Inlägg

Ambulanskvinnan

ambulans_dod_overdoseringBenso-djävulen sitter på axeln, han viskar: ”en till, en till.” Det är en av de djävlar jag tampas med. Nu ska jag bli ren.

Jag har skaffat mig en kattunge, och han känner av att jag är påverkad av bensodiazepiner. Det är klart han tycker det är konstigt.

Jag har ett förbannat ansvar nu, jag har inte lyxen att bara tänka på mig själv. Jag är hans plastmamma nu. Jag präglar honom. Det är ett års ansvar MINST, tills han kan stå på egna ben.

Jag har tagit alldeles för mycket bensodiazepiner på sista tiden efter Musses död.

Idag är en ny dag. Jag har inte tagit min morgonbensodiazpein. Det känns skönt. Jag vill bli fri från alla beroenden jag har.

Fri.

Smaka på ordet och förstå vad det innebär.

Fri från tvånget att behöva förlita sig på destruktiva mediciner. Igår fick jag en knäpp i huvudet och hämtade ut 60 st Stilnoct från apoteket. (60!) Det är en dödlig dos. Jag började knapra som jag alltid gör, man glömmer hur mycket man har tagit. Då ringde jag Noa och sade: ”kom och hämta pillren för jag kommer överdosera.” Svaret jag fick var: ”nej det kan vi inte göra, då får du ringa 112” med otrevlig ton.

Jag ringde 112.

Hon som bemötte mig, var hård och vänlig. Hon sade med extrem oro i rösten: ”du har 60 st? Du går genast upp ur sängen, tar kartorna och börjar trycka ut dem i toaletten.” Motvilligt reser jag mig upp, gråter, för det jag ser är att jag fråntas mitt enda hanteringssätt.

Med henne i telefonen så börjar jag trycka ut dem en efter en, det tar tid, det är smärtsamt. Oerhört smärtsamt. Jag gråter och gråter. Hon supportar mig. Berömmer mitt handlande.

Till sist när sista var uttryckt, så pratar vi en stund om sorg, ångest och djupa ting.

Jag sade: ”du räddade precis mitt liv.”

Hon sade: ”det är det vi är till för.”

Jag: ”Nej du är speciell. Jag hade inte lytt vem som helst. Du hade rätt bemötande, hård, snäll och fick mig att förstå hur allvarlig situationen var.”

Jag hade redan tagit 10 st, och bara det är allvarligt då det är en mycket potent medicin.

Groggy gör jag som hon säger.

Den kvällen räddade hon mitt liv. Jag sade det till henne: ”det är det inte många som kan säga: att ett liv blev besparat på grund av ens egna insats.”

Tack vare Kristina/Christina lever jag idag.

Och bensodjävulen ska bort.

 

Olyckor eller hanteringssätt

Olyckor,

se dig själv i tredje person.

När du håller på att kliva ut framför lastbilen, i chock. När din hjärna kortsluter:

  • sätt varningstriangel
  • stanna upp i olyckan eller den kommande olyckan.
  • gör en riskanalys.

Titta på tjejen framför dig och fråga vad hon behöver.

Behöver hon misshandlas mer? Nej, hon behöver, omhändertas med en filt och värme.

Bli inte arg på henne, hon förtjänar inte mer ilska. Hon förtjänar inte mer ilska, hon bär tillräckligt inom sig själv.

Att beröva en olycksdrabbad tjej den kärlek och värme hon förtjänar är fel

Sätt dig själv i den tredje personens perspektiv och se det som en olycka. Gör en riskanalys.

Vad behöver den chockade tjejen?

Förlåt

forlat_overdosering_inlaggning

Förlåt är ett stort ord.

Ett mycket viktigt ord, detta resonerade i mig enormt.

Det ursäktar smärtan en aning.

Lindrar. Som ett känslomässigt plåster.

Förlåt mig, till alla anhöriga.

Genuint.

Jag insåg när min vän rullades iväg på en bår, hur det känns för er.

Oron, ångesten och rädslan.

Jag fick dåligt samvete.

Så det bara sjöng om det.

Oförståelsen vad som händer, omtanken man vill ge men inte kan.

Paralyseringen inombords.

Förlåt.

Att vara så nära men ändå så långt borta.

Förlåt.

Alkoholen och den trasiga flickan

Igår drack jag sprit, och det enda jag minns är att jag faller. Om och om igen.

Jag försöker ringa 112 men det går inte, fingrarna vill sig inte.

Kontakt med 112 upprättas, jag ligger på golvet och det enda jag kan haspla ur mig är min adress. Om och om igen.

De frågar vad som inträffat. Jag upprepar min adress. Jag kan inte artikulera ord.

Hjälp, sade jag nog, jag inser vad jag ställt till med. Hur jag smutsat ned mitt hem, min säng, golvet. Kläder. Allt var smutsigt av diverse kroppsvätskor.

Jag inser att ambulansmännen inte kan se mig i det tillståndet. Jag ställer mig i duschen med kläderna på. Så pass nedsmutsad var jag. Jag tappar balansen, faller igen. På något vis får jag av mig kläderna. Och hinner duscha rent underlivet från smuts. Och kräkset på bröstet och magen.

– Minneslucka

Jag har nu nya kläder på mig. Och inser att de kommer bryta upp min dörr. Jag hann nog precis få på mig kläder tills dem kom. Samt låsa upp dörren. Jag vet inte hur dem tog sig in genom porten. Men de har väl sina metoder. Dem kom fort. I och med att de inte visste vad som hade hänt.

Spåren visar att jag fallit in och spårat ur min garderob, duschen och vattenskålen till katterna var uttömd.

De hade båren stående längst ned i trapphuset. Och jag har ett hårt armgrepp, det är en man vars ansikte jag inte minns. Han säger hårt men vänligt: ”håll i stången med den andra handen”. Jag håller på att falla bakåt flera gånger. Han parerade mig, spänner fast mig på båren, och plötsligt är vi där. Vid sjukhuset. Jag tappade medvetandet under ambulansfärden.

Jag måste varit helt medvetslös av och till.

Skrämmande.

Mannen i hissen

mannen_i_hissen_insikt

Idag stod jag i hissen som vanligt, men sedan började det blinka: ”akuttransport.” Jag blir lite orolig, och undrar vad som händer.

In kommer en man med rosslingar, och stånkande ljud jag aldrig hört förr.

Personalen beställde akuthiss, och jag råkade hamna i den. De var stressade, det såg man på dem.

Jag insåg snabbt situationen och ville inte se denna man avlida. Jag skulle inte klara av det.

Ljuden han utstötte, har jag aldrig hört förr. Jag avlägsnade mig snabbt ut ur hissen. Visste inte vilken våning jag hamnat på, men jag klev ut ur hissen och väntade in nästa som var på väg ned. Jag var förvirrad, på grund av ångest.

Men skrämmande var det, att ha döden så nära inpå.

Jag tryckte på knappen till nästa hiss, och tog mig ned i kulvertarna där jag känner mig trygg.

Universum vill säga mig något. Och det gör det på ett brutalt sätt. På många vis. Men det är ting jag behöver höra, samt se.

Jag kan inte vara slentrianmässig eller nonchalant med mina överdoser. Jag kan inte fortsätta att bagatellisera dem.

Universum har flera gånger sagt: ”detta kan vara du.”

Genom händelser, genom personal, samtal.

Jag är skrämd. På ett positivt sätt.

Något måste förändras.

Någonting har förändrats.