Tag Archives: fiktivt

Vem styr?

vem_styr_angest_tro

Ormarna slingrar sig,

kalla.

Vackra.

Men illamåendet sprider sig, illamåendet över dofter.

Dofter blir odörer.

 

Tröjan jag bär på är befläckad med blod.


Skönhet blir fulhet. Fulhet blir skönhet.

De säger att allt ligger i betraktarens ögon.

Mina ögon neutraliseras.

Ser ingenting.

Vem styr, styr över vad som är vad?

Taggar , ,

Statens slav

statens_slav_surrealism

Åter den vätan som sköljer över mig,

böljande.

Frågar som ställs.

Röda naglar.

Lampan som lyser i mörkret,

är det en indikation för hopp?

Grön vätska rinner ur öppningar.

Vad är livet?

Vad är substanserna?

Kemi.

Ett sköljande, över en.

Kommande tankar, som inte finns ännu.

Tobaksdosor.

Statens slav.

Ett lidande,

nätter.

Nätter förstör.

Vakenhet.

Ett sammelsurium, av känslor.

Av drömmar.

Vad är verkligt?

Röda naglar.

Sköljande vågor.

Frågor som ställs.

Inga svar.

Tomhet, men ändå hopp.

Taggar , ,

Ondskan i människan

ondskan_i_manniskan

Likt en reptil.

Blinkande.

Smala pupiller och strålande ondska.

En doft av elakhet.

För varje steg hon tog, släpptes det ett moln av insekter runt henne.

Hon fylldes av obehag.

Lervällingen hon går i, gör att hennes steg blir tyngre och tyngre.

Hon känner hur det doftar.

Närvaron är påträngande. Men ingen syns.

Taggar ,

Tobak

tobak_obskyra_mannenBild: Peter Klint

Han blåste röken rakt i ansiktet på honom, man såg tydligt att mannen inte uppskattade denna handling. Han var mycket full och var frikostig med sin kritik mot oss runt bordet.

Han talade om auktioner och andra fynd han hade gjort i sitt liv. Nästan skrytsamt.

På något obskyrt sätt.

Han var mycket burdus. Klumpig nästan.

Han ville byta plats, mannen som blev blåst cigarettrök på. Men den obskyre mannen höll oss kvar.

Någonting var magnetiskt med honom. Paradoxalt.

Hans mullrande skratt spreds i röken.

En obekväm energi, och flera viljor som inte vill.

Vi konverserar artigt med honom och det är svårt att höra. Höra vad var och en säger. Energin som utstrålas, tar över och stör ljudet. Ljudvågorna.

Maten kommer in och vi tackar på förhand. Han har beställt in kött. Och bearnaise.

Han smaskar, helt ohämmat, men maten smakar nog godare när man äter på det viset.

Maten som nu intas, skapar en tystnad. Att äta med andakt. Tystnaden spränger nästan oss inifrån.
Och ljudet från tuggande.

Ingen får för sig att säga någonting. Kan det vara så att samtliga frenetiskt letar efter meningsfulla saker att säga, men inte hittar något?

Vad kan sägas som är meningsfullt med munnen full?

Mannen har fått en paus ifrån röken. Men efter intagen måltid så skall cigaretter åter tändas. Lystenhet.

Och nyfunnen mättnad.

Servitören ler när han dukar av, han tittar inte direkt dömande på alla ölglas, men han poängterar med sina ögon, att det var lite väl mycket drucket.

Konversationen är avslutad och notan skall betalas.

Alla vrider på sig, när mannen vill stå för hela summan: ”det är ju bara pengar.” Säger han. Han var en sådan som gärna ville påskina att han var extravagant, när han egentligen inte är det. Att vara någon annan, det var hans konstlade sätt som gjorde situationen ännu mer obekväm.

Tystnad, skulle man låta honom hållas? Låta honom ha kvar sig själsliga bild av sig själv, eller skulle man krossa den?

Han var obskyr, burdus och otrevlig. Och händelsen att man hamnade vid samma bord, skulle jag gärna undvikt. Men att krossa hans bild av sig själv låter jag någon annan göra.

En frågande blick till mitt sällskap, hur de tolkade situationen.

De väljer att också släppa notan till honom.

Jag tackar artigt för mig, tackar för kaffet, tackar för maten och kan inte hjälpa att jag känner att jag kryper för honom.

Mannen svarar inte men går härifrån med egot intakt. Och det enda jag såg var en ryggtavla, raglande och en mycket ensam man.

Mitt egna ego får jag kämpa med.

Taggar ,

Ljud

Han ligger i sängen, blev väckt av dunkandet. Ilskan i honom växer, frustrationen. Han blir bara argare och argare.

Hans lägenhet är dunkelt upplyst av mycket svagt, varmt ljus.

Huset han bor i är ett trevåningshus, på nedre botten. Misskötseln av verandan är grov, ty orken tryter.

Han går långsamt och metodiskt upp för att hämta sin pistol som han omsorgsfullt har bäddat in i en vacker gammal metallåda av militär art. Han låser långsamt upp och tar vapnet i handen.

Han känner sig trygg när han håller sin kalla tunga pistol i handen. Ilskan till trots så är han lugn.

Men ilskan är av en kokande, molande sort.ljud surrealism

Mannen försökte att fokusera på annat, avleda ilskan på olika vis. Han vankar fram och tillbaka mellan de olika rummen.

Sommarvärmen forcerar fram svettpärlor i pannan och under armarna på honom.

Dunkandet genomtränger allt.
Genom biblioteket, salongen, och matsalen. Han lyssnar intensivt, var kommer det ifrån?

Beslutet är taget.

Han går och lägger sig i sängen igen och försöker hålla emot. Hålla i för glatta livet. Och pistolen håller han i till knogarna vitnar.

Käkbenen spänner han om och om igen. Ögonen är fokuserade på taket.

Han fokuserar på hur han andas. In och ut, och simulerar en mycket lugn andning. Men andningen är enbart på låtsas. Han är spänd och vet inte hur han ska bli av med anspänningen som plågar honom.

Han får för sig att det är grannen ovanför men är inte helt säker på att det är han som väsnas. Svetten lackar och han är inte säker på om orsaken är stress eller hetta.

Är dunkandet på riktigt, eller befinner ljuden sig i hans hjärna?

Dofterna av sommaren tränger igenom hans frustration och han får njuta för en sekund.

Men beslutet är redan taget.

Han riktar pistolen mot dunkandet och fyrar av.

Taggar ,