Tag Archives: ledsenhet

Grafer och paragrafer

Dagar som kostar pengar.

Kostar tid.

Tappade pengar.

Oro och
Stress.

En borttappad barndomskänsla infinner sig.

Kostar pengar.

Att vara vuxen.
Grafer, paragrafer.

En
bortkastad känsla.

Taggar , ,

I smyg

Jag ser mina armar, bandagerade. Stora kompresser som döljer rispor.

Ledsenheten sprider sig, att jag har fallit åter i självskadebeteende. Desperationen lyser bakom ögonen.

Med en röst som inte riktigt bär. 

Tårar som rinner försiktigt (i smyg) utan att egentligen veta hur.

Taggar , , ,

Svensk psykiatri

den_svenska_psykiatrin

Jag förstår mig inte på det svenska vårdsamhället.

De vill ha patienter, men vill samtidigt skriva ut oss (människorna) så fort som möjligt.

De förstår inte att de försätter oss i livsfara vid en utskrivning. 

Hur går det ihop?

Ska man inte känna sig redo för att möta världen, när man skrivs ut.

Paradoxen är enorm.

Jag fick permis över helgen, detta resulterade i att jag flippade, slängde tvättställningar klöspelare och annat. Jag rotade igenom mitt medicinskåp och hittade det jag sökte: benso. ”YES, fyra benso”
Alltid bra med en liten ”stash.”

Och några andra piller slank ned.

Det blev hur spexigt som helst. Stilnoct är inte att leka med. Jag fick verklighetsförändringar, allt blev skevt och luddigt.

Jag frågade till exempel om min kompis kunde ta min katt. 

De luddade ihop sig så gulligt. De blev liksom ett. Hans kofta omslöt katten och katten omslöt honom.

Texter jag skrivit hade ingen mening. 

Jag skrev ut mig själv i panik då en i personalen jobbade, han jag känner mig extremt otrygg med då han luktade på mig för att jag luktade gott. Då drog jag fortare än kvickt, för att senare vara tillbaka dagen efter.

Ett kliniskt misslyckande.

 

Taggar , , , , ,

Nattkafeét

nattkafeet_ledsenghet

Jag ankom till lokalen, med taxi. Tunnelbanan hade slutat gå. Men det hindrade inte mig. Man såg knappt skylten. Den var dolt upplyst, men tillräckligt för att se den.

När jag kom in i lokalen och tittade mig omkring så såg jag en skara människor. Jag slog mig ned.

Alla vi som satt i lokalen hade liknande sorgsna blickar.

Alla var så trasiga där.

Alla var så inne i sitt.

Jag frågade en taxichaufför när han skulle åka, han var ledsen och visste inte. ”Ett par timmar till.

Klockan var ca 03.00.

Jag svarade inte.

Vår kontakt avslutades där.

Ett sökande: efter vad?

Min önskan att knäcka någons näsben, kvarstår. Jag känner mig farlig.
Men egentligen vill jag bara ha en kram. Jag är inte farlig.

Sökande efter kontakt.

Bekräftelse.

Kärlek.

Jag sätter mig ned och beställer lugnt (fast det kokar på insidan) en tonfiskmacka och kaffe.

Beställningen kommer fort.

Mackan är riktigt god. Jag njuter av den en aning. Men det bubblar av känslor på insidan.

Hur ska jag klara mig?

Egentligen så hade jag inte råd med taxi, men på något vis får jag kontakt med en man som kan tänkas skjutsa mig.

Han sträckte tillbaka 200 kronor av de 300 jag skulle betala för att komma hem, men mitt samvete tillät inte detta. Jag hade tidigare påpekat för honom att jag hade dåligt med pengar.

Han var riktigt vänlig.

Jag sade: ”Nej, jag betalar dig för en tjänst, ta dina pengar.”

Under resan, så säger han: ”vad är detta för liv? Sitta i en Djävla bil fram och tillbaka. Jag har ingen kontakt med sonen.”

Jag visste inte vad jag skulle svara, men jag svarade: ”taxi är lika med trygghet, jag hyser stor stolthet för samtliga chaufförer. Taxi finns alltid när man behöver hjälp, till sjukhus, hem när man är för full, när man är vilsen.”

Han kunde inte ta till sig detta. Det såg man.

Sedan tystnade vi, vi satt i en Djävla bil, enade i ensamheten.

Här kan du stanna. Tack.”

Han: – ”Ha en trevlig kväll.”

Jag: ”Detsamma.”

 

Taggar , , , ,

Långsamt strävar jag fram

langsamt_stravar_jag_fram_psykisk_ohalsa

Fortfarande inlagd, det blir bättre. Men ångesten är så kraftig. Jag vet inte hur jag ska distrahera eller överleva. Men långsamt strävar jag fram.

