Tag Archives: sjukdom

Nycklar

Jag har bestämt mig, tror jag. Jag kan inte fly. Igen.

En motgång kan inte få mig att rusa till sjukhus.

På något vis måste jag axla ansvaret och se lösningar. Jag säger inte att det kommer bli enkelt, inte heller att sjukhus är fel. Men just nu, är sjukhus för mig, en flykt från ansvar.

Jag vill inte se vad jag har handlat för mycket eller inse att banken inte är villig att ge mig det lån jag behöver för att flytta från en lägenhet jag inte trivs i. Jag vill inte möta de problem som kräver omedelbar problemlösning.

När de stora motgångarna dök upp igår, tänkte hjärnan slentrianmässigt: ”man kanske skulle dö?”

Katastrofalt att hjärnan har det som första alternativ. När man tittar på det objektivt.

Men jag har ett val. Jag insåg igår efter mycket funderande samt en resa till sjukhuset, där jag satt i entréhallen och gjorde ingenting att jag måste stanna upp.

Jag tittade på min ångest och alla problem. Jag tittade på tanken: ”man kanske skulle dö?” Och insikten var: ”Nej.” Nej till att fly. En trotsighet infann sig, i positiv bemärkelse.

Att allt kan lösas. Hur? Det är dolt i dimma, men det måste gå.

Tålamod. Det är nog en nyckel.

Att vänta ut tiden. Så kommer lösningar.

 

Taggar , , ,

December månad

Det är första gången jag flippat på riktigt, de två senaste veckorna, eller månaden, har varit ett virrvarr.

Men två veckor vet jag, är borta ur mitt minne.

Att bli LPT:ad var något av det bästa som har hänt mig.

Jag hade tydligen tagit ut mina aggressioner på döda ting.

Att inte veta vad som hänt, skrämmer mig.

Hemmet var vandaliserat.

Allt var en stor röra.

Jag skrek på människor.

Det var kaos.

Det är inte konstigt att det är svårt att ta till sig vad man har gjort.

Förvisso var jag under påverkan av någon okänd substans men det är fortfarande jag som måste axla ansvaret.

Ångest över minnesbortfall, över ekonomi och allt möjligt. Katastroftankar.

Vad händer nu?

Taggar , , ,

Svensk psykiatri

den_svenska_psykiatrin

Jag förstår mig inte på det svenska vårdsamhället.

De vill ha patienter, men vill samtidigt skriva ut oss (människorna) så fort som möjligt.

De förstår inte att de försätter oss i livsfara vid en utskrivning. 

Hur går det ihop?

Ska man inte känna sig redo för att möta världen, när man skrivs ut.

Paradoxen är enorm.

Jag fick permis över helgen, detta resulterade i att jag flippade, slängde tvättställningar klöspelare och annat. Jag rotade igenom mitt medicinskåp och hittade det jag sökte: benso. ”YES, fyra benso”
Alltid bra med en liten ”stash.”

Och några andra piller slank ned.

Det blev hur spexigt som helst. Stilnoct är inte att leka med. Jag fick verklighetsförändringar, allt blev skevt och luddigt.

Jag frågade till exempel om min kompis kunde ta min katt. 

De luddade ihop sig så gulligt. De blev liksom ett. Hans kofta omslöt katten och katten omslöt honom.

Texter jag skrivit hade ingen mening. 

Jag skrev ut mig själv i panik då en i personalen jobbade, han jag känner mig extremt otrygg med då han luktade på mig för att jag luktade gott. Då drog jag fortare än kvickt, för att senare vara tillbaka dagen efter.

Ett kliniskt misslyckande.

 

Taggar , , , , ,

Olyckor eller hanteringssätt

Olyckor,

se dig själv i tredje person.

När du håller på att kliva ut framför lastbilen, i chock. När din hjärna kortsluter:

  • sätt varningstriangel
  • stanna upp i olyckan eller den kommande olyckan.
  • gör en riskanalys.

Titta på tjejen framför dig och fråga vad hon behöver.

Behöver hon misshandlas mer? Nej, hon behöver, omhändertas med en filt och värme.

Bli inte arg på henne, hon förtjänar inte mer ilska. Hon förtjänar inte mer ilska, hon bär tillräckligt inom sig själv.

Att beröva en olycksdrabbad tjej den kärlek och värme hon förtjänar är fel

Sätt dig själv i den tredje personens perspektiv och se det som en olycka. Gör en riskanalys.

Vad behöver den chockade tjejen?

Taggar , ,

Förlåt

forlat_overdosering_inlaggning

Förlåt är ett stort ord.

Ett mycket viktigt ord, detta resonerade i mig enormt.

Det ursäktar smärtan en aning.

Lindrar. Som ett känslomässigt plåster.

Förlåt mig, till alla anhöriga.

Genuint.

Jag insåg när min vän rullades iväg på en bår, hur det känns för er.

Oron, ångesten och rädslan.

Jag fick dåligt samvete.

Så det bara sjöng om det.

Oförståelsen vad som händer, omtanken man vill ge men inte kan.

Paralyseringen inombords.

Förlåt.

Att vara så nära men ändå så långt borta.

Förlåt.

Taggar , , , ,

Alkoholen och den trasiga flickan

Igår drack jag sprit, och det enda jag minns är att jag faller. Om och om igen.

