Tag Archives: överdosering

December månad

Det är första gången jag flippat på riktigt, de två senaste veckorna, eller månaden, har varit ett virrvarr.

Men två veckor vet jag, är borta ur mitt minne.

Att bli LPT:ad var något av det bästa som har hänt mig.

Jag hade tydligen tagit ut mina aggressioner på döda ting.

Att inte veta vad som hänt, skrämmer mig.

Hemmet var vandaliserat.

Allt var en stor röra.

Jag skrek på människor.

Det var kaos.

Det är inte konstigt att det är svårt att ta till sig vad man har gjort.

Förvisso var jag under påverkan av någon okänd substans men det är fortfarande jag som måste axla ansvaret.

Ångest över minnesbortfall, över ekonomi och allt möjligt. Katastroftankar.

Vad händer nu?

Taggar , , ,

Ambulanskvinnan

ambulans_dod_overdoseringBenso-djävulen sitter på axeln, han viskar: ”en till, en till.” Det är en av de djävlar jag tampas med. Nu ska jag bli ren.

Jag har skaffat mig en kattunge, och han känner av att jag är påverkad av bensodiazepiner. Det är klart han tycker det är konstigt.

Jag har ett förbannat ansvar nu, jag har inte lyxen att bara tänka på mig själv. Jag är hans plastmamma nu. Jag präglar honom. Det är ett års ansvar MINST, tills han kan stå på egna ben.

Jag har tagit alldeles för mycket bensodiazepiner på sista tiden efter Musses död.

Idag är en ny dag. Jag har inte tagit min morgonbensodiazpein. Det känns skönt. Jag vill bli fri från alla beroenden jag har.

Fri.

Smaka på ordet och förstå vad det innebär.

Fri från tvånget att behöva förlita sig på destruktiva mediciner. Igår fick jag en knäpp i huvudet och hämtade ut 60 st Stilnoct från apoteket. (60!) Det är en dödlig dos. Jag började knapra som jag alltid gör, man glömmer hur mycket man har tagit. Då ringde jag Noa och sade: ”kom och hämta pillren för jag kommer överdosera.” Svaret jag fick var: ”nej det kan vi inte göra, då får du ringa 112” med otrevlig ton.

Jag ringde 112.

Hon som bemötte mig, var hård och vänlig. Hon sade med extrem oro i rösten: ”du har 60 st? Du går genast upp ur sängen, tar kartorna och börjar trycka ut dem i toaletten.” Motvilligt reser jag mig upp, gråter, för det jag ser är att jag fråntas mitt enda hanteringssätt.

Med henne i telefonen så börjar jag trycka ut dem en efter en, det tar tid, det är smärtsamt. Oerhört smärtsamt. Jag gråter och gråter. Hon supportar mig. Berömmer mitt handlande.

Till sist när sista var uttryckt, så pratar vi en stund om sorg, ångest och djupa ting.

Jag sade: ”du räddade precis mitt liv.”

Hon sade: ”det är det vi är till för.”

Jag: ”Nej du är speciell. Jag hade inte lytt vem som helst. Du hade rätt bemötande, hård, snäll och fick mig att förstå hur allvarlig situationen var.”

Jag hade redan tagit 10 st, och bara det är allvarligt då det är en mycket potent medicin.

Groggy gör jag som hon säger.

Den kvällen räddade hon mitt liv. Jag sade det till henne: ”det är det inte många som kan säga: att ett liv blev besparat på grund av ens egna insats.”

Tack vare Kristina/Christina lever jag idag.

Och bensodjävulen ska bort.

 

Taggar , ,

Olyckor eller hanteringssätt

Olyckor,

se dig själv i tredje person.

När du håller på att kliva ut framför lastbilen, i chock. När din hjärna kortsluter:

  • sätt varningstriangel
  • stanna upp i olyckan eller den kommande olyckan.
  • gör en riskanalys.

Titta på tjejen framför dig och fråga vad hon behöver.

Behöver hon misshandlas mer? Nej, hon behöver, omhändertas med en filt och värme.

Bli inte arg på henne, hon förtjänar inte mer ilska. Hon förtjänar inte mer ilska, hon bär tillräckligt inom sig själv.

Att beröva en olycksdrabbad tjej den kärlek och värme hon förtjänar är fel

Sätt dig själv i den tredje personens perspektiv och se det som en olycka. Gör en riskanalys.

Vad behöver den chockade tjejen?

Taggar , ,

Förlåt

forlat_overdosering_inlaggning

Förlåt är ett stort ord.

Ett mycket viktigt ord, detta resonerade i mig enormt.

Det ursäktar smärtan en aning.

Lindrar. Som ett känslomässigt plåster.

Förlåt mig, till alla anhöriga.

Genuint.

Jag insåg när min vän rullades iväg på en bår, hur det känns för er.

Oron, ångesten och rädslan.

Jag fick dåligt samvete.

Så det bara sjöng om det.

