Tag Archives: oro

Svensk psykiatri

den_svenska_psykiatrin

Jag förstår mig inte på det svenska vårdsamhället.

De vill ha patienter, men vill samtidigt skriva ut oss (människorna) så fort som möjligt.

De förstår inte att de försätter oss i livsfara vid en utskrivning. 

Hur går det ihop?

Ska man inte känna sig redo för att möta världen, när man skrivs ut.

Paradoxen är enorm.

Jag fick permis över helgen, detta resulterade i att jag flippade, slängde tvättställningar klöspelare och annat. Jag rotade igenom mitt medicinskåp och hittade det jag sökte: benso. ”YES, fyra benso”
Alltid bra med en liten ”stash.”

Och några andra piller slank ned.

Det blev hur spexigt som helst. Stilnoct är inte att leka med. Jag fick verklighetsförändringar, allt blev skevt och luddigt.

Jag frågade till exempel om min kompis kunde ta min katt. 

De luddade ihop sig så gulligt. De blev liksom ett. Hans kofta omslöt katten och katten omslöt honom.

Texter jag skrivit hade ingen mening. 

Jag skrev ut mig själv i panik då en i personalen jobbade, han jag känner mig extremt otrygg med då han luktade på mig för att jag luktade gott. Då drog jag fortare än kvickt, för att senare vara tillbaka dagen efter.

Ett kliniskt misslyckande.

 

Taggar , , , , ,

Litium

litium_psykisk_ohalsa

Uppe i varv.

Litium.

Litiumet hjälper, men det sjunker i blodet. Varför vet de inte, detta är tydligen ovanligt.

Min och den vackra sjuksysterns önskan är att öka Litiumet, men detta måste givetvis godkännas av läkare.

Man skall ligga mellan 0,5-0,8. Mitt låg på 0,3 och sjunker.

Det märks.

Hypomani och ryggvärk på grund av i princip noll sömn. Jag har legat och spänt mig. Fel.

Att beskriva känslan är nästintill omöjligt, men allt går för långsamt. Irritation, frustration.

En önskan efter lugn. Nu bävar jag för inläggning ”tack vare” den sista inläggningen.

Jag vill bara bli stabiliserad. Det tror jag Litium kan göra. Men att vänta på det bekräftande läkarsamtalet är outhärdligt.

Taggar , , , ,

Nu kommer hösten

 

nu_kommer_hosten_angest

Leendet
Hon kände att jag behövde ett leende just idag.

Jag ägde en annan persons känslor.
Insöp det goda.

En varm dryck.

Insöp den icke existerande chailattens smak.

Ett leende.

En fiktiv chailatte.

Hösten kom med stormsteg.

Men jag hann inte med.
Jag hade fortfarande mina Converse på mig.

Inte mina höstskor.
Jag blev blöt.

Jag hann inte med.

Han såg färgerna skifta på träden.
Han dog på hösten. Enligt honom.

Fast han knappt kunde se.

Jag hann inte med.

Allt mer som var värt att berätta, diskuteras.

JAG HANN INTE MED

Hösten kom med stormsteg. Kommer med stormsteg.

När kommer nästa bakslag?

Taggar , , ,

Papper

papper_angest

Odjuret som kom in på avdelningen.

Ett monstrum.

Han väste.

Spottade och fräste.

Vanskapt.

Jag blir inte rädd.

Inte orolig.

Papper.

Papper skrämmer mig.

Stressar mig som om ett monstrum skulle kliva fram.

Ibland behöver jag hjälp.

Hjälp att besegra monstrumet.

Papperna ligger och spottar och fräser, med dolda handlingar bakom sig.

Papper.

Taggar , , ,

Vård utanför sjukhusets väggar

vard_utanfor_sjukhusets_vaggar

Ringa, ringa efter hjälp.

Att behöva personal omkring en. Nästan hela tiden.

Jag vill inte läggas in igen.

Men skyddsnätet jag har, känns tryggt.

Ringa.

Ropa på hjälp.

Be om hjälp. Då impulserna kommer.

Att inte vara ensam. Bara ett samtal bort.

Präst, jourhavande medmänniska, Noa och i värsta fall 112. Kanske vårdguiden också. Det har jag däremot aldrig provat.

Men att be om hjälp.

Att bli vårdad inom hemmet. Är ett bättre alternativ än att läggas in igen.

Taggar , , , ,

Brist på ting eller motivation

brist_pa_ting_eller motivation

Tomhet,

tomhet skrämmer mig.

Oavsett om det är mental tomhet, eller brist på ting att göra.

En oplanerad dag skrämmer livet ur mig. Samtidigt som kalendern ger mig ångest.

Idag, var min första ensamma dag sedan utskrivningen. Jag var livrädd. Men min fina vän kom på en idé som motiverade mig att göra ting. Jag tänkte: det behöver inte vara stora ting. Bara dokumentera dagen liksom. Oerhört bra idé. Hon sade: ”ingen press.” Jag kände ingen press.

