Tag Archives: minnen

Halsbanden

Halsbanden trasslade ihop sig.
Så även själarna.

Ihopknutna, på ett vackert vis.

Och en sovande hund.

En inspiration och harmoni.

Ett driv.

Taggar , , ,

Jag måste tro

jag_maste_tro_hopp_framtid

Kvinnan kom och satte sig vid min sängkant, frågade: var sitter sorgen?

”Bakom ögonen” var mitt svar.

Hon hade någonting över sig.

Hon ingav respekt, till och med överläkaren hamnade under henne i rang.

Hur når man dit?

Hatet är destruktion. Destruktion, som i beroende, självskadande, våldtagen igen.

En profetia säger: du ligger utslagen i en knarkarkvart. Utnyttjad.
En annan säger: du har ett liv som du är nöjd med.

Hatet måste bort. Vändas. Vändas till gott. Jag måste tro.

Det är ett komplext träd. Med förgreningar och nu har det kommit en ny gren.

Slagsmålsdjävulen. Han som vill försätta mig i fara, bara för att få slåss.
Och den förgreningen skall sågas av. Hatet måste sågas av.

Men att lyssna på falska profeter skall man akta sig för. Vem vet var sanningen ligger?


Vilka drömmar är sanna?

Taggar , , ,

Kampen mot duschen

kampen_med_duschen

Dagens inlägg handlar om skit som kom upp dagen innan fars dag, tyvärr kan detta inte spridas, men det är tunga grejer. Och jag blev arg. Jag ville nita någon. Känna min hud mot personens hud/känna benen krossas i näsan.

Och visste att tillfredsställelsen skulle vara enorm. Men det skulle vara på en oskyldig människa.

Det är inte den personen jag är arg på. Det skulle vara en person på fel plats vid fel tillfälle.

Jag är pacifist.

Alla har velat nita någon, en tanke är en tanke. En känsla är en känsla.

Men nu är det så att jag ligger farligt nära handling. Hoppas denna ilska pyser ut imorgon, då jag har min samtalskontakt. Farligt nära att bli kriminell. Det vill jag inte.

Att bli rädd för sig själv. Att vara en farlig person.

Men sorgen efter Musse går bättre att hantera.

Men grejen är att jag orkar inte.

Problemet idag är att jag måste duscha. Duschångesten är tillbaka. Detta är på grund av all överbelastning. Duschen hade jag fått bukt på.

Men det gick. Idag.

 

Taggar , , , ,

In memoriam för Musse

musse

Han dog första dagen det kom snö.
Blodet är förvirringens sand.

Sorgen går hand i hand med kärleken.

Musse var den vänligaste själen på denna jord.

Han hade fyra tassar och ett hjärta av guld.

 

In memoriam:

cat_line_drawing

Älskad och saknad, för evigt i våra hjärtan.
Sörjes närmast av Matte och plasthusse.
Må du vila i frid och att vi en gång möts igen

Det fanns ingen som du, din själ var den vackraste.
Det går inte att beskriva.

Du var älskad av många.

Taggar , , ,

Nu kommer hösten

 

nu_kommer_hosten_angest

Leendet
Hon kände att jag behövde ett leende just idag.

Jag ägde en annan persons känslor.
Insöp det goda.

En varm dryck.

Insöp den icke existerande chailattens smak.

Ett leende.

En fiktiv chailatte.

Hösten kom med stormsteg.

Men jag hann inte med.
Jag hade fortfarande mina Converse på mig.

Inte mina höstskor.
Jag blev blöt.

Jag hann inte med.

Han såg färgerna skifta på träden.
Han dog på hösten. Enligt honom.

Fast han knappt kunde se.

Jag hann inte med.

Allt mer som var värt att berätta, diskuteras.

JAG HANN INTE MED

Hösten kom med stormsteg. Kommer med stormsteg.

När kommer nästa bakslag?

Taggar , , ,

Grafer och paragrafer

grafer och paragrafer_abstrakt

Dagar som kostar pengar.

