plats.

Jag tittar tillbaka och långsamt tar han ned händerna, vänder sig åt sidan och går vidare.

Mannen som tog hand om mig från första början tittar till mig då och då. Jag har förklarat att det föreligger risk att jag kommer slå mig själv, då detta är sanning, kommer han in lite titt som tätt.

Man kan inte sticka under stol med att de är riktigt seriösa här.

Ljud, det enda jag kan fokusera på är ljud. En kvinna blir arg för att hon får fel mediciner. Jättearg.

Det är avskalat och jag är lämnad åt vargarna. Vargarna är mina känslor, och paniken över att de ska sluka mig hel infinner sig.

Kargt landskap och kallt.

Långsamt strök vargarna omkring, bara för att anfalla nu. Rädd. Jag står mitt i fighten.

Fighten för mitt liv.

Jag transporterades från St Görans till Danderyd. Samma gamla avdelning.

In och ut åker jag. Det är tröttsamt.

 

Taggar , , , , , , ,

Jag måste tro

jag_maste_tro_hopp_framtid

Kvinnan kom och satte sig vid min sängkant, frågade: var sitter sorgen?

”Bakom ögonen” var mitt svar.

Hon hade någonting över sig.

Hon ingav respekt, till och med överläkaren hamnade under henne i rang.

Hur når man dit?

Hatet är destruktion. Destruktion, som i beroende, självskadande, våldtagen igen.

En profetia säger: du ligger utslagen i en knarkarkvart. Utnyttjad.
En annan säger: du har ett liv som du är nöjd med.

Hatet måste bort. Vändas. Vändas till gott. Jag måste tro.

Det är ett komplext träd. Med förgreningar och nu har det kommit en ny gren.

Slagsmålsdjävulen. Han som vill försätta mig i fara, bara för att få slåss.
Och den förgreningen skall sågas av. Hatet måste sågas av.

Men att lyssna på falska profeter skall man akta sig för. Vem vet var sanningen ligger?


Vilka drömmar är sanna?

Taggar , , ,

Larmet eller utbytet

larmet_eller_utbytet_kris_psykiatri

Jag larmade.

Hon frågade om hon skulle hålla mig i handen, ”nej armen”.

Hon tog mig i armen.

Jag låg och skakade

Hon sökte ögonkontakt.

Jag såg henne inte genom tårarna.

Men jag kände hennes blick.

Hon talade med lugn stämma.

Jag minns inte de exakta orden då det var som mest kritiskt.

Men konklusionen och reflektionen hon gjorde var fantastisk.

Saker jag inte förstått tidigare.

Långsamt under vårt samtal, slutar jag skaka.

Jag inser vad hon just har sagt: en reflektion som inte gjorts under hela mitt liv.

Vi gjorde ett utbyte.

Jag gav henne något och hon gav mig något.

Taggar , , , ,