Jag försöker ringa 112 men det går inte, fingrarna vill sig inte.

Kontakt med 112 upprättas, jag ligger på golvet och det enda jag kan haspla ur mig är min adress. Om och om igen.

De frågar vad som inträffat. Jag upprepar min adress. Jag kan inte artikulera ord.

Hjälp, sade jag nog, jag inser vad jag ställt till med. Hur jag smutsat ned mitt hem, min säng, golvet. Kläder. Allt var smutsigt av diverse kroppsvätskor.

Jag inser att ambulansmännen inte kan se mig i det tillståndet. Jag ställer mig i duschen med kläderna på. Så pass nedsmutsad var jag. Jag tappar balansen, faller igen. På något vis får jag av mig kläderna. Och hinner duscha rent underlivet från smuts. Och kräkset på bröstet och magen.

– Minneslucka

Jag har nu nya kläder på mig. Och inser att de kommer bryta upp min dörr. Jag hann nog precis få på mig kläder tills dem kom. Samt låsa upp dörren. Jag vet inte hur dem tog sig in genom porten. Men de har väl sina metoder. Dem kom fort. I och med att de inte visste vad som hade hänt.

Spåren visar att jag fallit in och spårat ur min garderob, duschen och vattenskålen till katterna var uttömd.

De hade båren stående längst ned i trapphuset. Och jag har ett hårt armgrepp, det är en man vars ansikte jag inte minns. Han säger hårt men vänligt: ”håll i stången med den andra handen”. Jag håller på att falla bakåt flera gånger. Han parerade mig, spänner fast mig på båren, och plötsligt är vi där. Vid sjukhuset. Jag tappade medvetandet under ambulansfärden.

Jag måste varit helt medvetslös av och till.

Skrämmande.

Taggar , , , ,

Energi i rörelse

energi_i_rorelse

Att inta en medicin, som nästan beter sig som ett gift. Ett gift som får en att inte riktigt vilja välja livet. Man vet att tankarna enbart kommer utav medicinen men dessa tankar finns ändå. I kroppen.

I hjärnan.

Man är för rädd för att dö, och man är för rädd för att leva. Vart är man då? I ingentinget.

I någon form av icke-befinnande.

I vatten finns jag inte. I positiv bemärkelse. Mitt Jag upphör existera och jag blir enbart det jag vill vara: energi.

Energi i rörelse.

Taggar ,

Bollen av ångest

bollen_av_angest_inlaggning

Som en studsboll, studsar jag in och ut på psyk. Åter inlagd.

Det känns så hopplöst med denna nya medicinen, jag har inte uppdaterat hemsidan, för jag har varit för sjuk. Av medicinen. Insättningssymptomen har varit fruktansvärda.

Vid varje höjning så eskalerar ångesten.

Jag vet inte hur länge jag kommer stå ut med denna medicin, jag får enbart bieffekter samt insättningssymptom.

Från och med igår, ger jag den tre veckor, Sedan slutar jag med den. Den har varit medicinen från helvetet. Ännu.

Första dagen på 20 mg så låg jag och spydde över en toalett. Hulkningar, på grund av ångest.

Inga positiva effekter har upplevts.

Men nu är jag tillbaka, i liten dos, jag uppdaterar när jag orkar. När jag inte är en boll av ångest.

Hej mina vänner, som läser.

Taggar , , , ,

Rätt medicinering

ratt_medicinering

Kravet uppfylldes, idag blev jag rätt medicinerad. Även dagen efter. Nu är dem införstådda varför jag ligger på så låga doser.

Men de låga doserna GER effekt. Stor effekt. Utan dem blir jag tokig.

Höjningen till från 10 mg, till 15 mg Cipralex verkar, verkar bättre.

Jag tror att vi har landat på en bättre dos nu.

Jag känner inte konstant ångest. Bara det, det är en stor förändring.

Taggar , ,

Ovanför mitt huvud

ovanfor_mitt_huvud

Nu känns det som om jag har studsat in och ut, från psykiatrin. Inläggning på inläggning. Hoppas att denna blir den sista.

Idag fick jag fel dos medicin på morgonen, detta på grund av att ”bakjouren tyckte det.” Utan att konsultera varför jag ligger på så låga doser som jag gör.

Resultatet av den högre dosen är bröstsmärtor samt svåra mardrömmar.

Tack. Jag kom på att jag kunde bitit isär tabletterna, men jag tog dem som dem var. Den högre dosen.

Jag talade med läkaren efter medicineringen. Jag sade detta är mitt krav: 5 mg Abilify, 50 mg Lamictal (som jag alltid tagit) och höjningen 15 mg Cipralex.

Svaret: ”jag tycker inte om formuleringen krav. Det är bättre att föra en dialog.”

Då undrade jag vart dialogen var, när höjningen skedde ovanför mitt huvud. Svaret: ”det vore så i den bästa av världar.”

Jag hade inte mycket till övers för denna läkare.

Blir det så imorgon också, ska jag dela tabletterna i min mun och spotta ut halva.

Om mitt krav inte uppfylls, skriver jag ut mig själv.

Detta är inte acceptabelt att reglera dosen utan att konsultera patienten ifråga, varför jag står på så låga doser.

Det finns en anledning.

Nu ska vi höja Cipralexen, och hoppas att de enbart retade receptorerna i hjärnan, tar emot substansen bättre.

Taggar , ,