Tag Archives: frånkoppling

Grafer och paragrafer

Dagar som kostar pengar.

Kostar tid.

Tappade pengar.

Oro och
Stress.

En borttappad barndomskänsla infinner sig.

Kostar pengar.

Att vara vuxen.
Grafer, paragrafer.

En
bortkastad känsla.

Taggar , ,

St Görans

15 Mars.

Detta är en text som blickar tillbaka. Dag efter dag, åkte jag och min bästa vän in till st Görans. Av olika skäl åkte vi hem, gång på gång.

Denna bild är tagen i väntrummet, och porträtterar essensen av väntan.

Väntan på hjälp.

Taggar , , , ,

Jul igen

Jag trodde det skulle bli en jul på psyk, men nu blir det troligtvis inte så. Bara ett möte, för att stämma av mig, hur läget är.

Det har varit två sjuhelvetes veckor.

Fan har hänt, och tillbaka. 

Men jag överlevde. 

Jag överlevde enorma doser. Faror. Risker som jag annars inte skulle ha tagit. 

Det jag minns det minns jag, men mycket är kolsvart. 

Pusselbitar läggs. Såren kliar. Händerna gör ont. 

Jag slog sönder någons skrivbord, och diverse andra pinaler. Många andra pinaler. 

Ingenting undkom min vrede. 

Jag skrek på människor. 

Men nu blir det förhoppningsvis en God Jul, efter denna pärs för alla av oss.

Jag är bara glad att jag ”tillfrisknade” fort nog att vara redig och vid mina sinnens fulla bruk på julafton. 

Hoppas alla ni finingar som läser får en riktigt varm och trevlig JUL! Kram!

Taggar , , , ,

Psykisk ohälsa tar inte semester

psykisk_ohalsa_tar_inte_semester

Grattis på födelsedagen!

Nu sitter man på St Görans, i väntan på läkarbedömning. På födelsedagen. Tänk att ångesten aldrig ger sig. Det kan vara en av de sämre födelsedagar jag haft.

PAM (psykiatrisk ambulans) skjutsade in mig, de var vänliga och följde med mig tills jag var ordentligt avlämnad. Doften av rökrummet når mina näsborrar.

I klasar sitter det folk. En person sitter på golvet.

En av tjejerna hejar på mig.

Det bjuds på pepparkakor och kaffe.

En galet tatuerad kille tar emot en pepparkaka.

De iakttar mig och jag dem.

Jag får en stol att sitta på så jag slår mig ned, då orken tryter.

Personalen är varm och vänlig.

Jag får gå till ett rum där jag får tala, tala om hur jag faktiskt mår.

En inkännande person som faktiskt lyssnar.

Sedan får jag en brits och två filtar under huvudet. Eget rum. Jag lägger mig och tittar på det runda fönstret, en man kupar sina händer för att kolla in. Han ser läskig ut.

Men jag blir inte rädd. Här är en trygg plats.

Jag tittar tillbaka och långsamt tar han ned händerna, vänder sig åt sidan och går vidare.

Mannen som tog hand om mig från första början tittar till mig då och då. Jag har förklarat att det föreligger risk att jag kommer slå mig själv, då detta är sanning, kommer han in lite titt som tätt.

Man kan inte sticka under stol med att de är riktigt seriösa här.

Ljud, det enda jag kan fokusera på är ljud. En kvinna blir arg för att hon får fel mediciner. Jättearg.

Det är avskalat och jag är lämnad åt vargarna. Vargarna är mina känslor, och paniken över att de ska sluka mig hel infinner sig.

Kargt landskap och kallt.

Långsamt strök vargarna omkring, bara för att anfalla nu. Rädd. Jag står mitt i fighten.

Fighten för mitt liv.

Jag transporterades från St Görans till Danderyd. Samma gamla avdelning.

In och ut åker jag. Det är tröttsamt.

 

Taggar , , , , , , ,

Uppbrottet

uppbrottet_bruten_vanskap

Hon utbrast: varför har jag bröder?!

Han kom och hälsade på i ett motorcykelställ.

Hennes maniska skratt ekade genom korridorerna. Det var nästan obehagligt att få henne att skratta.

Nakenhet, bokstavligt talat. En kvinna uppenbarar sig, helt naken. Stod i kö, när jag var på toaletten. En obehaglighet, att hjärnan, eller mediciner kan påverka en på detta vis.

En hjärna av teflon. Ett tappande av ord. Tappande av tankar.

En telefon som ringer frekvent, mer och mer. Intensivare och intensivare.

Hennes telefon börjar bli ett störningsmoment. ÄR ett störnings moment, det eskalerar och eskalerar. 

Nu är relationen bruten.

Ett ytterligare samtal: vad gjorde jag för fel? Frågar hon.

Hon var inte värdig ett svar, jag satte mig ovanför henne.

Valde att inte gå in i det.

Skydda sig själv.

Hon fortsätter, om och om igen. Hon vägrar ge sig. Hur ska jag få henne att förstå?

Jag kontaktade henne och sade: ”jag ORKAR inte.” Med eftertryck.

Men det verkar inte gå in.

Vad ska jag säga för att få henne att förstå?

Taggar , , ,

Vad är vägen?

vad_ar_vagen_beroende

Att bli hörd.

Ett nytt beroende.