Kostar tid.

Tappade pengar.

Oro och
stress.

En borttappad barndomskänsla infinner sig.

Kostar pengar.

Att vara vuxen.
Grafer, paragrafer.

En bortkastad känsla.

Taggar ,

Sängen

sangen_angest_trauma

Jag klarar inte av hur sängen ser ut när den är rörig. Det får mig att känna sådan ångest.
Jag måste städa upp den.

Att rätta till kuddarna ger mig ro i själen.

Att se den ostädad väcker mycket känslor och jag vet att det har med övergreppen att göra.

Jag kallar sängen, i huvudet, för grova ting. För grova än att jag kan mynta dem.

Jag antar att det är ett försvar. Sängen är så viktig i ett hem.

Nu har jag köpt en ny säng och hoppas att känslorna ska förändras, men jag tror inte det. Känslorna förblir nog.

Men jag önskar jag kunde få låta stökigheten vara för en stund. Men det måste vara perfekt för att jag ska må bra i själen.

Tänk hur de negativa associationerna spinner iväg.

Att försöka hinna fånga dem.

Taggar , ,

Året

aret_2016

Det jag kämpar med nu är minnet.

Försöka minnas det goda och det onda. Eller att försöka att inte minnas det onda. Gå vidare. Gå vidare med högt buret hufvud.

Jag har vunnit två nya vänner. Ganska slumpartat kan man tycka. Det är ganska otippat då jag inte är den mest sociala längre. Men tacksam är jag. Oerhört tacksam.

Det nya året. Det gav ångest förr i tiden. Ett år till har gått, tid man inte kan ta tillbaka. Men i år är det annorlunda. Jag hyser hopp.

Jag har långt ifrån en plan men jag har en riktning. ”Imitera det de andra gör som du anser vara framgångsrika.”

Det är en hjälpande mening. Jag samlar meningar som är konstruktiva, jag besitter allt för många destruktiva. Men under det senaste året så har jag börjat att ersätta en efter en.

Varför?

Jo, jag har fått hjälp. Och korrekt insatt medicinering. Men vilket arbete som legat bakom! Både från min sida och mina behandlares sida. Vi har kämpat sida vid sida.

Att komma tillbaka är inte linjärt. Det är en knagglig och farofylld väg. Men jag tror att det har åtminstone vänt. Jag efterapar goda beteenden som ett barn. Lär om, lär på nytt.

Ett tag så kände jag att jag satt fast i intet. Utan sätt att hantera ting. Fastklämd mellan de gamla sätten och de nya. Då kände jag mig sviken. Ensam, och kall.

Men denna känsla har ersatts. Av vad kan jag inte svara på. Kanske av framtidstro.


Ingenting försvinner. Det är som med energi. Den kan inte förstöras, bara omvandlas. Att mata hjärnan med nya ting är hemligheten tror jag.

Dock är jag livrädd att ett nytt slag skall komma, men jag har hoppet nu. Det har jag inte haft förr.

Kontentan är: att inte frysa samt att det går över. Det tar slut, oavsett om det är gott eller ont. Detta är realitet.

Men 2016 blir bra.

 

Taggar

De elaka pojkarna

elaka_pojkar_trauma

Jag vaknar och ett minne hemsöker mig.

Ett par tvillingpojkar, som jagar mig. Jag är inte gammal i minnet. Jag minns att de lekte polis men det var egentligen dem som var bovarna. De sprang omkring med handklovar och brottade ned barnen som var hos denna dagmamma. De hade ett par leksakshandklovar med sig, och dessa förstärks i minnet. Glänsande och skrämmande. Farliga, symbolen för fångenskap.

Minnet tillåter inte att jag når vad som hände när de brottade ned en. Jo, de kanske skrattade åt en. Att man låg ned och var försvarslös. Skrattade åt förnedringen.

Sedan drar jag till minnes ett par år senare: att det kom en större tjej och tryckte in mig på en toalett.

