Tag Archives: saknad

Psykisk ohälsa tar inte semester

psykisk_ohalsa_tar_inte_semester

Grattis på födelsedagen!

Nu sitter man på St Görans, i väntan på läkarbedömning. På födelsedagen. Tänk att ångesten aldrig ger sig. Det kan vara en av de sämre födelsedagar jag haft.

PAM (psykiatrisk ambulans) skjutsade in mig, de var vänliga och följde med mig tills jag var ordentligt avlämnad. Doften av rökrummet når mina näsborrar.

I klasar sitter det folk. En person sitter på golvet.

En av tjejerna hejar på mig.

Det bjuds på pepparkakor och kaffe.

En galet tatuerad kille tar emot en pepparkaka.

De iakttar mig och jag dem.

Jag får en stol att sitta på så jag slår mig ned, då orken tryter.

Personalen är varm och vänlig.

Jag får gå till ett rum där jag får tala, tala om hur jag faktiskt mår.

En inkännande person som faktiskt lyssnar.

Sedan får jag en brits och två filtar under huvudet. Eget rum. Jag lägger mig och tittar på det runda fönstret, en man kupar sina händer för att kolla in. Han ser läskig ut.

Men jag blir inte rädd. Här är en trygg plats.

Jag tittar tillbaka och långsamt tar han ned händerna, vänder sig åt sidan och går vidare.

Mannen som tog hand om mig från första början tittar till mig då och då. Jag har förklarat att det föreligger risk att jag kommer slå mig själv, då detta är sanning, kommer han in lite titt som tätt.

Man kan inte sticka under stol med att de är riktigt seriösa här.

Ljud, det enda jag kan fokusera på är ljud. En kvinna blir arg för att hon får fel mediciner. Jättearg.

Det är avskalat och jag är lämnad åt vargarna. Vargarna är mina känslor, och paniken över att de ska sluka mig hel infinner sig.

Kargt landskap och kallt.

Långsamt strök vargarna omkring, bara för att anfalla nu. Rädd. Jag står mitt i fighten.

Fighten för mitt liv.

Jag transporterades från St Görans till Danderyd. Samma gamla avdelning.

In och ut åker jag. Det är tröttsamt.

 

Taggar , , , , , , ,

Prasslet av löv eller död

prasslet_av_lov_angest_saknad
Foto: Peter Klint

 

Prasslet av löv skär i mina öron.

Kan inte låta bli att trampa på dem.

Kan inte undvika ljudet.

Undrar om detta tortyrartade ljud förknippas med död?

Prasslet av löv.

Torterar mig.

Det luktar död.

En sötmuskig, sur odör.

Har man aldrig känt den, kan man inte relatera.

Ett ljud, ett skri.

Prasslandet av löv.

Taggar , , ,

Farfar eller funderingar kring döden

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Avsaknad, extrem avsaknad.

Drömmar om död. Nära anhörig, min enda förebild.

Saknad, såret går aldrig igen.

Gråten slutar upp att komma ibland, men drömmar river upp blodiga sår igen.

Dagen jag ställde mig på tågspåret.

Jag har levt ett decennium utan denna människa. Och jag det övergår mitt förstånd att jag överlevt utan honom.

Min respektive frågade om honom, då jag vaknar förtvivlad eftersom jag drömt om mannens begravning, samt telefonsamtalet jag fick om att han var död.

Min älskades frågor fick tillbaka mannen för en kort stund, mannens intressen, hans människosyn och hans liv.

Värderade hans liv.

Fick tillbaka en del av honom för en stund.

Jag fick låna min farfar igen.

Jag skulle bara vilja ta i honom igen, vidröra hans händer. Få en kram av honom.

Taggar , , , ,

Tuggummit eller en före detta vän

tuggumit_eller_en_fd_van

Att konsumera personer.

Aha! Fri ventilation.

Gratis.

Min ventil till ilska.

Med all rättighet.

Jag är en produkt, en vara.

Den känslan känner vi igen. Att reduceras till noll.

En form av utnyttjning. Ren utnyttjning.

Ja! Men jag tar inte tillfället i akt, energin finns inte.

Men all smärta, all ilska finns där.

Det är inte bara sociopater som saknar empati.

En individ, förbrukar sina vänner som handelsvaror, respekterar dig inte.

