Tag Archives: rastlöshet

Listan

Väntan.

Nu sitter jag på min säng, och väntar.

Väntar på ett litet vitt ark. Med linjer på.

Där kommer förhoppningsvis mitt namn stå med.

Vid tio brukar den komma upp.

I periferin hör jag A som sitter och pratar högt om sina röster, med sina röster. Han nämner något om ett svärd. Personalen försöker möta honom.

Flickorna sitter och ritar i Mandala-böcker.

Väntan.

Jag finner mycket lite njutning av dessa böcker.

Jag får gå in i skrivandet.

Allt som tar tid är bra.

Här går allt i ultra-rapid.

När kommer listan? Det är listan som säger när man får träffa läkare. Om man får träffa läkare.

Eller om man är dömd till en dag till.

 

Taggar , ,

Svensk psykiatri

den_svenska_psykiatrin

Jag förstår mig inte på det svenska vårdsamhället.

De vill ha patienter, men vill samtidigt skriva ut oss (människorna) så fort som möjligt.

De förstår inte att de försätter oss i livsfara vid en utskrivning. 

Hur går det ihop?

Ska man inte känna sig redo för att möta världen, när man skrivs ut.

Paradoxen är enorm.

Jag fick permis över helgen, detta resulterade i att jag flippade, slängde tvättställningar klöspelare och annat. Jag rotade igenom mitt medicinskåp och hittade det jag sökte: benso. ”YES, fyra benso”
Alltid bra med en liten ”stash.”

Och några andra piller slank ned.

Det blev hur spexigt som helst. Stilnoct är inte att leka med. Jag fick verklighetsförändringar, allt blev skevt och luddigt.

Jag frågade till exempel om min kompis kunde ta min katt. 

De luddade ihop sig så gulligt. De blev liksom ett. Hans kofta omslöt katten och katten omslöt honom.

Texter jag skrivit hade ingen mening. 

Jag skrev ut mig själv i panik då en i personalen jobbade, han jag känner mig extremt otrygg med då han luktade på mig för att jag luktade gott. Då drog jag fortare än kvickt, för att senare vara tillbaka dagen efter.

Ett kliniskt misslyckande.

 

Taggar , , , , ,

Litium

litium_psykisk_ohalsa

Uppe i varv.

Litium.

Litiumet hjälper, men det sjunker i blodet. Varför vet de inte, detta är tydligen ovanligt.

Min och den vackra sjuksysterns önskan är att öka Litiumet, men detta måste givetvis godkännas av läkare.

Man skall ligga mellan 0,5-0,8. Mitt låg på 0,3 och sjunker.

Det märks.

Hypomani och ryggvärk på grund av i princip noll sömn. Jag har legat och spänt mig. Fel.

Att beskriva känslan är nästintill omöjligt, men allt går för långsamt. Irritation, frustration.

En önskan efter lugn. Nu bävar jag för inläggning ”tack vare” den sista inläggningen.

Jag vill bara bli stabiliserad. Det tror jag Litium kan göra. Men att vänta på det bekräftande läkarsamtalet är outhärdligt.

Taggar , , , ,

Ilskan

Bränn inte de broar du har.

Släpp ilskan.


Vänta lugnt.


Försök att samla dig. Innan du går in.


Jag vet inte vart ilskan kommer ifrån.

 

Men nu har jag insikten att den inte får drabba någon.

Jag måste reglera mig.

Innan jag går in.

Det går inte alla gånger.

Men väntan skapar en tomhet, en tomhet där annat kommer upp.
Det är nog därför.
Ilskan kommer inifrån. Och det är inte lämpligt att bli arg på någon gällande en annan fråga.

Jag känner förändringen ske.

Taggar , ,

Läkarsamtalet

Nu väntar jag på läkarsamtalet, jag räknar ned dagarna. Jag står inte ut. Jag tycker att jag svullnar av medicinen.

Jag får panik.

Nu vet jag inte hur jag ska hantera denna situation.

Det hänger på den nya läkaren. Jag hoppas det blir bra.

Taggar ,

Tafatta tankar

tafatta_tankar_frustration

Min hjärna finner sig inte i väntan, just nu, den vägrar.

Hur gör man då för att stå ut, kan man undra då?