Jag lades in den 2:a December. Tre dagar nu, men det behövs fler. Jag är fortfarande en osäkerhet för mig själv. 

Ätandet har jag börjat att komma tillrätta med. Det går framåt i alla fall.

Skriker inte lika högt.

Prata, prata, prata. Det är hemligheten.

Hitta rätt personer att prata med, men hur ska man då veta vilka som är rätt att prata med?

Det känns, vilka som gör det för pengarna och vilka som gör det för att hjälpa.

När man får låna en bok av en i personalen så vet man att den personen bryr sig på riktigt. 

Jag står fortfarande och stampar. Det handlar om vilken väg jag ska gå, jag står i startgroparna.

Taggar , , , ,

Tårtan och kaoset

tartan_och_kaoset

Kul, nu fyller jag år. Bortslösad tid. Bortslösat liv. Med kallsvettningar och köld.

Åter rädd för att äta. Kan inte äta tårtan som kommer bjudas på.

Vill inte, tänker inte. 

Vägrar.

Nu blir det LPT om någon skulle insistera.

Jag vill isolera mig.

Vara ensam. Mina aspirationer är att ligga i sängen med datorn och inte äta.

Hatar du dig själv så mycket? Ja. Ja, det gör jag.

Vägrar.

Vägrar hjälp.

 

Taggar , , , , ,

Larmet eller utbytet

larmet_eller_utbytet_kris_psykiatri

Jag larmade.

Hon frågade om hon skulle hålla mig i handen, ”nej armen”.

Hon tog mig i armen.

Jag låg och skakade

Hon sökte ögonkontakt.

Jag såg henne inte genom tårarna.

Men jag kände hennes blick.

Hon talade med lugn stämma.

Jag minns inte de exakta orden då det var som mest kritiskt.

Men konklusionen och reflektionen hon gjorde var fantastisk.

Saker jag inte förstått tidigare.

Långsamt under vårt samtal, slutar jag skaka.

Jag inser vad hon just har sagt: en reflektion som inte gjorts under hela mitt liv.

Vi gjorde ett utbyte.

Jag gav henne något och hon gav mig något.

Taggar , , , ,

Kampen mot duschen

kampen_med_duschen

Dagens inlägg handlar om skit som kom upp dagen innan fars dag, tyvärr kan detta inte spridas, men det är tunga grejer. Och jag blev arg. Jag ville nita någon. Känna min hud mot personens hud/känna benen krossas i näsan.

Och visste att tillfredsställelsen skulle vara enorm. Men det skulle vara på en oskyldig människa.

Det är inte den personen jag är arg på. Det skulle vara en person på fel plats vid fel tillfälle.

Jag är pacifist.

Alla har velat nita någon, en tanke är en tanke. En känsla är en känsla.

Men nu är det så att jag ligger farligt nära handling. Hoppas denna ilska pyser ut imorgon, då jag har min samtalskontakt. Farligt nära att bli kriminell. Det vill jag inte.

Att bli rädd för sig själv. Att vara en farlig person.

Men sorgen efter Musse går bättre att hantera.

Men grejen är att jag orkar inte.

Problemet idag är att jag måste duscha. Duschångesten är tillbaka. Detta är på grund av all överbelastning. Duschen hade jag fått bukt på.

Men det gick. Idag.

 

Taggar , , , ,

Är det för mycket nu?

ar_det_for_mycket_nu_depression

Tid.

Klockan segar sig fram.

Ångesten gör att tiden går ännu långsammare, varenda minut är tortyr.

Det är för mycket just nu.

För mycket poliser, för mycket advokater.

Men en vän sade: ”på kvällarna, när du ska sova, begränsa tankarna till rummet.”

Det var mycket bra sagt.

Han tipsade även om att det kan vara helande att tvätta händerna eller/och ansiktet om man inte har energin att duscha.

Ibland kan duschen vara ens värsta fiende.

Vid depression, så orkar man inte.

Det är de återkommande orden: ”jag orkar inte”.

Men man orkar, det gör man. Man segar sig fram, som i lera. Men varje dag går framåt.

Varje dag man står ut i depression har man vunnit över den.

Taggar , , ,

Prasslet av löv eller död

prasslet_av_lov_angest_saknad
Foto: Peter Klint

 

Prasslet av löv skär i mina öron.

Kan inte låta bli att trampa på dem.

Kan inte undvika ljudet.

Undrar om detta tortyrartade ljud förknippas med död?

Prasslet av löv.

Torterar mig.

Det luktar död.

En sötmuskig, sur odör.

Har man aldrig känt den, kan man inte relatera.

Ett ljud, ett skri.

Prasslandet av löv.

Taggar , , ,