En vara,

en före detta vän.

Ett sista telefonsamtal.

I vissa fall finns det skäl till ensamhet, denna person har jobbat stenhårt. Att uppnå detta.

Att tugga sönder folk och spotta ut dem.

Hon frågade vad gjorde jag för fel?

Taggar , , , ,

Honom

honom_ångest_kärlek

Jag är han, han är jag.

Samma historia samma själ.

Jag känner med honom, som honom. Inom honom.

Taggar , ,

Vad saknar du?

vad_saknar_du_karlek

Vad saknar du i ditt liv?

Det var som att bli skjuten.

Jag skriver detta på grund av att jag kommer förtränga den frågan.

Ett skott i magen. Och jag föll bakåt i stolen då jag satt framåtlutad. Som om det hade varit fysiskt. Det blev fysiskt.

Det var en bra fråga som fick mig att börja gråta. Inte mycket, för jag stängde av omedelbart. Och gjorde som jag alltid gör i talet: hoppar vidare till något mindre smärtsamt.

Hur är det med kärlek? Kärlek, väckte någonting i mig.

För mycket kärlek säger någon, kan inte finnas. Kärlek ska finnas i överflöd och det har han rätt i. Men för mig blir det svårt.

Alltet står i vägen. Det går inte.

Detta är en bit av vad jag saknar i mitt liv, sedan saknar jag ett syfte.

Detta smärtar att skriva men jag känner att jag inte har någon mening.

Taggar , ,

Vem är jag just nu?

vem_ar_jag_just_nu_vilsenhet

Ditt riktiga jag som ligger bakom sjukdomen.

Det tas fram genom korrekt medicinering var det en god vän som sade. Jag frågade honom om han vill umgås med mig för maniernas skull. Då man är sprudlande och energisk. Jag förstod redan innan svaret, men känslan behövde bekräftelse.

Det skulle vara kränkande om så var fallet. För det är inte jag. Detta har jag lärt mig efter mycket om och men.

Att skilja på vad som är vad. Men detta ter sig som en omöjlig uppgift.

Men just nu så vet jag inte vart jag är.

Vem jag är.

Man säger att jag tar för låga doser än att de ska ge effekt, men jag anser att de har fel. Jag minns när jag slutade ta medicineringen, den låga dosen, och detta höll på att sluta mycket dåligt.

De stämningsstabiliserande hjälper mig att inte komma upp i hypomanierna, men jag känner ändå när hjärnan försöker. Då blir det någon form av blandepisod. Hastigheten ökar, destruktiviteten ökar men samtidigt är jag relativt depressiv.

Inte farligt depressiv, men tillräckligt för att jag skall känna att livet fattas mig.

Jag har konstaterat att jag är mycket känslig för mediciner. De olika låga doserna ger ändå stor effekt.

Men jag känner att jag saknar hypomanin. Jag förmedlade detta till min vän, och han sade: ”man minns ju ofta bara det bra.”

Och så kan det vara, att jag bara minns det positiva, hur kul man hade. Därför behöver jag påminna mig om det negativa. Det rentav farliga jag har gjort under hypomana episoder.

Jag känner mig vilsen och undrar hur jag ska definiera mig själv.

Taggar , ,

Gå sönder

ga_sonder_karlek

Att gå sönder. Gå sönder av värme.

Det finns inte mycket mer att säga.

Att spricka, spricka i bitar.

Krossas så vackert.

Skärvor i färger som man bara kan se i regndroppar.

Titta på bitarna. Smaka på dem, njuta av dem.

Krossas så vackert.

Bitar av en själv. Att blöda på insidan.

Äta upp dem och nära sig själv.

Att möta, möta värmen.

Skärvor av okänt material ligger i bitar.

På golvet, parketten, och det doftar.

Doften får aldrig försvinna.

Varsågod, du får dem om du vill ha dem.

Och cirkeln är sluten.

Taggar ,

Bara min psykolog och jag

Baramin_psykolog_och _jag_mlnnen_psykiatri

Jag lämnar det stora sjukhusbyggnaden med armar som värmer lite varmt och tårar bakom ögonen.

Ansiktet hettar.

Jag känner lite ledsenhet. Men jag vet att jag känner lite mer än ”lite ledsenhet.”

Vilsenheten blöder i hjärtat.
Det bränner i själen och jag känner hur jag trasas sönder.

