Tag Archives: frustration

Omvälvande eller ett gammalt beteende

Livet är omvälvande.

Många tankar, många influenser.

Ritalinet har gjort att jag åter kan läsa. Därför har jag läst och läst.

Ämnena har varierat vilt, men en sak kommer åter: en kvinna som skriver starkt om sina åsikter. En blogg. Hon och jag tycker mycket olika, men det är oerhört intressant att få en inblick hur en annan människa fungerar. Det är spännande att vältra sig i åsikter som är för en själv, helt främmande. Jag har analyserat henne och konstaterar att jag vill säga henne något.

Frågan är: vad?

Det återstår att se.

Jag fick även boken om DBT, av Peter. Det var fint. Jag har gått igenom 2/3 av den och försöker hitta fel. Allt ifrån att jag saknar moral, till att behöva bli någon annan.

Jag håller på med ett beteende som förknippas med mycket skam. Det har nu gått över en gräns, så jag måste ta itu med det.

Många förståsigpåare har slagit sina kloka huvuden ihop och gett sina ”goda råd”. Vissa har genuint försökt att hjälpa, men med litet/inget resultat.

Beteendet är att jag biter på fingrarna. Inte som många gör: runt nagelbanden, utan på huden. Långt ned.

När jag var barn, så sträckte sig trasigheten och blodigheten ned ända till handflatan. Nu är skadan inte lika stor, men det expanderar dagligen. Och såren blir djupare och djupare.

Kvinnan i pälsen gav mig expertråd, men jag tror ej att de kommer fungera för mig. I och med att detta har blivit en del av mig så går det inte att slita bort beteendet. Enligt henne så skulle jag bara bryta det, genom att leva i realiteten, ej i lusten.

Beteendet uppkom när jag slutade suga på tummen, alltså: ett långvarigt ”missbruk”. Och vi har provat allt.

Jag konsulterade doktorn och hon kom med andra råd. Ett vilket påminner om en strategi jag hade när jag var barn.

Detta kändes fånigt, men jag beslutade mig för att prova. Detta bryter lite mot realitetsprincipen, för att jag ändå får njutningen. Men detta är ett så kallat kryphål, då detta kanske är ett konstruktivt sätt då jag får lusten/kicken, utan att få blodiga händer. Man skulle kunna likna det vid en form av självtillfredsställelse.

Jag tänker åter konsultera kvinnan i pälsen och se vad hon tycker om mitt snygga kryphål som jag åter fick av doktorn.

Ändamålet helgar väl ändå medlen? Det får vi se, det enda jag vill är ju ändå att inte ha blodiga händer.


Taggar , , , ,

St Görans

15 Mars.

Detta är en text som blickar tillbaka. Dag efter dag, åkte jag och min bästa vän in till st Görans. Av olika skäl åkte vi hem, gång på gång.

Denna bild är tagen i väntrummet, och porträtterar essensen av väntan.

Väntan på hjälp.

Taggar , , , ,

Listan

Väntan.

Nu sitter jag på min säng, och väntar.

Väntar på ett litet vitt ark. Med linjer på.

Där kommer förhoppningsvis mitt namn stå med.

Vid tio brukar den komma upp.

I periferin hör jag A som sitter och pratar högt om sina röster, med sina röster. Han nämner något om ett svärd. Personalen försöker möta honom.

Flickorna sitter och ritar i Mandala-böcker.

Väntan.

Jag finner mycket lite njutning av dessa böcker.

Jag får gå in i skrivandet.

Allt som tar tid är bra.

Här går allt i ultra-rapid.

När kommer listan? Det är listan som säger när man får träffa läkare. Om man får träffa läkare.

Eller om man är dömd till en dag till.

 

Taggar , ,

Ska det vara så?

Nej.

Nu vet jag faktiskt ingenting.

Ett krypande.

Larmet går.

”Oj då, nu måste de avbryta frukosten,” tänker jag sarkastisk och drygt.