Att hänga upp sig på hjälp som inte finns,

greppa efter ting som är för långt borta.

Ersätta beroende med beroende, när styrkan finnes.

Min älskade sade: ”du har alltid styrkan”. Och det skar i själen. Värmde. Stärkte.

Även fast man är som svagast, finns kraften.

En syntetisk empati, en önskan om att bli hörd.

Beroende.

Krislösning.

Vad är den långsiktiga lösningen?

Att ersätta beroende med beroende är inte så konstruktivt, att hänga upp sig på andra oempatiska människor som inte ger hjälpen man så innerligt behöver.

När man har styrkan långt inne i sig själv.

Du ÄR stark. Alltid.

Du kan reglera dig själv, på två sekunder.

Inga genvägar, Vägar.

Rätt väg. Hur hittar jag dit igen?

Lösning.

Det är hjärnan som hamnar i gamla spår, och detta går att bryta. Men det är inte enkelt. Men det går.

Ta tillbaka makten.

Ta tillbaka makten över dig själv. Över ångesten.

Jag kommer nog alltid leva med ångesten men så länge den är hanterbar är det acceptabelt.

Byta beroenden som man byter trosor, är inte hållbart. Även till trots att det ena beroendet kanske inte är lika destruktivt som det andra.

Man jag klarar mig själv.

Styrkan finns.

Men frågan kvarstår: vad är den riktiga långsiktiga lösningen?

Taggar , , , ,

Stressen i rösten

stressen_i_rosten

Man hörde stressen i hennes röst.

Hon var under extrem press och tiden var knapp.


Uppgiften hos skulle göra hängde på liv och död.


Prioritera.


Vem skulle hon låta leva?


Tid.

Att ägna tid.


Vem ligger mest i riskzonen?

Ett 7-minuters samtal.

Och hoppas på det bästa.


Inga kontrollfrågor.

Inget: ”hur mår du?”


Hon går nog sönder sakta inom sig själv.
Långsamt bryts hon ned.

Hon knäcks under ansvaret.

Hennes hårda ton kan hon inte rå för.


Tid.


Stressen är genomskinlig men syns och hörs solklart.


En journal.


En bro.

Ett hopp.

Taggar ,

Skönheten

skonheten_destruktivitet

En fylla.
Måndag.

Onykterhet och skönhet.

En högre önskan.
En inre ensamhet.

Taggar , , ,

Att växa upp

att_vaxa_upp_forsta_mani

För många frågor.                                                    (Som gör mig mer och mer förvirrad.)

För mycket känslor.                                                (Som sliter mig själv blodig.)

Vad är lagom?                                                           (Som sparkar på en.)

Ett handikapp.                                                          (Som en osynlig motståndare.)

Som en karusell jag ej kan kliva av.
(Livet ger mig högerkrok efter uppercut.)
(Den går för fort.)

Varför fortsätter man?
Vad gör mig unik?                                                    (Vill jag leva i samhället?)                                                                                                                                                                                                                                                                                        (Vill det ha mig?)

                                                                                       (Vill jag verkligen leva i det?)

Fråga                                                                            (Frågor?)

Väx upp                                                                       (Jag vill inte.)

Vad gör de andra?                                                   (När de känner att de inte orkar längre?)

Känner de så ibland?                                              (Jag gör det.)

                                                                                      (Ibland allt för ofta.)

Andra bär sitt utanpå.
Vissa bär den inuti.
Vissa tar ut det genom sprit, sex
eller arbete.                                                              (Ska jag också göra så?)

Jag vill inte bli en av dem.

Jag vill bara vara mig själv.

Taggar , ,

Marginaler och signaler

Det började bara snurra, alltet.
En hetsjakt efter det vansinniga skrivandet.
En hetsjakt på vansinnet.

Vansinnet som är så skönt.

Men vad är det att sakna?

Att sakna sjukdomen.

Strunta i tidiga signaler. Och fortsätta driva sig själv uppåt, uppåt.

Uppåt mot galenskap.
Inläggning.
Skador.

Under den nuvarande episoden så brydde jag mig bara inte.
Jag ramlade flera gånger för att jag sprang i lägenheten.

Det kunde inte räcka med att gå.

Jag springer. Springer mot vansinnet.

Jag önskar medicinering som hjälp.
Och vi letar.

Vi letar efter medicinen som kan bryta detta.
Den fina doktorn föreslog en medicin som nu är insatt.

Hon hoppas, och jag klamrar mig fast vid tanken att den måste hjälpa.

Måste hjälpa.

För jag saknar inte detta.
Detta är mycket ansträngande. För lite sömn, för mycket tankar, oregelbunden mat.
Kaos.

Knivar, spisplattor. Allt blir farligt.

”Du blir som ett barn.”

Jag blir arg på meningen och sätter mig ned på en stol.
Som ett barn.

Han har rätt.
Bara att tömma diskmaskinen.

Glaskross.

Vad är detta att sakna?

Kreativiteten flödar förvisso. Hämningarna släpps, på gott och ont. Men det går att bromsa. Om man tittar på de tidiga signalerna.

Med manierna så kommer orden som ett vackert gift.

Men det positiva går att hitta utan manierna, det finns inom en. Det gäller bara att hitta det.

Att släppa rädslorna.
Släppa oron.
Så kanske det går.

Taggar , , , ,