Tag Archives: rädsla

Världen i min hand

Så här känns det för mig, när jag är manisk/hypoman. Som om man har världen i sin hand. Allt är litet jämfört med mitt grandiosa tänkande.

Oron i dagsläget, om hypomani är på väg. Det är läskigt och lockande.

Taggar , ,

Profetian

profetian_hopp

Profetian säger två ting: antingen går jag under eller så lyckas jag. Det är det vägskälet jag står vid nu. Han sade: ”jag har drömt om det.”

Detta skrämmer mig, men jag vet ändå att det ena jag kommer att välja rätt. Men vad händer om det är det andra jag som väljer?

Det skulle leda till min undergång.

Den mörke mannen sade: ”använd inte hårda ord när det inte behövs, det kan bli farligt. De kan bli sanning, var försiktig.”

Du kanske inte kommer tro mig, men de kan bli sanning.”
Jag ser det i dig.

Den mörke mannen var mycket vis.

Han hade många goda ting att säga.

Att jag hade gåvor. Styrka. Vi hade mycket att säga varandra.

Jag har en framtid. Jag ser den nu.

Jag är skapad för att hjälpa.

Taggar , , ,

Bensodjävulen

benso_djavulen_ilska

Den magre mannen sitter på min vänster axel. Hans tonläge varierar, allt från en mild stämma till hysteriska ilskna vrål.

Hår på huvudet har han inget, naken sitter han på min axel. Med raspig hård röst.

Jag matar honom, därför blir han starkare. Men med blicken på ljuset, skall jag dräpa honom. Till sist.

Vad än som krävs.

Jag spolade ned de sista benso-tabletterna i toaletten.

Den fighten vann jag, kom an bara. Jag är inte rädd.

Universum vill mig väl.

Taggar , ,

Vägra böja dig

 

vagra_boja_dig_radslaHård mot ångest, hård mot panikångest.

Sätta hårt mot hårt.

Låt ingen trampa på dig, inte ens om det är du själv.

Särskilt om det är du själv.

Hårt mot hårt.

Trampa inte på dina egna tår.

Visualisera ångesten som ett odjur, som du stirrar i rätt i ansiktet.

Möt blicken, vägra böja dig.

 

Taggar ,

Ambulanskvinnan

ambulans_dod_overdoseringBenso-djävulen sitter på axeln, han viskar: ”en till, en till.” Det är en av de djävlar jag tampas med. Nu ska jag bli ren.

Jag har skaffat mig en kattunge, och han känner av att jag är påverkad av bensodiazepiner. Det är klart han tycker det är konstigt.

Jag har ett förbannat ansvar nu, jag har inte lyxen att bara tänka på mig själv. Jag är hans plastmamma nu. Jag präglar honom. Det är ett års ansvar MINST, tills han kan stå på egna ben.

Jag har tagit alldeles för mycket bensodiazepiner på sista tiden efter Musses död.

Idag är en ny dag. Jag har inte tagit min morgonbensodiazpein. Det känns skönt. Jag vill bli fri från alla beroenden jag har.

Fri.

Smaka på ordet och förstå vad det innebär.

Fri från tvånget att behöva förlita sig på destruktiva mediciner. Igår fick jag en knäpp i huvudet och hämtade ut 60 st Stilnoct från apoteket. (60!) Det är en dödlig dos. Jag började knapra som jag alltid gör, man glömmer hur mycket man har tagit. Då ringde jag Noa och sade: ”kom och hämta pillren för jag kommer överdosera.” Svaret jag fick var: ”nej det kan vi inte göra, då får du ringa 112” med otrevlig ton.

Jag ringde 112.

Hon som bemötte mig, var hård och vänlig. Hon sade med extrem oro i rösten: ”du har 60 st? Du går genast upp ur sängen, tar kartorna och börjar trycka ut dem i toaletten.” Motvilligt reser jag mig upp, gråter, för det jag ser är att jag fråntas mitt enda hanteringssätt.

Med henne i telefonen så börjar jag trycka ut dem en efter en, det tar tid, det är smärtsamt. Oerhört smärtsamt. Jag gråter och gråter. Hon supportar mig. Berömmer mitt handlande.

Till sist när sista var uttryckt, så pratar vi en stund om sorg, ångest och djupa ting.

Jag sade: ”du räddade precis mitt liv.”

Hon sade: ”det är det vi är till för.”

Jag: ”Nej du är speciell. Jag hade inte lytt vem som helst. Du hade rätt bemötande, hård, snäll och fick mig att förstå hur allvarlig situationen var.”

Jag hade redan tagit 10 st, och bara det är allvarligt då det är en mycket potent medicin.

Groggy gör jag som hon säger.

Den kvällen räddade hon mitt liv. Jag sade det till henne: ”det är det inte många som kan säga: att ett liv blev besparat på grund av ens egna insats.”

Tack vare Kristina/Christina lever jag idag.

Och bensodjävulen ska bort.

 

Taggar , ,

Nu kommer hösten

 

nu_kommer_hosten_angest

Leendet
Hon kände att jag behövde ett leende just idag.

Jag ägde en annan persons känslor.
Insöp det goda.

En varm dryck.

Insöp den icke existerande chailattens smak.

Ett leende.

En fiktiv chailatte.

Hösten kom med stormsteg.

Men jag hann inte med.
Jag hade fortfarande mina Converse på mig.

Inte mina höstskor.
Jag blev blöt.

Jag hann inte med.

Han såg färgerna skifta på träden.
Han dog på hösten. Enligt honom.

Fast han knappt kunde se.

Jag hann inte med.