Det finns ingen att kommunicera med.

Jag hjälpte en annan patient igår. Han hade somnat i en mycket obekväm ställning och det var tydligt att han behövde sömn.

Personalen hade tidigare varit på honom, men inte hjälpt honom.

Då får patienterna rycka in.

Vi som verkar göra ett bättre jobb än dem.

Jag ska få ta mina permissioner lite som jag vill.

Jag avlägsnade mig fort från avdelningen, i vredesmod, eller snarare i frustration. De hade missat att ge mig mina mediciner.

Men jag stannade kvar för att få dem, vid 10.30 när de skall intagas 08.00

Inte bra. Jag blir tokig utan medicin.

 

Taggar , ,

Bipolär

Min erfarenhet av bipolaritet är att det är en jävla sjukdom att leva med när den inte är under kontroll.

Hög självmordsstatistik och svårt att hitta rätt balans i medicineringen. Få förstår den. Inte ens vi som har drabbats förstår den, hur skall då anhöriga begripa?

Jag har ställts inför människor som lämnat en och förlorat arbeten på grund av sjukdomen. Människor ger upp.

Det känns orättvist. Om jag inte skulle dyka upp på ett avtalat möte på grund av hjärtfel så skulle alla förstå. Nu när det sitter i huvudet så blir det: ”det är bara att rycka upp sig.”

Men vissa dagar är det svårt att stå, sitta upp.

Det är trasigt. En del fungerar inte.

Men jag ger inte upp.

Många gånger har jag tänkt på det.

Att ge upp.

Nu har jag ett annat driv, så det är inget snack om saken.

Här ges inte upp.

Det är tungt när folk lämnar en på grund av sjukdomen, men jag kan inte säga mer än att det är inte mitt fel. Jag kan inte klandra mig själv och slå på mig själv när andra inte förstår.

Jag försöker tafatt förklara, men det är svårt att sätta ord på.

Man kan inte säga mer än att vissa dagar så går det inte.


Taggar , ,

Första permissionen på egen hand

Första gången ensam. Nu kör vi permission på egen hand. Ensam. Tryggheten från avdelningen, samtidigt som frihetens ansvar.

Det är lite läskigt. Att bli lämnad åt sina egna tankar.

Lämna mig inte åt vargarna! Det är det enda jag känner.

Ensam, ensam står jag osäkert.

Jag har inte fixat att vara helt själv ännu. Länge.

Känslan av att att alltid vara fel, oavsett vart man är.

Ångest, ensamhet samt att inte veta vart man ska befinna sig.

Det är svårt.

Taggar , , , ,

Fram och tillbaka

fram_och_tillbaka_angest_inlaggning

Nu har jag skrivit ut mig. På grund av en i personalstaben. Det är fel. Jag är inte redo att stå på egna ben ännu.

I morse, hemma när jag vaknade kände jag väldigt mycket destruktiva känslor.

Så jag ringde min mottagning. Jag var inte jättesugen på att ta mig in till St:Görans för att sedan bli skjutsad till Danderyd. 

Kvinnan i andra ändan löste situationen bra, genom att ringa till avdelningen. De hade plats. Allt gick mycket smärtfritt till.

Det enda problemet var transporten av mig: att Norra akutteamet hade inte tid förrän 11.45. Men jag fick inte komma in efter 13.00 enligt avdelningen. Det var bäddat för att gå åt helvete. Dels, logistikmässigt och dels 2,5-3 h av att göra ingenting. Vilket var superfarligt för mig.

Så… Jag ringde min mor. Hon gav mig pengar till taxi. 

Nu ligger jag på avdelningen, med svettningar och ångest.

Fina läkaren såg mig innan jag hade fått ett rum, när jag låg med huvudet på bordet, och frågade: ”hur är det?” Hon bryr sig faktiskt.