Oförståelsen vad som händer, omtanken man vill ge men inte kan.

Paralyseringen inombords.

Förlåt.

Att vara så nära men ändå så långt borta.

Förlåt.

Taggar , , , ,

Alkoholen och den trasiga flickan

Igår drack jag sprit, och det enda jag minns är att jag faller. Om och om igen.

Jag försöker ringa 112 men det går inte, fingrarna vill sig inte.

Kontakt med 112 upprättas, jag ligger på golvet och det enda jag kan haspla ur mig är min adress. Om och om igen.

De frågar vad som inträffat. Jag upprepar min adress. Jag kan inte artikulera ord.

Hjälp, sade jag nog, jag inser vad jag ställt till med. Hur jag smutsat ned mitt hem, min säng, golvet. Kläder. Allt var smutsigt av diverse kroppsvätskor.

Jag inser att ambulansmännen inte kan se mig i det tillståndet. Jag ställer mig i duschen med kläderna på. Så pass nedsmutsad var jag. Jag tappar balansen, faller igen. På något vis får jag av mig kläderna. Och hinner duscha rent underlivet från smuts. Och kräkset på bröstet och magen.

– Minneslucka

Jag har nu nya kläder på mig. Och inser att de kommer bryta upp min dörr. Jag hann nog precis få på mig kläder tills dem kom. Samt låsa upp dörren. Jag vet inte hur dem tog sig in genom porten. Men de har väl sina metoder. Dem kom fort. I och med att de inte visste vad som hade hänt.

Spåren visar att jag fallit in och spårat ur min garderob, duschen och vattenskålen till katterna var uttömd.

De hade båren stående längst ned i trapphuset. Och jag har ett hårt armgrepp, det är en man vars ansikte jag inte minns. Han säger hårt men vänligt: ”håll i stången med den andra handen”. Jag håller på att falla bakåt flera gånger. Han parerade mig, spänner fast mig på båren, och plötsligt är vi där. Vid sjukhuset. Jag tappade medvetandet under ambulansfärden.

Jag måste varit helt medvetslös av och till.

Skrämmande.

Taggar , , , ,

Mannen i hissen

mannen_i_hissen_insikt

Idag stod jag i hissen som vanligt, men sedan började det blinka: ”akuttransport.” Jag blir lite orolig, och undrar vad som händer.

In kommer en man med rosslingar, och stånkande ljud jag aldrig hört förr.

Personalen beställde akuthiss, och jag råkade hamna i den. De var stressade, det såg man på dem.

Jag insåg snabbt situationen och ville inte se denna man avlida. Jag skulle inte klara av det.

Ljuden han utstötte, har jag aldrig hört förr. Jag avlägsnade mig snabbt ut ur hissen. Visste inte vilken våning jag hamnat på, men jag klev ut ur hissen och väntade in nästa som var på väg ned. Jag var förvirrad, på grund av ångest.

Men skrämmande var det, att ha döden så nära inpå.

Jag tryckte på knappen till nästa hiss, och tog mig ned i kulvertarna där jag känner mig trygg.

Universum vill säga mig något. Och det gör det på ett brutalt sätt. På många vis. Men det är ting jag behöver höra, samt se.

Jag kan inte vara slentrianmässig eller nonchalant med mina överdoser. Jag kan inte fortsätta att bagatellisera dem.

Universum har flera gånger sagt: ”detta kan vara du.”

Genom händelser, genom personal, samtal.

Jag är skrämd. På ett positivt sätt.

Något måste förändras.

Någonting har förändrats.

Taggar , , ,

Djävulen som satt på min axel

djavulen_overdosering

Denna Torsdag som var. 2016-06-23 så satt djävulen på min axel.

Vi har ett avtal, min psykiatriska mottagning och jag: jag hämtar ut mediciner och överlämnar dem omedelbart till mottagningen.

Men denna Torsdag så kom Satan och talade till mig. ”Ta medicinen och gå din väg. Lämna inte upp den.”

Jag tänkte att jag skulle ta dem på en gång, allihop. 10 st. Det är inte så många. Men efter varje överdos så försvagas hjärnan. Kroppen blir mindre och mindre motståndskraftig. Detta kanske hade varit min sista överdos.

Detta skrämmer mig. Men Universum, sade till mig att tänk på konsekvenserna: de långvariga och det kortvariga.

Universum sade: ”gör rätt val.”

Jag har tatuerat in ”tag tillbaka makten” fredagen innan. Jag stannade upp, tänkte på tatueringen och vad allt den står för.

Jag återtog makten över Djävulen, och lämnade upp medicinen enligt avtal.

Jag är inte direkt troende men Djävulen för mig är en symbol, en symbol för de destruktiva tankarna. Det negativa, okonstruktiva.

Jag talade med en kunnig kvinna, på sjukhuset, om vad hon har sett, gällande överdoser samt självmord och självmordsförsök. Detta skrämde mig.