Svaret är: det gör man inte. Man tittar på klockan som rör sig otroligt långsamt.

Man försöker sysselsätta sig.

Med tafatta tankar, handlingar.

Ockupera sig med främmande information. Försöka inpränta nya tankebanor.

Att andas. Fokusera på att inte sluta andas.

Försöka att inte spänna sig.

Titta ned i telefonen och slappna av. Läsa texter, nya infallsvinklar. Se utanför sitt eget perspektiv.

Att stå ut i anspänningen när man tror att det inte går längre. Det känns som om jag spricker.

Men det går. Jag vet att det går, även fast man inte tror att det går.

Taggar , , ,

Lera

lera_finnas

Lera runt nagelbanden och skapandet.

Att välja färg, ändlös tvekan.

Dramaturgi samt att söka en annan människas uppmärksamhet.

Finnas i blicken.

Att ej upphöra att existera.

Blicken som undviks.
En annan teater. 

Man vågar inte möta, möta en annan energi.
En annan dans. 

Otålighet samt att inte stå ut i detta.

Taggar , ,

Dimma och muller

dimma_och_muller_panik

Att hålla uppe den sociala normaliteten.

En känsla säger: ”kan ni släppa in mig till tryggheten?”

Fast ändå inte.

Alkoholsuget finns, och bensodiazepinsuget är stort.

Alla ser så balanserade ut i ett väntrum.
Men inombords är det säkert kaos.

Själv så skulle jag helst vilja öppet skrika.
Jag vill ha ett skydd.

Ett litet skal. Som jag kan öppna när jag vill. Öppna för de värdiga.

Men jag känner att jag inte kan upprätthålla min fasad. Hur jag ser ut. De ser, de ser vad jag känner.

Till och med det har rasat. Att kunna sitta i ett väntrum utan att behöva musik, med panik skrikande i ögonen.

Hela väntrummet drunknar. Och allt bara smälter. De som sitter i väntrummet känner vad jag känner. Det är svårt att inte smittas.

Dimma och muller drar in och det märks.

Men de kan upprätthålla normaliteten, i mina ögon.
Vissa ser ned i sina telefoner, andra sminkar sig. Någon plockar lite i sin väska.

Men kanske de känner samma sak. De känner kanske också att väggarna rämnar. Att alla ser.

Alla känner.

Taggar , , ,

Jag visste inte vad jag bjudit in

sang_jag_visste_inte

Jag vaknade skräckslagen i min säng. Jag visste jag inte vad jag bjudit in.

Min kropp är låst, förstelnad. Demonen är ovanför mig och ett stryptag som närmar sig.

Tystnad. En frånvänd rygg.
Jag har aldrig känt mig så ensam.

Varelsen satt ovanpå mig och jag var frusen av skräck.
Ett blekt ansikte som jag inte vet om det är mitt eller varelsens.

Jag har just stirrat något värre än döden rakt i ansiktet,
där, behövde jag och bad om hjälp.

Men fick ingen.

Varelsen är nu borta, den har gått sin väg, men bilden sitter kvar på hornhinnan och jag vågar inte blunda. Fortfarande paralyserad av skräck.

Med lemmar som värker av adrenalin och en puls som nästan gör att hjärtat stannar, känner jag att jag vill fly. Gömma mig under täcket som ett skrämt litet barn.

Jag försöker att lugna ned mig själv men det går inte något vidare. Pulsen håller sig hög och jag vet inte vad jag ska göra. Jag blir arg och ledsen. Men känner ändå skuld, för vad vet jag däremot inte.

Ensamheten i tvåsamhet är fruktansvärd.

Själv, står jag där mitt i skräcken och behöver tröst. Jag vill slänga skuld i ansiktet på honom också, hårt, för att jag inte får den plats som är min. Men väljer att inte göra det.

Jag stänger in mig. Låser den själsliga dörren och har inte för avsikt att öppna. Bitterheten kokar som en motbjudande brygd.

Men när skräcken vändes till ilska så kändes det bättre. Ilska är något jag känner igen mig i. Ilskan har en speciell plats i mig då jag länge definierat mig själv som arg.

Efter kulmen av detta enorma stresspåslag som transformerades till det bekanta: ilska, så lägger det sig.

Men vreden kokar lugnande och jag somnar om i gryningen.

Taggar , , , ,