Tag Archives: hypoman

Litium

litium_psykisk_ohalsa

Uppe i varv.

Litium.

Litiumet hjälper, men det sjunker i blodet. Varför vet de inte, detta är tydligen ovanligt.

Min och den vackra sjuksysterns önskan är att öka Litiumet, men detta måste givetvis godkännas av läkare.

Man skall ligga mellan 0,5-0,8. Mitt låg på 0,3 och sjunker.

Det märks.

Hypomani och ryggvärk på grund av i princip noll sömn. Jag har legat och spänt mig. Fel.

Att beskriva känslan är nästintill omöjligt, men allt går för långsamt. Irritation, frustration.

En önskan efter lugn. Nu bävar jag för inläggning ”tack vare” den sista inläggningen.

Jag vill bara bli stabiliserad. Det tror jag Litium kan göra. Men att vänta på det bekräftande läkarsamtalet är outhärdligt.

Taggar , , , ,

30 September

30 September

Nu är man inlagd, igen.

Till och med hot om LPT. Lagen om psykiatrisk tvångsvård.

Om jag skulle vägra.

Jag är tydligen på väg upp i mani.

Shoppat, dansat.

Dagen igår var en dag av lågenergi, men sedan slog det till: dans, hemmafest ensam.

Jag blir vansinnig när de tvingar mig in. Jag kräks av chocken.

Men så småningom inser jag att de kanske har rätt.

Allt går för långsamt.

Läkaren sade: ”det är en helt annan du, jag ser framför mig idag, jämfört med det jag tidigare sett.”

Allt går för långsamt, fingrarna, pennan, pappret och tangenterna. De hinner inte med.

Väntan, väntan är olidlig.

Hur spenderar man energin som vill ut då jag besitter mer än jag någonsin kan förbruka.

Den rationella sidan säger: ”de kanske har rätt.”

Tankarna går så fort och hoppar och studsar, precis som kroppen.

Vid mani, tror jag att jag är snabbast, starkast och bäst i hela världen.

Det är då jag inte medvetet gör illa mig själv. Men jag kan ta skada/tar skada av mitt vårdslösa beteende.

En sak som att se sig för, exempelvis i trafiken. Glas går sönder för jag är vårdslös.

De har rätt.

Taggar , , ,

Huvudet

huvudet_mani_hypomani

Ett huvud spetsat på en pinne. Det ligger på sidan. Men personen är inte död. Huvudet blinkar med ögonen.

Detta är som en skräckfilm, och jag är publik.

Det tittar på mig.

Bisarra bilder, jag tänker på att jag lärde mig att när drömmarna blir riktigt märkliga så är det ett tecken på en kommande uppvarvning.

Detta kan stämma.

Det gäller att vara vaksam på dessa tidiga signaler. Bara att medvetandegöra hjälper.

Med hjälp av medicinering så får jag styra en aning. Att tänka på vad man gör, är ett sätt att lugna ned sig. Notera hur min hand griper koppen jag precis plockat ut ur diskmaskinen. Fokuserar.

Detta är fantastiskt att kunna göra. Det går inte utan medicinerna. Tänk hur jag motsatte mig medicinering i början. Om jag hade fått veta hur mycket rätt medicinering kan göra, så hade jag inte slagits så mycket för att slippa.

Taggar , ,

Tafatta tankar

tafatta_tankar_frustration

Min hjärna finner sig inte i väntan, just nu, den vägrar.

Hur gör man då för att stå ut, kan man undra då?

Svaret är: det gör man inte. Man tittar på klockan som rör sig otroligt långsamt.

Man försöker sysselsätta sig.

Med tafatta tankar, handlingar.

Ockupera sig med främmande information. Försöka inpränta nya tankebanor.

Att andas. Fokusera på att inte sluta andas.

Försöka att inte spänna sig.

Titta ned i telefonen och slappna av. Läsa texter, nya infallsvinklar. Se utanför sitt eget perspektiv.

Att stå ut i anspänningen när man tror att det inte går längre. Det känns som om jag spricker.

Men det går. Jag vet att det går, även fast man inte tror att det går.

Taggar , , ,

Mani igen

mani igen_inläggning

När man är manisk så minskar ångesten för mig. Men istället ökar frustrationen. Men det är lindrigare att känna. Tyvärr drabbas anhöriga mer än en själv.

Väntan. Aggression mot långsamhet.
Irritation.
Ren och skär ilska.

Men jag skulle inte kalla det genuin glädje. Bara fart. Hastigheten i hjärnan handlar det om.
Hastigheten i handlingarna.
Man får saker gjorda. Kreativiteten flödar. Men vissa saker glöms.

Tas bort.
Raderas.

Ur kalendrar och ur hjärnan.
Borttappade sms.

Försvinner.

Glömska, att se sig för.
Omgivningen.

Som en dödlig tomhet.
Glömma att se dig för.

Glömma av vad som är viktigt.

Taggar , ,

Marginaler och signaler

Det började bara snurra, alltet.
En hetsjakt efter det vansinniga skrivandet.
En hetsjakt på vansinnet.