Hon avbröt det hon gjorde och gav mig en Truxal, för att lindra ångesten. Den hjälpte marginellt, men nu tar jag det lilla jag får. 

Så… Jag har fått en säng, blivit visiterad och blivit medicinerad.

Nu väntar jag bara på lunch och läkarbedömning så jag får mina sladdar.

Det enda jag hoppas på är att personen inte arbetar i helgen.

Taggar , , , , ,

Psykisk ohälsa tar inte semester

psykisk_ohalsa_tar_inte_semester

Grattis på födelsedagen!

Nu sitter man på St Görans, i väntan på läkarbedömning. På födelsedagen. Tänk att ångesten aldrig ger sig. Det kan vara en av de sämre födelsedagar jag haft.

PAM (psykiatrisk ambulans) skjutsade in mig, de var vänliga och följde med mig tills jag var ordentligt avlämnad. Doften av rökrummet når mina näsborrar.

I klasar sitter det folk. En person sitter på golvet.

En av tjejerna hejar på mig.

Det bjuds på pepparkakor och kaffe.

En galet tatuerad kille tar emot en pepparkaka.

De iakttar mig och jag dem.

Jag får en stol att sitta på så jag slår mig ned, då orken tryter.

Personalen är varm och vänlig.

Jag får gå till ett rum där jag får tala, tala om hur jag faktiskt mår.

En inkännande person som faktiskt lyssnar.

Sedan får jag en brits och två filtar under huvudet. Eget rum. Jag lägger mig och tittar på det runda fönstret, en man kupar sina händer för att kolla in. Han ser läskig ut.

Men jag blir inte rädd. Här är en trygg plats.

Jag tittar tillbaka och långsamt tar han ned händerna, vänder sig åt sidan och går vidare.

Mannen som tog hand om mig från första början tittar till mig då och då. Jag har förklarat att det föreligger risk att jag kommer slå mig själv, då detta är sanning, kommer han in lite titt som tätt.

Man kan inte sticka under stol med att de är riktigt seriösa här.

Ljud, det enda jag kan fokusera på är ljud. En kvinna blir arg för att hon får fel mediciner. Jättearg.

Det är avskalat och jag är lämnad åt vargarna. Vargarna är mina känslor, och paniken över att de ska sluka mig hel infinner sig.

Kargt landskap och kallt.

Långsamt strök vargarna omkring, bara för att anfalla nu. Rädd. Jag står mitt i fighten.

Fighten för mitt liv.

Jag transporterades från St Görans till Danderyd. Samma gamla avdelning.

In och ut åker jag. Det är tröttsamt.

 

Taggar , , , , , , ,

Uppbrottet

uppbrottet_bruten_vanskap

Hon utbrast: varför har jag bröder?!

Han kom och hälsade på i ett motorcykelställ.

Hennes maniska skratt ekade genom korridorerna. Det var nästan obehagligt att få henne att skratta.

Nakenhet, bokstavligt talat. En kvinna uppenbarar sig, helt naken. Stod i kö, när jag var på toaletten. En obehaglighet, att hjärnan, eller mediciner kan påverka en på detta vis.

En hjärna av teflon. Ett tappande av ord. Tappande av tankar.

En telefon som ringer frekvent, mer och mer. Intensivare och intensivare.

Hennes telefon börjar bli ett störningsmoment. ÄR ett störnings moment, det eskalerar och eskalerar. 

Nu är relationen bruten.

Ett ytterligare samtal: vad gjorde jag för fel? Frågar hon.

Hon var inte värdig ett svar, jag satte mig ovanför henne.

Valde att inte gå in i det.

Skydda sig själv.

Hon fortsätter, om och om igen. Hon vägrar ge sig. Hur ska jag få henne att förstå?

Jag kontaktade henne och sade: ”jag ORKAR inte.” Med eftertryck.

Men det verkar inte gå in.

Vad ska jag säga för att få henne att förstå?

Taggar , , ,