En kul grej. Bilder på datorer utbyttes, ett väntrum, ett köksbord. Bara så man inte är ensam visuellt.

Samtidigt så ringde Mobila Teamet. Och frågade om de kunde komma idag. Lättnad. Och tacksamhet.

Efter lite kaffe och talande, så kände jag lugnet infinna sig. Inspirationen, att skriva.

Dokumentera.

Minnet är det sisådär med. Men text och bilder försvinner inte.

Taggar , ,

En ny bedömning

Idag fick jag reda på att jag inte lider mest av bipolariteten. Det är ångestsyndromet samt den emotionellt instabila personlighetsstörningen. Då undrar jag vart depressionen kommer in. Det är den jag lider mest av tillsammans med ångesten.

Men detta innebär rent praktiskt att jag går nu en våning upp samt får byta behandlare och läkare. Detta är lite omtumlande.

Det känns lite som om denna information har gått över mitt huvud. Men detta är inget att göra någonting åt, jag ser det positivt. Och hoppas.

Detta kanske öppnar upp annan medicinering. Och samtalskontakten jag har fått är besitter mycket empati. Men det skulle vara ett himla projekt att få henne om jag gick på den affektiva mottagningen en våning ned.

Men att göra denna bedömning utan att berätta detta för mig. Det känns konstigt.

Taggar , ,

Mitt verktyg är min kontakt

rp_mitt_vertyg_ar_min_kontakt_angest-1024x576.jpg

Sorbril alltså, vilken livräddare.

Jag har nu fått några så jag klarar mig över helgen. Och min samtalskontakt är nu sjukskriven, en längre tid.

Paniken infann sig. Oron över vad som hänt henne, och hur jag ska klara mig utan henne.

Men samtalet i fredags gick bra. Det var en mycket sympatisk människa som tog emot mig. Hon tog mig på allvar.

Förhoppningsvis kan hon träda in istället för min samtalskontakt.

Jag kan inte använda mig av verktyget: lugnande. Men visst önskar jag det.

Idag har jag mer energi. Jag har planterat blommor, försökt att pumpa min cykel, men detta är en svårare uppgift än vad man kan tro.

Jag gav upp.

Men åter till kontakten. Den nya personen skall jag träffa idag. Och på fredag. Hon insåg min kris.

Problematiken: jag vet inte vad som hänt.

Det finns inget att ta på. Det känns luddigt och förvirrat. Som i en bubbla. Ångesten får mig att lätta från soffan. Katterna ter sig så långt borta.

Jag vet inte vad som har hänt.

Vad skall jag tala om? Det visar nog sig. Hon får leda, så kommer det kanske något.

Taggar , , ,

Doften av peppar

doften_av_peppar_radsla

Jag känner att det luktar peppar. Fastän jag vet att det inte gör det.

Det var någon som sade att det är en överaktivering i hjärnan som gör att den simulerar dofter av alla dess slag. För mig är det ofta rostat bröd.

Det är en märklig känsla, jag brukar ofta tro att jag börjar få lukthallucinationer när detta inträffar.

Tror att jag blir galen.

Att man har tappat greppet helt.

Men detta är tydligen inget att oroa sig för. Men det handlar nog om min rädsla för att bli galen som gör att det spinner iväg.

Kvar dröjer sig dock doften av peppar.

Taggar ,

Vardagen

vardagen_depression

Jag mår så dåligt.

Jag vet inte om det är något särskilt som hänt. Men vi återkom från semestern och jag kraschade helt.

Kanske för att jag kom bort ifrån vardagen, bort från ångesten. Fly för en stund. Att ha snö precis utanför.

Det kändes så skönt att fly. Men man måste till sist åter till vardagen, eller så kommer den smygande.
Allt blir vardag till sist. Vart du än är.

Men jag förstår inte varför jag sjönk så lågt.

Innan semestern hade jag planer: söka jobb, studera, allt möjligt. Men det försvann.

Jag gick på en grupp som handlar om patientinformation gällande bipolär sjukdom, dagen vi kom hem. Där utlöstes vissa känslor och jag höll på att börja gråta. Ämnet var hur anhöriga drabbas av sjukdomen.

Att de lider med en.

Detta gjorde ont. Och i diskussionsgruppen så kände jag så många ting. Det kan vara så att det är av godo, men det var svårt att inte stänga av. Är svårt.

Jag höll på att överdosera, men det blev ”bara” lite för många tabletter. Detta är inte bra. Men det var inte lika mycket impuls som tidigare.

Det var mer överlagt, det fanns tankar med i bilden, men det gick ändå inte att hejda.

Jag tror att det är det bättre alternativet men det är inte bra. Jag fick skakningar i armar och ben och vaknade av detta.

Någonting måste göras. Jag måste bryta detta.

Jag vill inte behöva inläggning igen.

Taggar , , ,