Inlägg

Fyren

I don´t let anyone in

St Görans

15 Mars.

Detta är en text som blickar tillbaka. Dag efter dag, åkte jag och min bästa vän in till st Görans. Av olika skäl åkte vi hem, gång på gång.

Denna bild är tagen i väntrummet, och porträtterar essensen av väntan.

Väntan på hjälp.

I smyg

Jag ser mina armar, bandagerade. Stora kompresser som döljer rispor.

Ledsenheten sprider sig, att jag har fallit åter i självskadebeteende. Desperationen lyser bakom ögonen.

Med en röst som inte riktigt bär. 

Tårar som rinner försiktigt (i smyg) utan att egentligen veta hur.

Bipolär

Min erfarenhet av bipolaritet är att det är en jävla sjukdom att leva med när den inte är under kontroll.

Hög självmordsstatistik och svårt att hitta rätt balans i medicineringen. Få förstår den. Inte ens vi som har drabbats förstår den, hur skall då anhöriga begripa?

Jag har ställts inför människor som lämnat en och förlorat arbeten på grund av sjukdomen. Människor ger upp.

Det känns orättvist. Om jag inte skulle dyka upp på ett avtalat möte på grund av hjärtfel så skulle alla förstå. Nu när det sitter i huvudet så blir det: ”det är bara att rycka upp sig.”

Men vissa dagar är det svårt att stå, sitta upp.

Det är trasigt. En del fungerar inte.

Men jag ger inte upp.

Många gånger har jag tänkt på det.

Att ge upp.

Nu har jag ett annat driv, så det är inget snack om saken.

Här ges inte upp.

Det är tungt när folk lämnar en på grund av sjukdomen, men jag kan inte säga mer än att det är inte mitt fel. Jag kan inte klandra mig själv och slå på mig själv när andra inte förstår.

Jag försöker tafatt förklara, men det är svårt att sätta ord på.

Man kan inte säga mer än att vissa dagar så går det inte.


Första permissionen på egen hand

Första gången ensam. Nu kör vi permission på egen hand. Ensam. Tryggheten från avdelningen, samtidigt som frihetens ansvar.

Det är lite läskigt. Att bli lämnad åt sina egna tankar.

Lämna mig inte åt vargarna! Det är det enda jag känner.

Ensam, ensam står jag osäkert.

Jag har inte fixat att vara helt själv ännu. Länge.

Känslan av att att alltid vara fel, oavsett vart man är.

Ångest, ensamhet samt att inte veta vart man ska befinna sig.

Det är svårt.