Allt mer som var värt att berätta, diskuteras.

JAG HANN INTE MED

Hösten kom med stormsteg. Kommer med stormsteg.

När kommer nästa bakslag?

Taggar , , ,

Vård utanför sjukhusets väggar

vard_utanfor_sjukhusets_vaggar

Ringa, ringa efter hjälp.

Att behöva personal omkring en. Nästan hela tiden.

Jag vill inte läggas in igen.

Men skyddsnätet jag har, känns tryggt.

Ringa.

Ropa på hjälp.

Be om hjälp. Då impulserna kommer.

Att inte vara ensam. Bara ett samtal bort.

Präst, jourhavande medmänniska, Noa och i värsta fall 112. Kanske vårdguiden också. Det har jag däremot aldrig provat.

Men att be om hjälp.

Att bli vårdad inom hemmet. Är ett bättre alternativ än att läggas in igen.

Taggar , , , ,

Utskrivning

Nervös. Jag vaknade tidigt kl 03.00. Spänd. Som resfeber. Att stå på egna ben igen.

Jag klev upp och petade på personalen som jobbade natt. Han och jag pratade i nästan en halvtimme-fyrtio minuter.

Vilken vänlig själ. Mycket snälla händer. Talande händer.

Med sin dialekt (som får mig att känna mig mycket hemma) talar han lugnt och stilla.

Nu återstår väntan. Väntan på att dagen skall börja, och utskrivning ske.

Jag oroar mig för: hur jag skall få med mig mitt bagage, åka buss, komma till mottagningen i tid (där jag har en tid kl 13), att jag behöver köpa sl-kort, att jag behöver köpa en stock snus. Och ni hör… Jag oroar mig. Över mindre saker, småsaker. Men jag får försöka återta makten.

Men för att minska oron tänker jag nog ta taxi. Och tänka att jag inte behöver göra allt på en gång. Taxi upp bara till mottagningen. Det handlar inte om många kronor.

Jag skrev och somnade om.

Jag väcktes av personal, ganska sent. Men jag hann med kaffet i alla fall. Dagen gick, gick rätt bra. Gråten till trots. Två Stesolid på morgonen, en macka och tårar.

Sedan beställde jag taxi, oroade mig över att läkaren skulle bli sen, vilket hon blev. Men det ordande sig och jag kunde packa ihop mina saker i ro. Det var den unga doktorn med det krulliga håret. Hon förklarade medicineringen tydligt och klart.

Bra utskrivning, kloka råd, och telefonuppföljning i helgen.

Taggar , ,

Överdos

overdos_inlaggning_radsla

Nu har jag överdoserat igen. Inte mycket, 750 mg Lyrica tror jag att det blev och lite andra strö-mediciner. Nu börjar det kittla i vaderna samt jag börjar bli trött.

Nu har jag vaknat och det känns som om jag flyger. Jag måste hålla i mig när jag går, ta stöd mot väggarna. Jag ser märkligt. Inte dimsyn direkt, men det är svårt att skriva. Ungefär som att se dubbelt.

Fingrarna har glömt vart tangenterna sitter. Det blir fel när jag skriver. Och jag måste korrigera.
Svårt.

Jag skriver till vänner för att kolla om någon är vaken.

Ingen är vaken.

Klockan är 02.00.

Och jag är lite rädd.

Rädd för att inte vakna.

Jag sov/sover med kläderna på, det brukar jag aldrig göra. Men detta beror på att ifall ambulansen kommer, så skall ambulanspersonalen inte se mig naken.

Men jag tror att jag tog en ”trygg” överdos.

Idag vaknade jag tidigt. Med en skön känsla, en positiv förstärkning igen.

Det är denna känsla som driver mig att ta mig överdoserna.

Inte bra.

Taggar , , ,

Sorbril och byte av läkare

rp_stesolid_och_byte_av_lakare_ledsen-1024x768-1-1024x768.jpg

Att Stesolid skall få mig att känna mig som en människa igen.

Den gör vardagssaker så mycket enklare. Att åka buss, duscha och borsta tänderna. Men man kan ju inte stå på Stesolid för evigt. Man måste trappa upp och trappa upp. Man bygger ju upp en tolerans för dem. Därför är dem beroendeframkallande.

Farligt.

Jag önskar jag kunde få bli människa igen. Utan preparat. Men jag behöver dessa preparat.

Svårt.

En vän uttrycker oro, och jag förstår det.

Men samtalskontakten igår hjälpte enormt.

Dock gjorde samtalet mig lite ledsen. Jag grät.

Hon ska sluta. Men hon brinner så pass mycket för sitt arbete så hon kommer att lånas in som en konsult ibland.

Så hon sade det: ”så är det så att du känner att nu behöver jag träffa (hennes namn, tredje person), då säger du bara till.”

Detta är fantastiskt. Hon sade det att jag är speciell för henne, och jag sade: ”jag kan bara säga att du är nog en av de finaste personer jag träffat. ”

Det var rörande.

Att byta läkare är jobbigt och hon hade tagit sig en funderare vem som skulle passa mig. Hon höll med beskrivningen att jag är som en omplaceringshund: att jag behöver en fast men vänlig hand.

Och hon skrattade åt beskrivningen så hjärtligt som bara hon kan.

Detta är en speciell doktor, jag kan inte beskriva i ord hur hon har hjälpt mig i svåra stunder. Och det fina är att hon skrattar. Hennes glädje sprider sig, och motivation inbringas.

Så vi får se hur det kommer gå med den nya mannen, men är han rekommenderad av henne så blir det nog bra.

Taggar , ,