Nu har en epok gått ur tiden. Detta skrämmer mig och jag känner sorg.

Vi möttes för första gången i den gula villan. Jag kom dit utan större tilltro eller hopp, men det var varmt och tryggt.

Någon fanns i andra änden. Svarade.
Mötte min dimmiga blick.
Det var en ung röst.

Förklarade för mig vad jag kände och varför. Dessa känslor hade jag ingen aning om vad de var för några.

Jag har alltid varit dålig på att definiera djupa ting. Särskilt känslor. De har mest funnits där.

Dessa hjälpte han mig med.

Han var rak, varm, och välmenande.

Den gula villan var vacker, gammal. Med vita karmar runt fönstren, och en gammal vit dörr.

Sekreteraren fanns när ingen annan funnes på plats. ”Men jag kan ju lyssna.” Brukade hon säga.

Vilken fantastisk mening.

En sådan värme finnes sällan. Ens om man letar. Letar noga. Jag kunde gråta inför henne. Det är inte så många jag kan gråta inför.

Men han hjälpte mig, hjälpte mig att känna. Lära känna mina egna känslor, ingen annans. Implementerade ord och meningar som är så naturliga men svåra att hitta själv.

Han hjälpte till med läkningen.

Och saknaden av relationen är stor. Det är mest nostalgi som talar, men det är ok. Det är ok att sakna något som hjälpte så mycket. Någon som hjälpte så mycket.

Men att ha fått komma till den gula villan var ett mirakel som nog räddade mitt liv. Att den uppenbarade sig som en trygg plats, med varma medkännande människor.

Mannen med det röda skägget förde mig dit, han var en medhjälpare, gjorde att jag fick komma dit jag skulle. Det måste ha varit menat. Dessa personer har tillfört så mycket i mitt liv.

Och jag känner tacksamhet. Men ett litet stygn finns fortfarande kvar i hjärtat av att ha lämnat denna epok.

Taggar , , ,

Den gamle mannen

den_gamle_mannen_drom

Den äldre mannen kom till mig i en dröm i natt. Jag kände honom mycket väl. Han dog 2005. Och jag har aldrig mött honom sedan dess. Men nu mötte jag honom igen och det var fantastiskt. Vi talade och diskuterade. Om många ting. Tänk att denna dröm kanske egentligen varade i en sekund, fast det kändes som om vi fick tid för varandra.

Denna man har betytt och betyder mycket för mig. Jag har aldrig riktigt släppt hans död, den gick inte att processa. För att den fick inte finnas, men ändå fanns den. Då, kände jag att han inte fick dö. Ur en rent egoistisk synpunkt. ”Hur ska jag klara mig utan honom?” Tänkte jag.

Och i dagsläget så känner jag att jag har så mycket att berätta för honom, det är så mycket som har hänt. Jag behöver honom även idag.

I drömmen som jag fick för en kort sekund, kunde jag berätta för honom en bråkdel av vad jag egentligen ville berätta för honom. Viktiga ting. Ting som sker på daglig basis. Vi pratade länge i drömmen men det var inte tillräckligt.

Jag tänker på honom idag. Med vilket intresse han lyssnade på det alla hade att säga. Han tog sig tid. Speciellt för barn. När det gällde mig så blev han intresserad av det mesta som intresserade mig och blev således en del av detta.

I slutet av den långa eller korta drömmen så kom jag fram till ett trappsteg, ett stort sådant. Det är nog mycket symbolik i detta, jag har ett stort trappsteg framför mig. Ett trappsteg man måste klättra över. Inte en vägg. Ett stort trappsteg. Som om jag vore en miniatyr-människa. Som trappsteget blir ett berg. Åter. Berget.

Det är väl enkelt att tolka symboliken i detta men den var viktig för mig.

Meningen: ”att försöka ringa till någon som inte finns.” Känner nog många igen sig i. Man hinner liksom inte förstå att personen är borta. Samtidigt älskar jag denna mening för att den beskriver Den oändliga kärleken, men även sorgen.

Jag försökte ringa många gånger innan jag förstod.

Förstod att han var död.

Men jag har i alla fall drömmen, så vi fick återkoppla lite av vad som hänt sedan han lämnade det fysiska tillståndet.

Taggar , , , ,