Vansinnet som är så skönt.

Men vad är det att sakna?

Att sakna sjukdomen.

Strunta i tidiga signaler. Och fortsätta driva sig själv uppåt, uppåt.

Uppåt mot galenskap.
Inläggning.
Skador.

Under den nuvarande episoden så brydde jag mig bara inte.
Jag ramlade flera gånger för att jag sprang i lägenheten.

Det kunde inte räcka med att gå.

Jag springer. Springer mot vansinnet.

Jag önskar medicinering som hjälp.
Och vi letar.

Vi letar efter medicinen som kan bryta detta.
Den fina doktorn föreslog en medicin som nu är insatt.

Hon hoppas, och jag klamrar mig fast vid tanken att den måste hjälpa.

Måste hjälpa.

För jag saknar inte detta.
Detta är mycket ansträngande. För lite sömn, för mycket tankar, oregelbunden mat.
Kaos.

Knivar, spisplattor. Allt blir farligt.

”Du blir som ett barn.”

Jag blir arg på meningen och sätter mig ned på en stol.
Som ett barn.

Han har rätt.
Bara att tömma diskmaskinen.

Glaskross.

Vad är detta att sakna?

Kreativiteten flödar förvisso. Hämningarna släpps, på gott och ont. Men det går att bromsa. Om man tittar på de tidiga signalerna.

Med manierna så kommer orden som ett vackert gift.

Men det positiva går att hitta utan manierna, det finns inom en. Det gäller bara att hitta det.

Att släppa rädslorna.
Släppa oron.
Så kanske det går.

Taggar , , , ,

Snön

snon_kaos

2009

Jag har tappat kartan, fåglar mitt i vintern? Har de inte flyttat ännu? Det är mitt i vintern.
De borde inte vissla nu, det är för kallt.

Tv:ns flimmer, myrornas krig.
Lämna mig ifred sade han. Men ”Alla vill ha dig.”
Sanden och öken är det han känner.

Varför har jag då gått vilse igen?
Vågar jag tro att en skärva har limmats?
Denna lägenhet skulle inte blivit min.
Känns inte som mitt hem.

 

– Och kompassen?

 

Men håret blir blondare med citron.
– Katter hatar citron.

Jag är i mitt så kallade hem.
Inga sjukhussängar kan rädda dig nu.

Järn mot järn. Röster på radion.
Snön virvlar i vinden.

Någon säger:
– Vad säger du Blondie?
– Kallar du mig blond?
Ett busigt leende.

Morfinet sprids i kroppen och pojken dör.

Sov nu min vän och skriv.

Taggar , ,

Trasigt porslin

trasigt_porslin_mani

Man säger att man ska ta det lugnt när man är manisk, att inte ta på sig mer än vad man behöver. Men när man gör som man blir tillsagd, så minskar enbart magnituden på aktiviteterna. För mig blir det ett extremt flöde av texter som måste ned på pränt. Och extremt mycket hemma-aktiviteter.

Och en väldigt uttröttad hjärna. När jag börjar tappa för mycket saker, vet jag att det går för fort.

Men det är relativt trygga premisser. Ganska trygga aktiviteter i alla fall.

När jag är hypoman, sådär riktigt högt för just mig, så kan det bli riskfyllt. Hjärnan tror sig veta bäst och att allt är möjligt. Som att kroppen är någon typ av superhjälte som klarar alla påfrestningar. Till och med en kollision med en buss.

Detta kan leda till rent destruktiva handlingar. Till trots mot att man tror att man har världen i sin hand.

Hemma så håller man manin inom rimliga gränser. Dumdristigheten kan inte slå lika hårt som när man promenerar i en vägkant.

En form av simulerad trygghet. Kanske falsk. Hemmet kan också vara farligt. Som dagen jag trodde jag kunde lyfta en tvättmaskin och fick den på foten. Eller kylskåpet jag trodde jag kunde bära själv, som höll på att tippa över mig. Sedan så kan man inte skyddas från sig själv, förutom på sjukhus.

Men när resorna till Ikea blir för många, för att inhandla porslin så vet jag att det är dags att sakta ned.

Jag vet inte när manierna uppenbarar sig. Jag kan inte mina förvarningar. Det bara blir, sedan är man där. Men rädslan att gå ut när jag är manisk kan inte få hindra mig. Att fängsla sig själv vid dessa episoder är inte heller rätt. Man måste få leva även under dessa episoder.

Men det har blivit så, för jag blev riktigt rädd i efterhand, den dagen jag trodde att min kropp kunde stå emot en kollision med en buss. Det var riktigt läskigt när den rationella sidan ser vad som höll på att hända.

Det var nära. Men fortfarande, så får rädslan inte stå i vägen. Dessa två sidor måste på något vis sammanfogas.

Det tar tid för mig att reagera, att processa vad som just hänt. Ibland tar det en halvtimme innan jag reagerar, ibland sex månader.

Men faran som uppstod var riktigt läskig känner jag nu. Så hur skyddar jag mig?

Taggar , , ,