Detta var på dagis. Det som inte går ihop, är att jag minns henne som mycket större än mig. Fysiskt. Mycket längre. Men vad en sådan stor tjej skulle göra på dagis förstår jag inte. Jag kunde kanske ha ropat på hjälp, men jag blev stum. Hon sade ingenting och gjorde ingenting. Hon stod bara och dreglade. Långt ovanför mig, och jag kände mig liten och nedtryckt. Hon förstod nog inte vad hon gjorde.

Hon låste dörren och jag försökte nå vredet men då slog hon bort handen. Jag minns att när hon låste så fick det någon ultrarapid-effekt. Hur vi kom ut ur toaletten minns jag inte. Efter detta blev jag livrädd för att låsa toalettdörren.

Denna rädsla höll i sig länge, och ledde till att jag höll mig i skolan för att jag inte vågade låsa dörren. En dag var jag tvungen att gå på toa, då höll jag i handtaget för att hålla emot om någon skulle känna på det och därmed visa att det var upptaget.

Det kom en pojke som kände på dörren, men han respekterade inte att någon var där, han tog i, slet upp dörren hittade mig där. Hans nöje var stort, han ropade på sina kompisar att jag var där och sade till dem att komma och titta på mig. Förnedringen var stor. Jag skylde mig det bästa jag kunde. Försökte gömma mig. Sjunka genom jorden. De stod där som publik, tittade och skrattade.

Dessa minnen är inte roliga men det var inte mitt fel. Det är den meningen jag numer ofta upprepar i huvudet när jag får dåligt samvete för olika saker: ”det är inte ditt fel”. I många situationer.

Det var traumatiskt, och minnet har blockerat delar, men vissa saker hänger ihop och kommer som sjok. Tillsammans.

Men det som skedde, skedde, och det var inte mitt fel. Jag andas i tanken, andas i känslan och säger:
det var inte mitt fel.”

Jag tittade på dessa situationer och jag kände sådan empati till den lilla flickan som fått utstå dessa illgärningar. Och tyckte synd om henne.
Och insåg, att det är mig själv det handlar om. Då kunde jag ge mig det jag behövde. Kärlek.

Taggar , , ,

Berättaren

berattaren_respekt_overgrepp

Jag kände att du inte kramades på samma sätt som innan”.

Det var då jag kunde koppla samman det jag redan vet rent rationellt. Det jag redan vet genom logiskt tänkande.

Det som hände var att jag förstod med kroppen också. Kände det. Känslomässigt.

Den rationella sidan är mycket lätt att trösta. Tala enbart med det.

Muskler och känslor är det svårare med.

Detta skeende, hans uttalande, innebar att även det inre förstod. Ända in i känslor och muskler.

Förstod att det känns när något är fel. Att det är en självklarhet. Samt att detta ska noteras och respekteras, jag lämnade min kropp och han kände det. Och bekräftade det.

Hur kunde han känna detta?” Undrade jag förvånat. Men det känns. Det känns i hur avslappnad eller hur engagerad man är. Mitt tecken är att jag försvinner i blicken och försvinner i händerna.

Långsamt talade han mig tillbaka in i min kropp, han återberättade skeendet och långsamt kommer jag tillbaka in i kroppen igen. ”Kom tillbaka” sade han med lugn stämma. Det var fint, och han betydde mycket för mig.

Minnet försvinner ofta för mig, så när han, med sin fantastiska berättarröst, talade mig tillbaka, var så speciellt. Vackert. Detta tyckte jag om att han gjorde. Han fyllde i luckorna med sin varma röst.

Det läkte mig. Läkte mig och lärde mig. Han var en del i min läkning, han hjälpte mig att läkas från någonting som gick fel i en tidigare period i mitt liv.

Läkte en bit av min själ, integritet och mig själv. Nu sitter det logiska ihop med det känslomässiga. De enades när de hörde hans fina stämma, då förstod de båda att det handlar om integritet och värme. En känsla av att få ta det långsamt och andas. Och minnas. Minnas varenda bit.

Taggar , , , ,