Tag Archives: skam

Jul igen

Jag trodde det skulle bli en jul på psyk, men nu blir det troligtvis inte så. Bara ett möte, för att stämma av mig, hur läget är.

Det har varit två sjuhelvetes veckor.

Fan har hänt, och tillbaka. 

Men jag överlevde. 

Jag överlevde enorma doser. Faror. Risker som jag annars inte skulle ha tagit. 

Det jag minns det minns jag, men mycket är kolsvart. 

Pusselbitar läggs. Såren kliar. Händerna gör ont. 

Jag slog sönder någons skrivbord, och diverse andra pinaler. Många andra pinaler. 

Ingenting undkom min vrede. 

Jag skrek på människor. 

Men nu blir det förhoppningsvis en God Jul, efter denna pärs för alla av oss.

Jag är bara glad att jag ”tillfrisknade” fort nog att vara redig och vid mina sinnens fulla bruk på julafton. 

Hoppas alla ni finingar som läser får en riktigt varm och trevlig JUL! Kram!

Taggar , , , ,

Kampen mot duschen

kampen_med_duschen

Dagens inlägg handlar om skit som kom upp dagen innan fars dag, tyvärr kan detta inte spridas, men det är tunga grejer. Och jag blev arg. Jag ville nita någon. Känna min hud mot personens hud/känna benen krossas i näsan.

Och visste att tillfredsställelsen skulle vara enorm. Men det skulle vara på en oskyldig människa.

Det är inte den personen jag är arg på. Det skulle vara en person på fel plats vid fel tillfälle.

Jag är pacifist.

Alla har velat nita någon, en tanke är en tanke. En känsla är en känsla.

Men nu är det så att jag ligger farligt nära handling. Hoppas denna ilska pyser ut imorgon, då jag har min samtalskontakt. Farligt nära att bli kriminell. Det vill jag inte.

Att bli rädd för sig själv. Att vara en farlig person.

Men sorgen efter Musse går bättre att hantera.

Men grejen är att jag orkar inte.

Problemet idag är att jag måste duscha. Duschångesten är tillbaka. Detta är på grund av all överbelastning. Duschen hade jag fått bukt på.

Men det gick. Idag.

 

Taggar , , , ,

Förlåt

forlat_overdosering_inlaggning

Förlåt är ett stort ord.

Ett mycket viktigt ord, detta resonerade i mig enormt.

Det ursäktar smärtan en aning.

Lindrar. Som ett känslomässigt plåster.

Förlåt mig, till alla anhöriga.

Genuint.

Jag insåg när min vän rullades iväg på en bår, hur det känns för er.

Oron, ångesten och rädslan.

Jag fick dåligt samvete.

Så det bara sjöng om det.

Oförståelsen vad som händer, omtanken man vill ge men inte kan.

Paralyseringen inombords.

Förlåt.

Att vara så nära men ändå så långt borta.

Förlåt.

Taggar , , , ,

Det övre jag

det_ovre_jag

Mitt övre jag börjar förakta mig mer och mer.

Säger fruktansvärda ting.

Tittar nedlåtande på mig i spegeln.

Äckel. Under ytan.

Jag är elak mot mig själv. Den iakttar mina snedsteg och hånar.

Men jag noterar inte hur det blir värre och värre.
Översittaren.

Men man måste försöka att tycka om sig själv.

Detta måste vändas på.

Nu är det allvar.

Det känns som under pistolhot.

Tvång.

Men det måste göras.

Jag har inget val.

Taggar , ,

De elaka pojkarna

elaka_pojkar_trauma

Jag vaknar och ett minne hemsöker mig.

Ett par tvillingpojkar, som jagar mig. Jag är inte gammal i minnet. Jag minns att de lekte polis men det var egentligen dem som var bovarna. De sprang omkring med handklovar och brottade ned barnen som var hos denna dagmamma. De hade ett par leksakshandklovar med sig, och dessa förstärks i minnet. Glänsande och skrämmande. Farliga, symbolen för fångenskap.

Minnet tillåter inte att jag når vad som hände när de brottade ned en. Jo, de kanske skrattade åt en. Att man låg ned och var försvarslös. Skrattade åt förnedringen.

Sedan drar jag till minnes ett par år senare: att det kom en större tjej och tryckte in mig på en toalett.

Detta var på dagis. Det som inte går ihop, är att jag minns henne som mycket större än mig. Fysiskt. Mycket längre. Men vad en sådan stor tjej skulle göra på dagis förstår jag inte. Jag kunde kanske ha ropat på hjälp, men jag blev stum. Hon sade ingenting och gjorde ingenting. Hon stod bara och dreglade. Långt ovanför mig, och jag kände mig liten och nedtryckt. Hon förstod nog inte vad hon gjorde.

Hon låste dörren och jag försökte nå vredet men då slog hon bort handen. Jag minns att när hon låste så fick det någon ultrarapid-effekt. Hur vi kom ut ur toaletten minns jag inte. Efter detta blev jag livrädd för att låsa toalettdörren.

Denna rädsla höll i sig länge, och ledde till att jag höll mig i skolan för att jag inte vågade låsa dörren. En dag var jag tvungen att gå på toa, då höll jag i handtaget för att hålla emot om någon skulle känna på det och därmed visa att det var upptaget.

Det kom en pojke som kände på dörren, men han respekterade inte att någon var där, han tog i, slet upp dörren hittade mig där. Hans nöje var stort, han ropade på sina kompisar att jag var där och sade till dem att komma och titta på mig. Förnedringen var stor. Jag skylde mig det bästa jag kunde. Försökte gömma mig. Sjunka genom jorden. De stod där som publik, tittade och skrattade.

Dessa minnen är inte roliga men det var inte mitt fel. Det är den meningen jag numer ofta upprepar i huvudet när jag får dåligt samvete för olika saker: ”det är inte ditt fel”. I många situationer.

Det var traumatiskt, och minnet har blockerat delar, men vissa saker hänger ihop och kommer som sjok. Tillsammans.

Men det som skedde, skedde, och det var inte mitt fel. Jag andas i tanken, andas i känslan och säger:
det var inte mitt fel.”

Jag tittade på dessa situationer och jag kände sådan empati till den lilla flickan som fått utstå dessa illgärningar. Och tyckte synd om henne.
Och insåg, att det är mig själv det handlar om. Då kunde jag ge mig det jag behövde. Kärlek.

Taggar , , ,

Osynlig

osynlig_utmattning

Du hade inget val.

Jag undrar om jag har gjort något fel?
Du valde inte att hamna i den situationen.

Att aldrig duga.
Inte finnas.
Att bära på så mycket skuld.

Gå som ett spöke.

Ibland trodde jag att jag inte fanns.

Att vara osynlig.

Och jag undrar varför jag bär på så mycket skuld och skam?

Taggar , , ,

Skottet

Någon har skjutit mig, vem gärningsmannen är vet jag ej.

Skjutit mig i bröstet.
Skoningslöst och tanklöst.

Mitt bröst exploderar,skottet
omgivningen befläckas med blod.

Förlåt mig.

Men ursäkten är verkningslös.
Då inget fel har begåtts.

Detta sker i ultrarapid.
Det går otroligt långsamt och jag känner smärtan, känner in smärtan.

Utgjutelse av blod.

Bröstkorgen slits itu och jag känner i detalj,
hur kulan går in.

Sliter, rivs, smärtan sliter itu min kropp.

Tvingar hjärnan att kapa nervtrådarna till cellerna.
För att slippa känna.

Slippa, av all energi som finns.

Taggar , , ,