Inlägg

In memoriam för Musse

musse

Han dog första dagen det kom snö.
Blodet är förvirringens sand.

Sorgen går hand i hand med kärleken.

Musse var den vänligaste själen på denna jord.

Han hade fyra tassar och ett hjärta av guld.

 

In memoriam:

cat_line_drawing

Älskad och saknad, för evigt i våra hjärtan.
Sörjes närmast av Matte och plasthusse.
Må du vila i frid och att vi en gång möts igen

Det fanns ingen som du, din själ var den vackraste.
Det går inte att beskriva.

Du var älskad av många.

Prasslet av löv eller död

prasslet_av_lov_angest_saknad
Foto: Peter Klint

 

Prasslet av löv skär i mina öron.

Kan inte låta bli att trampa på dem.

Kan inte undvika ljudet.

Undrar om detta tortyrartade ljud förknippas med död?

Prasslet av löv.

Torterar mig.

Det luktar död.

En sötmuskig, sur odör.

Har man aldrig känt den, kan man inte relatera.

Ett ljud, ett skri.

Prasslandet av löv.

Farfar eller funderingar kring döden

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Avsaknad, extrem avsaknad.

Drömmar om död. Nära anhörig, min enda förebild.

Saknad, såret går aldrig igen.

Gråten slutar upp att komma ibland, men drömmar river upp blodiga sår igen.

Dagen jag ställde mig på tågspåret.

Jag har levt ett decennium utan denna människa. Och jag det övergår mitt förstånd att jag överlevt utan honom.

Min respektive frågade om honom, då jag vaknar förtvivlad eftersom jag drömt om mannens begravning, samt telefonsamtalet jag fick om att han var död.

Min älskades frågor fick tillbaka mannen för en kort stund, mannens intressen, hans människosyn och hans liv.

Värderade hans liv.

Fick tillbaka en del av honom för en stund.

Jag fick låna min farfar igen.

Jag skulle bara vilja ta i honom igen, vidröra hans händer. Få en kram av honom.

Stickan

stickan_karlek

Jag minns verandan där jag fick den stora stickan. Eller träbiten, genom tån. En jättesticka som satte sig.

Jag minns verandan väl. Minnet som är obehagligt först, blir varmt. Jag minns färgen röd.
Radhuset med växtlighet överallt. Den äldre damen som bär ut bricka efter bricka med godsaker och kaffe.

Buskar med hjärtan som jag älskade att plocka på.

Jag gråter, av kärlek.

En vilja att återgå dit.

Solen värmer på mina kinder där jag går i mina kortbyxor. Hon säger: ” kom nu, och fika.” Hon var en mycket stark kvinna. Mannen sitter redan till bords på verandan. Han mottar en med sin rena och klara energi.

Jag vet inte om han ler, men det räcker att han ser en.

Det doftar och minnet värmer.

Bara min psykolog och jag

Baramin_psykolog_och _jag_mlnnen_psykiatri

Jag lämnar det stora sjukhusbyggnaden med armar som värmer lite varmt och tårar bakom ögonen.

Ansiktet hettar.

Jag känner lite ledsenhet. Men jag vet att jag känner lite mer än ”lite ledsenhet.”

Vilsenheten blöder i hjärtat.
Det bränner i själen och jag känner hur jag trasas sönder.

Nu har en epok gått ur tiden. Detta skrämmer mig och jag känner sorg.

Vi möttes för första gången i den gula villan. Jag kom dit utan större tilltro eller hopp, men det var varmt och tryggt.

Någon fanns i andra änden. Svarade.
Mötte min dimmiga blick.
Det var en ung röst.

Förklarade för mig vad jag kände och varför. Dessa känslor hade jag ingen aning om vad de var för några.

Jag har alltid varit dålig på att definiera djupa ting. Särskilt känslor. De har mest funnits där.

Dessa hjälpte han mig med.

Han var rak, varm, och välmenande.

Den gula villan var vacker, gammal. Med vita karmar runt fönstren, och en gammal vit dörr.

Sekreteraren fanns när ingen annan funnes på plats. ”Men jag kan ju lyssna.” Brukade hon säga.

Vilken fantastisk mening.

En sådan värme finnes sällan. Ens om man letar. Letar noga. Jag kunde gråta inför henne. Det är inte så många jag kan gråta inför.

Men han hjälpte mig, hjälpte mig att känna. Lära känna mina egna känslor, ingen annans. Implementerade ord och meningar som är så naturliga men svåra att hitta själv.

Han hjälpte till med läkningen.

Och saknaden av relationen är stor. Det är mest nostalgi som talar, men det är ok. Det är ok att sakna något som hjälpte så mycket. Någon som hjälpte så mycket.

Men att ha fått komma till den gula villan var ett mirakel som nog räddade mitt liv. Att den uppenbarade sig som en trygg plats, med varma medkännande människor.

Mannen med det röda skägget förde mig dit, han var en medhjälpare, gjorde att jag fick komma dit jag skulle. Det måste ha varit menat. Dessa personer har tillfört så mycket i mitt liv.

Och jag känner tacksamhet. Men ett litet stygn finns fortfarande kvar i hjärtat av att ha lämnat denna epok.

Död

taby_kyrka

Jag känner mig sargad, och i blodiga bitar ligger min kropp.
Jag känner mig trasigare nu än någonsin.

Separationen slog och slet mig itu,
men samtidigt, i tusen bitar som jag ibland undrar om man ens kommer att hitta igen.

Hur kan man ligga blodig, utan att någon tar vidare notis om det? Jag skriker,
skriker min hals hes,
men rummet verkar vara ljudisolerat.

Man blir lite ställd när man försöker ringa till någon som inte finns längre.