På ett bra sätt. Hon är troende och vi enades i vad djävulen står för. Hon sade: ”att efter ett misslyckat självmordsförsök som har förstört en människas liv, så står han bredvid och skrattar åt en.”

Detta samtal tror jag förändrade mitt liv. Alla ”misslyckade” självmordsförsök, som förstört människors liv. De kan inte äta själva, gå på toaletten själva. De kan inte leva ett normalt liv igen.

Där har jag kunnat hamna.

Och som sagt: efter varje överdos försämras motståndskraften att hantera överdoserna.

Jag har slutat räkna mina överdoser, nästan slentrianmässigt. Och detta är farligt. Jag behövde skrämmas. Respekten över hur lite som kanske krävs för att förstöra mitt liv. Eller döda mig själv.

Taggar , ,

Överdos

overdos_inlaggning_radsla

Nu har jag överdoserat igen. Inte mycket, 750 mg Lyrica tror jag att det blev och lite andra strö-mediciner. Nu börjar det kittla i vaderna samt jag börjar bli trött.

Nu har jag vaknat och det känns som om jag flyger. Jag måste hålla i mig när jag går, ta stöd mot väggarna. Jag ser märkligt. Inte dimsyn direkt, men det är svårt att skriva. Ungefär som att se dubbelt.

Fingrarna har glömt vart tangenterna sitter. Det blir fel när jag skriver. Och jag måste korrigera.
Svårt.

Jag skriver till vänner för att kolla om någon är vaken.

Ingen är vaken.

Klockan är 02.00.

Och jag är lite rädd.

Rädd för att inte vakna.

Jag sov/sover med kläderna på, det brukar jag aldrig göra. Men detta beror på att ifall ambulansen kommer, så skall ambulanspersonalen inte se mig naken.

Men jag tror att jag tog en ”trygg” överdos.

Idag vaknade jag tidigt. Med en skön känsla, en positiv förstärkning igen.

Det är denna känsla som driver mig att ta mig överdoserna.

Inte bra.

Taggar , , ,

Att avleda likgiltighet

att_avleda_likgiltighet_overdosering

‎den ‎23 ‎juni ‎2015

Att försöka avleda likgiltighet.

Likgiltighet och sådant som skulle kunna tolkas som att man är samlad om man inte känner en person mycket väl.

Att avleda dessa kalla, logiska, tankebanor är svårt.

Slutresultatet blir att de mest irrationella handlingar blir logiska.

Det börjar som ej tillkännagiven ångest, och den vill jag avleda. En rationell handling är vid-behovs-medicin. Men sådan har jag ej hemma.

Nästa steg är alkohol, men det är väl inte så klokt att sätta det i system, att ta till vid ångest.

Propavan hamnar jag då vid. Detta är för mig en tung sömnmedicin. Detta har jag hemma.

Ska jag ta en halv som jag brukar och gå och lägga mig? Nej, det ger ingen lindring.

Fem? Tio och ligga och spy med skakningar och svettningar? 20 och behöva åka till sjukhus och bli inlagd?

Inlagd vore skönt och lindrande. Och steget till aktion minskar.

Tanken på inläggning är tröstande och lugnande för mig. Varför vet jag ej.
Vad vinner jag på det?

Men logiken blir allt sämre och sämre.

Synen blir allt dimmigare och dimmigare.

Taggar ,

Överdosering som verktyg

overdosering_som_verktyg

Nu är jag tillbaka, tillbaka till vardagen. Tillbaka till ångest, framtid och nu.
Det är inte sjukdomen som får det att svaja nu tror jag, det är känslor. Yviga och vilda känslor. Det är dem som är sanningen.

Det är mänskligt.

Men tilliten till mig själv är inte stor.

Jag har skapat mig färdigheter med hjälp från min behandlare. Så jag tror inte att jag kommer agera negativt på dessa känslor.

Men det är så jobbigt. Så smärtsamt. Jag är rädd.

Alla känslor kom över mig samtidigt och då är det svårt att hantera dem.

Jag är så orolig för mig själv.

För att impulserna åter ska komma.

Det är viktigt att minnas. Att lyssna på sina anhöriga. En sak jag använder som ett verktyg: min vän sade något som påverkade mig oerhört.

Han sade: ”jag vill inte hitta dig på golvet igen.” Detta skrämmer mig, att jag har gjort illa mig så.

Den gången var det nära. Det kände jag i efterhand. Jag låg och kräktes länge. Med minnesluckor till följd.

Denna överdosering var en av de värre och jag vet att han inte orkar hur mycket som helst.

Men det jag måste inse: det är ”bara” känslor. Det är ”bara” tankar. Dessa citationstecken är viktiga då de inte bagatelliserar men förminskar. Får mig att se att problemen går att vända på.

Vända ut och in på, samt att se att sanningen kan vara olik än den sanning som är fångad i ens egna huvud.

 

Taggar , ,