Inlägg

Hospitalisering

Jag känner mig fångad.

Som de säger: som ett djur.

Hospitalisering närmar sig.

Jag känner att jag förlorar kampen.

Jag orkar inte slåss för min frihet.

Det blir som det blir.

Listan

Väntan.

Nu sitter jag på min säng, och väntar.

Väntar på ett litet vitt ark. Med linjer på.

Där kommer förhoppningsvis mitt namn stå med.

Vid tio brukar den komma upp.

I periferin hör jag A som sitter och pratar högt om sina röster, med sina röster. Han nämner något om ett svärd. Personalen försöker möta honom.

Flickorna sitter och ritar i Mandala-böcker.

Väntan.

Jag finner mycket lite njutning av dessa böcker.

Jag får gå in i skrivandet.

Allt som tar tid är bra.

Här går allt i ultra-rapid.

När kommer listan? Det är listan som säger när man får träffa läkare. Om man får träffa läkare.

Eller om man är dömd till en dag till.

 

Samarbete

Nu vill jag skriva ut mig. Det är nog inte tillbörligt. Snälla överläkaren och jag kom överens om att jag borde kanske över helgen.

Varför ville jag skriva ut mig? Jo. För att få skära mig ifred.

Inte bra.

Det är inte tillbörligt.

Någon satte sig ned och talade med mig. Jag insåg, att jag motsätter mig vård. Undermedvetet.

Jag försämras.

Hur skall jag då göra för att inte motsätta mig? Hur gör jag för att samarbeta?

Jo, känna.

Känna in alla känslor: sorg, saknad och ensamhet. Alla oregerliga känslor man inte vill kännas vid.

Annars kan inte legitim vård ges, om de inte får en chans.

Det är inte enkelt, men det går. Och det måste göras.

Jag kan inte använda mig av de destruktiva hanteringssätten. De för mig inte framåt.